Senast publicerat
Senast publicerat:

”FLF Finland blir en oerhört potent enhet”

Försvaret av Natos nordöstra flank är under uppbyggnad och Sverige är utsedd att leda Natos Forward Land Forces Finland. Överstelöjtnant Mathias Wallin, chef för Arméstabens operationsplaneringssektion, ansvarar för planeringen av upprättandet av förbandet.

Linda Sundgren
Mattias Wallin
Överstelöjtnant Mathias Wallin säger att det nära samarbetet mellan Sverige och Finland gör att planeringen inför upprättandet av FLF Finland går smidigt.

Foto: Filip Erlind

Vad handlar FLF Finland om?

– Att försvara Natos nordöstra flank, Nordkalotten, och gränsen mot Ryssland. Finland är värdnation medan Sverige är ramverksnation. Kärnan kommer att vara ett svenskt förband som vi klär på med förmågor och personal från andra länder vartefter de anmäler intresse för att delta. De länder som hittills anmält intresse är Storbritannien, Frankrike, Danmark, Island, Norge och Italien, men det ska ses som en dagsnotering. Det händer saker hela tiden inom det här uppdraget. Initiativet till förbandet togs av Finland som ställde frågan till Sverige. Därefter har det förankrats politiskt inom Nato och hos Saceur. Tillvägagångssättet skiljer sig från övriga FLF:er där beslutet om etablering kommit inifrån Nato. Men frontstaterna ska ju ha en Forward Land Force, så det här hade kommit förr eller senare ändå. Genom finländarnas initiativ skulle jag säga att vi ligger i framkant.

Hur ska förbandet utformas och organiseras?

– Det handlar om en bataljonsstridsgrupp som är skalbar till brigad. Jag vill ogärna prata exakta numerär, men en bataljonsgrupp är ju runt 500 och en brigad är en brigad, låt säga runt 3 000 personer. Uppsättande förband blir Norrbottensbrigaden i Boden. Vårt ingångsvärde är att vara grupperade i Sverige och förflytta oss över gränsen vid behov. Hos oss finns infrastrukturen och personalen på plats vilket gör det hela rekryteringsbart och försörjningsbart. Dessutom ligger Boden inom operationsområdet.

– Styrkan heter FLF Finland, men operationsområdet utgörs av hela Nordkalotten och där ingår Boden. Uppdraget är en arméuppgift och Norrbottensbrigaden kommer inte att lösa det här isolerat, även andra arméförband kommer att involveras utifrån förmågebehov. Men jag vill poängtera att det vi talar om nu är det vi planerar för. Hur det faktiskt kommer att bli vet vi inte ännu, det beslutet ligger inte hos oss. Nato är en politisk organisation och ibland väger politiska hänsyn tyngre än rent militära överväganden. Det betyder inte att det taktiska bedömandet saknar värde, men det är en del av en större helhet.

Vilka förmågor kommer FLF Finland att ha?

– Förbandet ska ha hög tillgänglighet, god rörlighet och förmåga till verkan i subarktisk miljö. Det ska ha sensorer för underrättelseinhämtning och kunna uppträda uthålligt, både självständigt och som en del av högre förband inom ramen för multidomänoperationer. FLF Finlands främsta uppgift är att bidra till alliansens avskräckning genom närvaro och verksamhet i operationsområdet, och vid behov kunna övergå till försvar tillsammans med övriga förband i området.

Genom finländarnas initiativ skulle jag säga att vi ligger i framkant.

Vilka typer av materiel och vapensystem kommer att ingå i FLF Finland?

– Den materiel som krävs för att lösa uppgiften och som är kopplad till vårt förband kommer vi att ansvara för. Materiel är alltid en nationell uppgift och så kommer det att vara även för våra utländska förband som tillkommer. Att få materiel på plats i den här terrängen ställer stora krav på planering, men också på förhandslagring av ammunition, drivmedel med mera. Ingenting är tillfört ännu, men det planeras för det. Vi skapar hela tiden förutsättningar för att det här ska vara operativt då det etableras och då tillhör ammunition och drivmedel det mest prioriterade.

– Bland de större systemen kommer stridsvagn 122, stridsfordon 90 och Archer att ingå. Det är en del av bataljonsstridsgruppen och kommer att ingå i styrkan. Vi planerar för att de tyngre systemen kan förrådsställas i Sverige. Om även utländska tyngre system kan komma att förrådsställas i Sverige är under planering. Det här är kopplat till mycket som vi inte själva kan bestämma över, som lagar och avtal. Men avståndsmässigt är det inget problem. Man ska komma ihåg att det tar under fyra timmar att köra från Boden till exempelvis Rovaniemi. Som del i Natos avskräckning och försvar ska förbandet kunna verka tillsammans med andra delar ur alliansen, exempelvis med understöd av F-35-plan, attackhelikoptrar och långräckviddiga precisionsvapen. Det är ett utmärkt exempel på hur en redan stark enhet förstärks ytterligare genom vårt medlemskap i Nato. FLF Finland blir en oerhört potent enhet som kommer att lösa uppgifter i ett av våra viktigaste operationsområden utanför Sverige.

Förbandets huvudsakliga operationsområde ligger i Rovaniemi och Sodankylä i finska Lappland. Hur ser terrängen ut där?

– Den är mycket kärv och dessutom oerhört varierad. Inom operationsområdet är det stor skillnad mellan nordligaste Finland som har en till två vägar och terrängen ner mot Kajana, som har betydligt fler vägar och en helt annan typ av terräng. Klimatet är också prövande, men här har Sverige tillsammans med Finland – och för den delen även Norge – en otrolig styrka. Vi är vana att operera i den här typen av miljöer. Våra förband är utformade och tränade för det vilket gör det naturligt att FLF Finland är ett ansvarsområde för den svenska armén. Det är inte riktigt några andra europeiska länder som kan ta det huvudansvaret. Däremot finns det förband från andra länder som är tränade för att nyttjas i den här typen av terräng och det är sådana förband som kan tänka sig att stödja och vara en del av FLF Finland.    

Liknande läsning:

Hur långt har ni kommit i planeringen?

– På taktisk nivå har vi kommit väldigt långt. Vi samplanerar med våra finska kollegor som vi har arbetat tillsammans med under lång tid och som vi känner väl, och det går väldigt bra. Vi har kommit så pass långt att vi har börjat fundera på vilka strukturer vi ska ha på förbandet, vilka uppgifter det ska kunna lösa och hur det ska integreras i våra länders respektive operationsplaneringar och i Natos operationsplan.

Finns det någon infrastruktur på plats i operationsområdet i Finland?

– Befintlig infrastruktur kommer efter smärre justeringar medge den initiala etableringen av en mindre stabsdel samt övning och träning i området, men det behöver utvecklas för att kunna verka uthålligt i området. Än så länge är det inga spadar i marken för ny infrastruktur, men vi åker över nu under hösten och tittar på området tillsammans och börjar projektera för vad som behövs. Finland ansvarar för infrastrukturen, men den kommer att utformas utifrån våra behov och i samråd med oss. Infrastrukturprocesser tar generellt väldigt lång tid, men att få tillfälliga lösningar på plats kommer gå betydligt fortare. Det här projektet är också politiskt drivet vilket gör att jag bedömer att det inte kommer att sättas särskilt många käppar i hjulen för etableringen. Övningsterräng finns redan, exempelvis i form av Finlands största skjutfält som heter Rovajärvi. Vi har övat i det området i många år tillsammans, dock inte inom ramen för FLF såklart.

Det här projektet är också politiskt drivet vilket gör att jag bedömer att det inte kommer att sättas särskilt många käppar i hjulen för etableringen.

Hur kommer högkvarteret och ledningen av FLF Finland att organiseras?

– Staben kommer att ledas av en svensk officer. Den personen är redan utsedd, men jag vill inte namnge eftersom beslutet ännu inte är kommunicerats ordentligt internt i Försvarsmakten. Staben kommer att bestå av ett begränsat antal personer och grupperas i någon befintlig infrastruktur i Finland för att kunna vara på plats tidigt. Att vara på plats tidigt är viktigt för att kunna jobba tillsammans med finländarna dagligen så att det här blir så bra som möjligt. Förhoppningsvis får vi någon på plats redan nästa år.

Hur stor kommer staben att vara?

