Sverige befinner sig i ett säkerhetspolitiskt allvarligt läge. Den militära upprustningen går snabbt och kraven på effektivitet är höga. Just därför måste en obekväm fråga våga ställas: har staten full kontroll över hur de digitala vägvalen inom försvaret formas?

Uppgifter från personer med insyn i både Försvarsmakten och Försvarets materielverk, FMV, pekar på mönster som förtjänar seriös granskning. Det handlar inte om enskilda individer, utan om strukturer där gränsen mellan stat och leverantör riskerar att bli otydlig. Om bilden stämmer är det ett systemproblem, inte ett personproblem. Offentlig sektor behöver konsulter. Det är inget kontroversiellt. Problemet uppstår när roller och incitament börjar flyta ihop.

Det som beskrivs inifrån är miljöer där externa konsulter i praktiken får stort inflytande över strategiska vägval: de deltar i centrala forum, bidrar till kravställning och påverkar tekniska riktningar.

Samtidigt kan det vara oklart för omgivningen när någon talar som oberoende expert och när samma person har koppling till en specifik plattform eller företag. När sådana gränser blir otydliga riskerar ansvarskedjor att försvagas. Det jag och mina kollegor inne i organisationen ser följer ett välkänt mönster från internationella it-skandaler. Varningsflaggorna är tydliga och återkommer gång på gång:

Konsulter utan tydlig rollmärkning
Externa konsulter uppges sitta i centrala forum, leda arbetsgrupper och driva beslut utan att det alltid är tydligt att de representerar kommersiella intressen. När konsulter uppträder som myndighetspersonal suddas ansvarskedjor ut.

Inbäddade konsulter i kärnverksamheten
Personer med leverantörskopplingar sägs arbeta djupt integrerat i organisationen med intern tillgång, inflytande över vägval och deltagande i strategiska diskussioner. Det skapar beroenden som är svåra att bryta.

Kravställning som låser upphandlingar
Ett återkommande mönster är att behov och krav formuleras på sätt som i praktiken passar en viss plattform, ofta kring ett specifikt system. Alternativ existerar formellt, men blir i praktiken orealistiska.

Samma aktörer påverkar både strategi och leverans
När konsulter först hjälper till att definiera problem och arkitektur och sedan levererar lösningen uppstår en uppenbar intressekonflikt. Det är en klassisk mekanism bakom leverantörsinlåsning.

Ledningar som börjar se ett enda alternativ
Den mest oroande signalen är kulturell. När högre chefer börjar beskriva ett systemval som “det enda realistiska” har oberoendet redan eroderat. Då har leverantörens världsbild blivit organisationens.

Internationellt är detta ett välkänt mönster. Leverantörsinlåsning uppstår sällan genom ett enskilt beslut. Den växer fram gradvis genom att: 1. Behovsbild och strategi formas. 2. Krav skrivs nära ett visst ekosystem 3. Alternativ framstår som oprövade eller riskabla. 4. Beroendet cementeras.

I flera beskrivningar återkommer hur stora affärssystem (inte minst kring it-system) tenderar att bli referenspunkten kring vilken allt annat organiseras. Det behöver inte vara fel i sig, men när ett system börjar behandlas som mål snarare än verktyg bör varningsklockor ringa. Detta är inte en teoretisk oro. Internationellt finns flera exempel där stora affärssystem kopplats till korruptionsutredningar.

Så sent som 2024 gick ett stort internationellt företag med på att betala över 220 miljoner dollar i böter efter amerikanska mutanklagelser kopplade till affärer med offentliga aktörer i bland annat Sydafrika och Indonesien. Utredningar pekade på systematiska försök att vinna statliga kontrakt genom otillbörliga förmåner och mellanhänder.

Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

Historiskt har även stora industrisystem kopplats till politiska skandaler i Europa, där leverantörer misstänkts ha använt nätverk av konsulter och mellanhänder för att påverka offentliga upphandlingar. Mönstret är välkänt: komplexa system, starka leverantörsberoenden och svag insyn skapar grogrund för otillbörlig påverkan.

Poängen är inte att alla implementationer är korrupta utan att riskerna är dokumenterade och kräver starka skyddsmekanismer. Sverige har redan sett vad som händer när styrning och riskkontroll brister i känslig statlig verksamhet. Ett exempel är Transportstyrelseskandalen 2017 där känslig information blev tillgänglig för icke säkerhetsklassad personal i utlandet. Där ignorerades varningssignaler tills skadan var ett faktum. Skillnaden nu är att det som beskrivs rör strukturer inom Försvarsmakten.

Om liknande mönster av otydligt ansvar, beroenden och förbisedda larm får växa i en verksamhet med ansvar för rikets säkerhet kan konsekvenserna bli betydligt allvarligare. Lärdomen från Transportstyrelsen är enkel, systemfel måste tas på allvar medan de fortfarande går att rätta till. I komplexa organisationer får experter naturligt stort inflytande. Men om långvariga beroenden och informationsövertag gör att beslutsfattare successivt tappar handlingsfrihet uppstår en risk att strategiska val i praktiken formas utanför staten. Det behöver inte handla om otillbörligheter i juridisk mening. Strukturella beroenden räcker för att gradvis förskjuta maktbalansen. I försvarssektorn är det i sig ett allvarligt styrningsproblem.

Den mest allvarliga bilden handlar dock om ledarskap. Flera uppgiftslämnare beskriver hur höga chefer i praktiken införlivat leverantörernas narrativ. När beslutsfattare börjar försvara plattformar snarare än verksamhetsmål har något gått fundamentalt fel.

Det kan ske gradvis genom att konsulter sätter agendan, alternativ framstår som riskabla, kritik tolkas som okunnighet och plattformen blir “oundviklig”. Till slut agerar organisationen som om systemet vore ett mål i sig. I en myndighet med ansvar för nationell säkerhet är det en farlig förskjutning. I detta sammanhang väcker även affärsmodeller frågor. Ett exempel som ofta nämns i diskussioner är ett litet konsultbolag med närvaro i försvarsrelaterade miljöer och återkommande höga marginaler.

När konsultbolag med stark närhet till verksamheten samtidigt genererar betydande utdelningar till ägare som själva är verksamma i uppdragen uppstår frågor om incitament och transparens. Det betyder inte att något är fel per automatik, men det är en typ av konstruktion som i andra sektorer brukar granskas noggrant. Särskilt när det gäller samhällskritiska funktioner.

När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet.

En särskilt oroande uppgift är att dessa frågor inte tycks vara okända internt. Personer med insyn beskriver hur oro ska ha lyfts genom flera kanaler: via linjevägar, säkerhetsfunktioner och visselblåsarsystem. Om sådana signaler inte leder till tydliga åtgärder uppstår en farlig dynamik. Visselblåsarsystem finns för att fånga upp strukturella risker. När upplevelsen blir att larm inte tas på allvar riskerar tystnad att framstå som det säkrare alternativet. Det gynnar aldrig en organisation som verkar i hög riskmiljö.

Parallellt finns vittnesmål om att personer som ifrågasätter narrativet där systemet i praktiken blivit målbilden i sig marginaliseras. Anställda som lyfter alternativa lösningar eller problem med beroendet uppges uteslutas från centrala forum, plockas bort från beslutsprocesser eller tystas på andra sätt. Om detta stämmer är det djupt oroande. Försvarssektorn är beroende av intern intellektuell höjd och öppen debatt. När kritiskt tänkande ersätts av konformitet urholkas både kompetens och säkerhet.

Det är viktigt att vara tydlig, detta är inte en text om att peka ut enskilda bolag eller individer. Inte heller om att ifrågasätta behovet av extern kompetens. Det handlar om strukturer där roller kan bli otydliga, beroenden kan växa fram över tid, incitament kan sammanfalla med inflytande och interna varningssignaler riskerar att tappas bort. Sådana mönster måste kunna diskuteras öppet i en demokrati, särskilt inom totalförsvaret.

Om Sverige menar allvar med att bygga ett robust försvar krävs inte bara ökade anslag, utan också stark styrning och transparens. Detta är inte en hypotetisk diskussion om framtida risker. Uppgifter pekar på att dessa utmaningar upplevs som högst närvarande redan idag inom Försvarsmakten. Just därför blir frågan akut, inte teoretisk, och därför behövs oberoende granskning av konsultberoenden i försvarssektorn, hantering av intressekonflikter, styrning av stora affärssystem samt hur interna larm tas om hand. Inte för att leta syndabockar, utan för att säkerställa att systemen vi bygger vilar på stabil grund.

För i slutänden borde principen vara självklar: strategiska vägval för försvaret av riket ska formas av statens behov, fullt ut och utan tvekan. Detta är en diskussion som måste kunna föras öppet, sakligt och utan prestige. Försvarsförmåga byggs inte bara av materiel och system utan av förtroende, integritet och modet att granska sig själv.

Med risk för slutet på min egen karriär,
anonym yrkesofficer