Senast publicerat
Senast publicerat:

Dålig arbetsmiljö påverkar beslutet att lämna Försvarsmakten

Lönen och bristen på möjligheter att utvecklas i arbetet. Det är de två främsta orsakerna till att anställda väljer att lämna Försvarsmakten, enligt rapporten ”Avgångsenkäten 2024”. Mest nöjda var de som slutade med anställningstryggheten i myndigheten.

Linda Sundgren
Soldater uppställda, bakifrån
Lönen och bristande utvecklingsmöjligheter är de vanligaste orsakerna till att anställda lämnar Försvarsmakten, enligt årets avgångsenkät. Arbetsmiljö, ledarskap och jämställdhetsfrågor spelar också in, särskilt för kvinnor. Trots detta kan 70 procent av de svarande tänka sig ett framtida engagemang i myndigheten.

Foto: Bezav Mahmod/Försvarsmakten

Avgångsenkäten går ut till anställda, officersaspiranter och personer med hemvärnavtal som frivilligt väljer att lämna Försvarsmakten. Avsikten är att ta reda på varför de slutar för att kunna vidta åtgärder till förbättringar. Av de 1 580 som slutade förra året har 565 personer (33 procent) valt att svara på enkäten, varav 174 kvinnor. Av samtliga svarande var 44 procent civilanställda. Resultaten visar att de som lämnar Försvarsmakten i första hand gör det för studier eller för att påbörja ett annat arbete. Av de faktorer som bidrog till beslutet att avsluta anställningen var lönen det vanligaste svaret bland både män, 54 procent, och kvinnor, 43 procent. 

Den näst vanligaste faktorn var bristande utvecklingsmöjligheter. Bland kvinnorna uppgav 41 procent att det påverkat deras beslut att lämna medan motsvarande siffra bland männen var 39 procent. Av dem som slutade uppgav endast tre av tio att de ”nyligen” har diskuterat framtidsutsikter eller andra engagemang och möjligheter i Försvarsmakten.  

– Inom Försvarsstaben ser vi ständigt över våra kompetensutvecklingsmöjligheter. Vi arbetar bland annat med att förbättra medarbetarsamtalen för att få en bättre dialog mellan chefer och medarbetare, säger Moa Björck, tillförordnad sektionschef vid Försvarsstabens hr-avdelning och fortsätter:

– På en följdfråga i avgångsenkäten som är kopplad till utvecklingsmöjligheter finns det en del som svarat att de upplever att chefen inte vill satsa på dem. Det kan exempelvis handla om brist på återkoppling från chefen i olika frågor eller otydlighet. Ibland kanske det också kan bero på att vissa chefer faktiskt inte har kunskap om vilka karriärmöjligheter som finns inom Försvarsmakten. 

Vi vet att Försvarsmakten inte är kvalitativt jämställd, det vill säga att män och kvinnor har olika uppfattning om hur det är att verka i vår verksamhet.

En faktor som ökat i betydelse bland dem som väljer att sluta är arbetsmiljö avseende sådant som stress, krav och arbetsbelastning. Av de svarande uppgav 29 procent att det har påverkat deras beslut att lämna. 

– Vi är medvetna om att arbetsbelastningen är hög kopplat till tillväxten, Natointrädet och stödet till Ukraina. Det här är frågor som vi centralt arbetar med kontinuerligt, men det kan också behövas åtgärder på lokal nivå. Varje organisationsenhet som får tio svar eller mer i avgångsenkäten får en egen rapport för att kunna arbeta med mer riktade åtgärder kopplat till deras resultat, säger Moa Björck. 

Inom några områden i Avgångsenkäten 2024 finns tydliga skillnader i svaren mellan kvinnor och män. Exempelvis uppger 23 procent av kvinnorna att kränkningar och trakasserier spelat roll för deras beslut att lämna Försvarsmakten medan motsvarande siffra för männen var 10 procent. När det handlar om arbetsuppgifter svarar 33 procent av kvinnorna att det påverkat deras beslut jämfört med 21 procent av männen. För kvinnor är också relationen till närmaste chef oftare en anledning till att sluta än för män, med 40 procent respektive 25 procent. 

Liknande läsning:

– Att kvinnor är mer missnöjda med ledarskapet än män är en väldigt viktig iakttagelse i enkäten. Vi kan inte utläsa av svaren vad som ligger bakom siffrorna, men jag skulle tro att det till del är en jämställdhetsfråga. Vi vet att Försvarsmakten inte är kvalitativt jämställd, det vill säga att män och kvinnor har olika uppfattning om hur det är att verka i vår verksamhet, säger Moa Björck. 

Bland de som slutade var nöjdheten som störst med anställningstryggheten och betyget av Försvarsmakten som attraktiv arbetsgivare har ökat något sedan föregående år, från medelvärde 3,18 år 2023 till 3,27 år 2024. Av dem som svarade på enkäten kan 70 procent tänka sig ett framtida engagemang i myndigheten. 

–  Att så många är intresserade av ett engagemang i Försvarsmakten ser vi som mycket positivt. Det visar hur stark lojaliteten och engagemanget för vårt uppdrag är bland människor som har arbetat i Försvarsmakten, säger Moa Björck.

Av de 565 individer som svarade på avgångsenkäten var 32 procent från armén, 17 procent från flyget och 16 procent från marinen. Övriga kom från HKV, skolor och centra, Ledund, Log och Rikshemvärnet.  

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: