Om utmärkelser vore släpspännen skulle Per Wallin, Mattis Bergwall och Fredrik Hagelin ståta med bröstkorgar smyckade som sydamerikanska generaler. Trion har på bara ett par år gått från att driva en underhållande och uppskattad nischpodd för militärt intresserade, ibland överintresserade, äldre herrar till att bli folkhemsstjärnor med boksuccéer som ”Rysslands militära fuckups” och SVT-serien ”Krigsmaskinen Sverige” på meritlistan. Deras kunniga, humoristiska och underhållande anslag har givit dem utmärkelser som Årets podd, Adlibrispriset och årets dokumentärpodd. Men att de skulle ha blivit folkliga vill de inte kännas vid.
– Jag har två små barn och jobbar hemma så jag märker inte riktigt av någon folklighet. Bebisen är lika vansinnig som vanligt, sjuåringen ska till skolan och så har jag ett jättekonstigt jobb. Man vänjer sig vid allt, det blir ett kneg, säger Mattis Bergwall.
Per Wallin, som oftast är den som syns i tv-rutan, instämmer:
– Vår PR-byrå har en plan om att vi ska bli sådana där allmänna experter som dyker upp i talkshows och tv-program för att kommentera saker, liksom härliga individer som har lite energi kring historia. Men jag känner mig inte heller särskilt folklig. Vissa yrkesgrupper som poliser, militärer och lärare verkar ha koll på oss, men inte många fler.
– Vi har ju fortfarande lite hipsteraura också. Nästa år ska vi till exempel göra en serie i tre delar om det angolanska inbördetskriget. Det är väl inte så folkligt, skjuter Mattis in.
Trots att fler tv-produktioner, böcker och framträdanden står på schemat fortsätter deras skötebarn Krigshistoriepodden att vara hjärtat i verksamheten.
– Tv-serier får man pengar för men det går inte att leva på en säsong av en SVT-serie. Man får en fin slant men det handlar inte om några fuck you-pengar, säger Mattis.
Liknande läsning:
– Nu har vi dessutom 6.900 patreons vilket vi är sjukt tacksamma för. Det är fortfarande den absolut största delen av vår omsättning. Så länge det går bra behöver vi inte fokusera på krisåtgärder utan kan köra på i våra hjulspår, säger Fredrik Hagelin.
Vår skildring av Sverige under Kalla kriget är ren onani när det gäller flygplan men gapskratt vad gäller armén efter 1968.
Trion är helt enig om att deras målgrupp både är lojal och bidrar till den dynamik som gjort dem så framgångsrika.
– Så fort vi frågar dem vad de skulle vilja att vi gjorde ett program om så väljer de något som är utanför lådan. Till exempel ska vi strax spela in avsnitt 250 av podden och inför det fick lyssnarna frågan om vad det skulle handla om och då valde de Luigi Cadorna, Italiens generalstabschef under första världskriget. Det hade vi aldrig fått göra något om på SVT eller i Allt om Historia, säger Mattis.
En positiv bieffekt av framgångarna är att kontakten med Försvarsmakten fördjupats. För Krigshistoriepodden innebär det till exempel att det är lättare att få tillgång till information.
– När vi spelade in tv så öppnade de dörrarna till allt. Det är lite som när Michael Bay spelar film och amerikanska försvarsmakten säger ”det är lugnt, du får låna vad du vill för vi vet att du kommer att få våra saker att se sexiga ut”. Där är vi nog för det verkar finnas en grupp som tycker om att vi kommer och hänger med dem, säger Mattis.
– Nu parafraserar jag någon känd men när man ringer någon så svarar folk. Jag ställde till exempel en fråga om hur många soldater det är på ett skyttekompani på K 3 och tio minuter senare hade jag ett DM från skvadronchefen på kompaniet där. Jag försöker också styra upp en fortbildningsdag för oss en gång per år där förband får visa upp sig och det har också blivit betydligt lättare, säger Per.
På frågan om det finns någon risk att de kan uppfattas som den svenska motsvarigheten till de ryska krigspropagandaprofilerna är det ett tvärnej.
– Ryssarna förmedlar alltid att de går framåt, även om fronten frusit fast men vi är ofta kritiska mot Försvarsmakten. Vår skildring av Sverige under kalla kriget är ren onani när det gäller flygplan men gapskratt vad gäller armén efter 1968. Vi har inte blivit mindre kritiska heller genom åren. Det enda vi skildrar helt okritiskt är Karl den XI, säger Mattis.
– Och vapenexporten, där är jag också helt okritisk, säger Per och gapskrattar.
En av frågorna alla tre brinner för är kriget i Ukraina där de ser oroat på utvecklingen, inte minst i det dalande stödet från väst.
– Det är jättetufft för Ukraina. Västvärlden borde skickat allt från början. Jag vill gärna se 2 000 Abrams i Donbass. Vår oro är att ryssarna ska få rätt i att det dekadenta väst inte har uthållighet och därför kommer att tröttna. Då kommer de att lyckas sy ihop en fred som är en seger även om det inte är exakt vad man tänkte sig från början, säger Mattis.
Krigshistoriepodden har öppet tagit ställning för Ukraina och det tänker man inte sluta med.
– Vi som podd har ett starkt engagemang för Ukraina och kanske till och med ett ökande stöd i takt med att väst backar, särskilt USA. Vi har bland annat samlat in pengar och uppmärksammat de som är där, som Blågula bilen och SWEOD, säger Fredrik.
Ukraina också inneburit tillfälle för Per, Mattis och Fredrik att reflektera över modern krigskonst, till exempel det drönarfokus som präglat de senaste årens utveckling.
– Drönare har ju funnits sedan Iran/Irak-kriget och att man använder det så mycket nu är ju för att man inte har artilleri. Som en talare på en konferens vi var på uttryckte det: det är överskattat och viktigt på samma gång. Men tanken på att en förmåga kommer att göra allt annat obsolet är ju inte historiskt ny, det trodde man ju om bombflyget också, säger Mattis.
Även den svenska Försvarsmakten har lagt stort fokus på drönarförmåga och att implementera det på bred front.
– Vi ska ha många drönare på bredd men som alla nya vapensystem är det listigheten, tid och plats och den strategiska kontexten som avgör. Slagfälten är sjukt transparenta på Ukrainas slätter, mindre så i litauiska skogar. Vi i väst har andra resurser att skapa manöverutrymme. Drönare är ammunition, inte vapensystem, säger Per.
Oavsett hur det går i Ukraina fortsätter i alla fall Krigshistoriepodden att ta mark. För 2026 ligger allt från nya säsonger i SVT till boksläpp i planen, lite beroende på vad trion mäktar med. Och så planeras nya resor till historiskt intressanta platser.
– Vi hoppas få till en resa till Flandern 2027 för att ta avstamp där podden började, i första världskriget och för övrigt den plats där Mattis uppstod i något lerigt värn. Där är tanken att framför allt våra patreons men även andra ska kunna gråta tillsammans över gravar och skyttegravar men även ta en öl ihop. Det är vårt sätt att ge tillbaka till alla som hjälpt oss att komma dit vi är idag, säger Fredrik.
Per Wallins fem bästa befälsgrader:
1. ”Idi Amin – His Excellency, President for Life, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Seas and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular” och så vidare – går inte att slå detta. Titlar och officersgrader i ett pårökt virrvarr.
2. ”Tlacateccatl” – aztekisk general. Gillar dels för att det är omöjligt att uttala, dels för att det betyder ”den som skär män”. Ärligt och rättframt.
3. Alla finska grader (och nu även svenska) som börjar med ”över-” Mitt personliga mål är att bli befordrad från furir till överfurir för det känns så oerhört #redigareförr.
4. ”General der Panzertruppe”: låter tungt. Så enkelt är det.
5. ”Master Chief”: typ förvaltare, OR-9, i amerikanska flottan. Jag är partisk till den graden efter alla timmar Halo jag spelat. Dessutom verkar det vara en så badass grad att ha, riktig vinkelmaffia/untouchable.