– Vi vet inte ännu eftersom det är under planering, men någonstans mellan 10 och 40 personer är nog rimligt att tänka. Det viktiga är att rätt funktioner finns representerade. Chefen behöver vara där, men också infrastrukturpersonal och övnings- och träningspersonal för att FLF:en ska kunna integreras i den finländska övnings- och träningscykeln. Dessutom behövs personal som kan arbeta med nödvändiga tillstånd och lagar. Det här är en väldigt ny situation för oss att jobba med, att verka militärt på ett annat lands territorium på det här sättet har vi inte gjort tidigare. Nato Forward Land Forces är inte helt överförbart med erfarenheterna från internationella insatser som Afghanistan och Kosovo.

– Nästa vecka genomför vi en rekognoseringsresa till Estland och tittar på hur Storbritannien arbetar med sin FLF där och så tar vi såklart intryck av vår befintliga FLF i Lettland. Men den i Lettland är utformad på ett annat sätt med väldigt många nationer som bidrar. Vi kommer sannolikt att ha färre bidragande nationer och därför blir strukturen mer lik den i Estland. Dessutom har vi ett väldigt gott samarbete med Storbritannien. 

Överstelöjtnant Mathias Wallin, chef för Arméstabens operationsplaneringssektion, ansvarar för planeringen av upprättandet av förbandet.

Foto: Filip Erlind.

Av stabsofficerarna, hur många räknar ni med kommer vara svenskar?

– Kärnan kommer att vara från Sverige, men övriga länder som bidrar kommer också att avdela officerare. Att ha officerare på plats i staben är en oerhört viktig sak för att skapa integration och det måste vara en trovärdig styrka. Alla flaggor räknas, men vi måste också kunna slåss tillsammans och då behöver vi vara interoperabla. Vi måste ha sambandssystem som fungerar ihop och så vidare.

Och vilka nationer är vi mest samövade med?

– När det kommer till gemensam strid utgör Finland en särställning för oss. Solklart. Vi har gemensamma operationsplaneringar och tränar och övar tillsammans dagligen. I övrigt skulle jag säga att den västliga synen på strid och filosofin kopplat till krigföring är så pass lik att det ordnar sig när man övar och tränar tillsammans. På senare tid är det främst amerikanska förband som vi har övat och tränat tillsammans med väldigt mycket, men annars beror det på förbanden vilka samarbeten man har med vilka länder. Vissa övar mer med franska förband, vissa med brittiska förband, men när det gäller Nordkalotten är det tveklöst Finland och Norge som är närmast oss. Det är inte bara en följdeffekt av den geografiska närheten utan snarast kopplat till operationsmiljön. Det blir en väldigt speciell taktik och stridsteknik i den miljön som inte är direkt överförbar från de centrala eller södra delarna av Europa till Nordkalotten. Utöver kylan handlar det om långa avstånd i väglös terräng och de många vattendragen som ställer stora krav på förmåga till rörlighet. 

Vilka är de främsta utmaningarna i den här etableringen?

Nu låter det kanske som att jag ljuger, men helt ärligt ser jag inte några direkta utmaningar på min nivå. Det finns en sådan gemensam samstämmig vilja att göra det här. Det handlar bara om att få saker gjorda och låta planeringen fortgå. Sedan är det alltid en utmaning på ett övergripande plan att det är 32 länder som ska komma överens, men det är egentligen inga konstigheter. Det handlar helt enkelt om att anpassa sig till det landskap som råder inom Nato.  

När kommer FLF Finland att vara fullt ut operativ?

– Vi ska växa sekventiellt under de kommande åren. På kort sikt kommer vi att innan årsskiftet genomföra ett gemensamt spel på etableringen då vi fastställer det koncept som ska gälla för den här styrkan. Det är den första hålltiden. Nästa år är ett viktigt delmoment att öva delar av FLF under övningen Cold response. När vi kommer att vara fullt ut operativa kan jag däremot inte säga eftersom det är en pågående planering.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz
Jonny Lindfors
”Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén”, säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

Arméchef Jonny Lindfors

"För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen", säger Jonny Lindfors.

Foto: Johan Nilsson/TT

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

Jonny Lindfors, överlämningsceremoni

"Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev", säger Jonny Lindfors.

Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Ur arkivet: