Major Jörgen Sennow, avdelningschef på garnisonsenheten, berättar om vilka frågor han brottas med som ansvarig för Halmstad garnisons värdlandsstöd, VLS.
– Att ta emot en utländsk bataljon är inga problem. Men hur får man flödena att fungera under en längre tid? Och hur klarar vi det om det handlar om fyra brigader?
Han påpekar även att Halmstad är en av de 17 svenska orter som USA – genom försvarssamarbetsavtalet DCA (Defence Cooperation Agreement) – får tillgång till för att kunna stationera personal och förhandslagra förnödenheter och militär utrustning.
– Bland de orter som pekas ut är Halmstad unikt genom att ha hamn, flygplats, järnväg och utbyggt vägnät på ett och samma ställe. Här finns allt som behövs för att kunna ta emot Natoförband och skicka dem vidare, säger Jörgen Sennow.
Liknande läsning:
Jörgen Sennow
Ansvarig för Halmstad garnisons värdlandsstöd, VLS
Vi träffas på Galgberget, det populära friluftsområdet i Halmstad som täcker ytan mellan Luftvärnsregementet, Lv 6, och flottiljområdet med Försvarsmaktens tekniska skola, FMTS, och Militärhögskolan Halmstad, MHS H.
Det är en typisk halländsk vinterdag med fuktig kyla som kommer in från havet, samtidigt som det är barmark. Vi promenerar på en av löparslingorna där såväl värnpliktiga som vanliga Halmstadsbor brukar träna för att hålla igång konditionen.
Sverige har i ökande utsträckning övat på värdlandsstöd sedan 2017, då förband från USA, Frankrike, Finland, Danmark, Norge och Estland deltog på Aurora 17. Jörgen Sennow berättar om hur Halmstad garnison under Aurora 23 tog emot en amerikansk marinkårsbataljon med drygt 100 fordon och 600 soldater, som behövde återhämta sig efter att ha övat i Sverige.
– Vi satte upp stora tält på fotbollsplanerna vid Lv 6 och på flottiljområdet. Vi utrustade tälten med tältsängar, elverk, belysning, internet och 5G-routrar – och vi hade bajamajor utanför. Dessutom fixade vi uppställningsplatser åt deras fordon och såg till att de fick drivmedel, samtidigt som det ordnades mat till soldaterna, säger han.
Fakta
Definition av värdlandsstöd
”Det civila och militära stöd som tillhandahålls i fredstid, vid nödlägen, kriser och konflikter av ett värdland till allierade styrkor och organisationer, som befinner sig inom, är verksamma inom eller transiteras genom värdlandets territorium, territorialvatten eller luftrum.”
Källa: Regeringens proposition 2015/16:152
Ett av de tältläger i Halmstad som 2023 byggdes upp för amerikanska soldater.
Foto: Jörgen Sennow
Vid stängslet på baksidan av Lv 6 tar vi oss in genom en grind framför ett tvåvåningshus med putsad fasad i gult. Hallands regementes gamla sjukhus från 1910 rymmer fortfarande Försvarshälsan på nedervåningen, men där ovanför har salarna med patientsängar ersatts med garnisonsenhetens arbetsrum.
Inne i ett av dem kör Jörgen Sennow ett bildspel, där han visar hur fokus på värdlandsfrågor blivit ännu viktigare efter att Sverige blev formell medlem i Nato förra året.
– På alla de utpekade orterna bygger man nu upp det vi organisatoriskt kallar för militärbaser. När fältförbanden har mobiliserat och lämnat ska militärbasen fortsätta att bland annat bedriva värdlandsstöd, säger han och pekar på att de kopplat till VLS behöver mycket logistikkompetens – men som vanligt även lednings-, sambands-, signalskydds- och teknisk förmåga.
På alla de utpekade orterna bygger man nu upp det vi organisatoriskt kallar för militärbaser.
Kvällen innan vi träffas här är vi och lyssnar på en föreläsning av brigadgeneral Anders Svensson. Han var tidigare ställföreträdande arméchef, men är nu Sveriges och Försvarsmaktens representant i Shape (Supreme Headquarters Allied Powers Europe), Natos militära högkvarter i Belgien.
– Under kalla kriget låg Sverige mitt emellan Nato och Warszawapakten. Vi och Tyskland var frontstater. Men nu är vi inte längre det, säger Anders Svensson på föreläsningen.
– När Finland gick med i Nato fick man en 132 mil lång landgräns mot Ryssland. I norra flanken är det den längsta frontlinjen mot Ryssland, tillsammans med Estland, Lettland och Litauen, fortsätter han och tillägger:
– Om Ryssland går in en kvadratmeter i Baltikum så blir det krig ifall vi tillämpar Natofördragets artikel 5 – den så kallade musketörsparagrafen med ”en för alla, alla för en”.
Anders Svensson
Försvarsmaktens representant i Shape
När Anders Svensson efter föredraget träffar Officerstidningen får han svara på frågan om vad som är viktigast att tänka på när det gäller värdlandsstöd.
– Den största utmaningen ligger i att infrastrukturellt kunna försörja Natos strid längs norra flanken. Därför är det viktigt att bygga upp de 17 orter som nämns i DCA-avtalet, men också att satsa på infrastrukturen, säger han och fortsätter:
– Det handlar inte bara om orterna i sig och deras förmåga att kunna ta emot förband och utrustning, utan även om samhällets möjligheter att kunna föra förnödenheter framåt. Transportvägar som idag går i syd-nordlig riktning, bör även gå i väst-östlig riktning.
Det handlar alltså om stora omställningar för det civila samhället, men vad behöver Försvarsmakten förändra?
– Vi måste kunna vara en del av Natos försvar, vilket innebär att vi ska verka utanför svenskt territorium, längs Natos östra gräns mot Ryssland, i Finland och i de baltiska länderna. Det är ett helt nytt mindset, säger Anders Svensson och fortsätter:
– Samtidigt måste vi på svensk mark kunna försvara och skydda den infrastruktur och de förband och förmågor som lyfts in i Sverige. Vi måste satsa på territorialförsvarsförband eller liknande för att kunna försvara och skydda dessa platser och transporterna.
Hur lång tid tar det att få fram dessa nya förband?
– Det går att göra ganska fort. Vi har redan utbildat värnpliktiga en tid – och så fort de blir för gamla för fältförbanden kan de flyttas över till territorialförsvaret. När det gäller materiel investerar vi nu i mycket nytt till fältarmén och då kan nuvarande utrustning som ersätts flyttas över till territorialförbanden, där den kan göra stor nytta länge till.
Värdlandsstöd innebär ett ansvar för att lösa allt det praktiska för att utländska förband ska kunna verka i eller förflytta sig genom Sverige på ett säkert sätt.
Foto: David Kristiansen/Försvarsmakten
Fakta
Värdlandsstöd Sverige-Nato
Ett samförståndsavtal mellan Sverige och Nato om värdlandsstöd undertecknas den 4 september 2014. För Sverige håller dåvarande ÖB Sverker Göranson i pennan, och för Nato Philip M Breedlove, dåvarande saceur.
Riksdagen säger ja till värdlandsstödsavtalet med Nato den 25 maj 2016. Lagändringarna som krävs för avtalet träder i kraft den 1 juli samma år.
Tillbaka på Luftvärnsregementet dagen efter Anders Svenssons föreläsning pratar Jörgen Sennow om det som brigadgeneralen lyfte fram kring förmågan att kunna ta emot förband utifrån – och transportera dem vidare.
– Min uppgift är att titta på transportnoderna i Halland och ta fram stödplaner för dem. Jag ser över vilka förutsättningar det finns att bland annat kunna ta emot Natoförband eller uppfylla det som avtalats med USA genom DCA, säger han och påpekar att det behövs investeringar i infrastrukturen kopplat till flygplatsen, järnväg, hamnar och vägnätet.
Jörgen Sennow berättar att han jobbar mycket med att åka ut till kommunerna för att informera och utbilda dem i vilket stöd som behövs.
Den största utmaningen ligger i att infrastrukturellt kunna försörja Natos strid längs norra flanken.
– Vi hade en fältövning i september i Halmstads hamn för att visa alla inblandade målbilden och hur det kan gå till. Det blev ett bra exempel på hur värdlandsstöd kan gå till, säger han och tillägger:
– Göteborg är Nordens viktigaste hamn för det civila samhället, så jag tror inte att man vill göra den till ett mål genom att ta in en massa militär materiel där. Därför är de andra hamnarna längs västkusten så viktiga för att kunna ta emot militärt värdlandsstöd.
Vid sidan av kommunerna betonar Jörgen Sennow att länsstyrelsen, regionen, polisen och Trafikverket är viktiga aktörer att ha ett bra samarbete med för att värdlandsstödet ska fungera. Han säger också att de kommer att behöva stöd från privata aktörer, exempelvis för lastytor, verkstadsmiljöer och bussar.
– Jag tror att vi behöver få fram egen personal till flygplatsen och hamnarna, som är duktig på att lasta och lossa. I nuläget får vi använda den ordinarie hamnpersonalen, men på sikt måste vi nog ha egen kompetens för att få uthållighet och kunna jobba dygnet runt under en längre tid.
Jörgen Sennow lovordar samarbetet som finns med Movcon från Trängregementet i Skövde, som ska vara följeförband vid transporter av och med utländsk militär och deras materiel inom landets gränser. Han lyfter också fram det erfarenhetsutbyte kring värdlandsstöd som sker inom Försvarsmakten.
– Vi försöker hela tiden lära av varandra. Exempelvis har man på andra håll i landet tagit efter vår lösning med tältläger, men satsat på ännu större tält med plats för 150 personer i varje.
Kort efter Sveriges Natointräde förra året genomfördes två övningar där förmågan att genomföra värdlandsstöd tränades – och som man kan dra olika lärdomar av: Immediate Response 24 i Norrbotten och Swift Response 24 i Småland och Östergötland.
Lars Karlsson
Chef för Norra Militärregionen
Under Immediate Response i början av maj 2024 transporterades ett amerikanskt förband med 1 000 soldater och 200 fordon, genom norra Sverige, från Norge till Finland – där det skulle delta i övningen Northern Forest. Omkring 200 svenska soldater och officerare var involverade i stödet.
– Som ny Natomedlem låg vårt anseende i vågskålen, så vi var tydliga med att detta inte skulle ses som en övning, utan som en operation, säger överste Lars Karlsson, chef för Norra Militärregionen som ansvarade för den svenska insatsen.
– Vi var bland annat måna om att främmande makt, såsom Ryssland, inte skulle störa operationen – annars hade vi framstått i dålig dager.
Att allt flöt på så bra förklarar Lars Karlsson med de förberedelser som gjordes och med att de fick låna personal från övriga Försvarsmakten.
– För att hitta brister i planen och finslipa den hade vi krigsspel. Där lade vi in trafikolyckor, fordonshaverier, att vägen var spärrad, att det var igensnöat eller väldigt isigt. Dessutom tog vi med tanken att en främmande aktör ville störa, exempelvis att vi hittade en vägbomb, säger han.
Lars Karlsson berättar också att de veckan innan hade förövningar så att alla skulle veta sin roll och vilka resurser som fanns att tillgå. Då fanns även Combat Support and Sustainment Brigade från USA med.
– Vi spelade runt en karta och bollade olika frågor. Vad gör vi om något händer här? Hur håller vi avstånden i en konvoj som är över en kilometer lång? Hur undviker vi trafikstockning?
Under övningen Immediate Response 24 gav Sverige värdlandsstöd i samband med att en amerikansk styrka skulle genomföra förflyttning, från norska gränsen, tvärs genom Norrbotten, till finska gränsen.
Foto: Anja Reimers/Försvarsmakten
Fakta
Värdlandsstöd övas 2017
I september 2017 genomförs försvarsmaktsövningen Aurora 17, den största sedan Orkan 1993. Övningen märks mest i Mälardalen, Stockholm, Göteborg och på Gotland. För första gången övas värdlandsstöd, där omkring 1 500 soldater och officerare från USA, Frankrike, Danmark, Estland, Finland, Norge och Tyskland deltar.
I beredskap fanns ett flertal larmstyrkor med bärgningsfordon och transportsläp samt reparationsfaciliteter ifall någon skulle köra av vägen eller något gå sönder. Dessutom hade de bevakningsförmåga ifall någon skulle bli stående.
– Lyckligtvis hade vi inga dikeskörningar, men några fall där fordon tvingades stanna på grund av tekniska problem. Vissa kunde fixas på plats, andra tog vi till platser för reparationer.
Längs transportvägen fanns två CSC (Convoy Support Center): ett med enbart tankning, vatten och toalett, samt ett mer avancerat med även mat, reparationsmöjligheter och övernattning.
Dessutom fanns det tre renodlade tankställen, så kallade FRP (Forward Refueling Points). Fyra sjukhus låg också i beredskap, men behövde inte nyttjas.
– Efteråt upplevde jag att den amerikanska förbandschefen var genuint nöjd med det stöd de fick och hur vi uppträdde och löste uppgiften, säger Lars Karlsson.
En framgångsfaktor som lyfts fram i utvärderingen efteråt är att man hade en gemensam ledningsplats – där alla civila aktörer och de amerikanska förbanden var representerade – så att lägesbilderna för civilområdeskansliet, Länsstyrelsen, regionen, tullen, Trafikverket, Polismyndigheten, kommunerna och Försvarsmakten sammanfogades till en gemensam.
Och även om stabsrapporten var på engelska skedde det övriga stabsarbetet på svenska.
– Det svåraste var att få rätt ingångsvärden i tid. Ursprungligen var det mycket mer som skulle transporteras, säger Lars Karlsson och tillägger:
– Personliga kontakter var en nyckelfaktor, att man lär känna varandra.
Under Swift Response 24 fällde ett tiotal amerikanska C-17 omkring 700 fallskärmssoldater ihop med tung materiel för att säkra flygplatsen Hagshult.
Foto: Amanda Gahm/Försvarsmakten
Nästan samtidigt genomfördes Swift Response i södra Sverige, där ett tiotal transportplan av typen C-17 fällde omkring 700 fallskärmshoppare ihop med tung materiel som 105-millimeters artillerikanoner för att säkra flygplatsen i Hagshult.
– De amerikanska styrkorna var de huvudövande, men de hade även med sig trupp från Italien, Spanien och Ungern, berättar major Åke Palm, vid Försvarsstabens genomförandeenhets övningsavdelning.
Luftlandsättningen pågick i tre dagar. Två dagar före huvudfällningen skedde infiltrering med specialförband som skulle inhämta underrättelser i terrängen. Dagen efter kom soldater som skulle sätta ut radiofyrar och förbereda luftlandsättningen.
Amerikanerna såg det som mycket lyckat med bara två procent skadade vid fällningen.
– På övningen flög de i cirklar för att inte fallskärmsjägarna skulle hamna på motorvägen eller på civila tomter – så gör man inte i skarpa lägen. Och i verkligheten hade de haft med sig lätta fordon och kanske tagit Jönköpings flygplats för att sedan flyga in större styrkor, säger Åke Palm.
Sjukhusen i Jönköping, Linköping och Värnamo var förberedda och amerikanerna hade provlandat där med helikopter i förväg. Efter fällningen var det cirka 15 fallskärmshoppare som fick vård på sjukhus, varav två personer med frakturer som fick ligga kvar över natten. Den ene fick vårdas flera nätter eftersom en fallskärmslina skurit upp ett sår på halsen.
– Amerikanerna såg det som mycket lyckat med bara två procent skadade vid fällningen, normalt är tydligen fem procent, och när det är mycket är det tio procent. Mindre blessyrer där man inom förbandet tejpar en vrickad fot rapporteras inte, säger Åke Palm.
Åke Palm
Försvarsstabens genomförandeenhets övningsavdelning
När luftlandsättningsövningen var klar stannade styrkorna kvar för att övas i en så kallad follow-on-training i ett par veckor. De förstärktes då med personal inom logistik och ledning och övade bland annat på Kvarn, där det genomfördes såväl dubbelsidiga moment, som skarpskjutning och strid i bebyggelse.
Dessutom kom det en reducerad artilleribataljon med banddrivna M109 Paladin med 155-millimeters pjäser som de sköt med på Skillingaryds skjutfält.
De banddrivna pjäserna gick med fartygstransport från USA till Danmark tillsammans med helikoptrar av typen Chinook och Blackhawk, som i Sverige sedan användes till materiel- och trupptransporter samt evakuerings- eller sjuktransporter av typen medevac och casevac.
– För den amerikanska divisionsstaben var det tilltransporten man övade på, tillsammans med integreringen av olika förband på plats, det som kallas för RSOM (I), alltså reception, staging and onward movement (integration), säger Åke Palm och berättar att totalt cirka 2 500 utländska soldater och officerare var med på övningen.
Han menar att man kan koppla värdlandsstödet under Swift Response även till DCA-avtalet.
– Vi ska kunna stödja dem i deras träning och förberedelser. Att vi ska hjälpa USA och andra Natoländer att genomföra egna övningar i Sverige, som inte är våra, är nytt för oss, säger han.
Att Sverige och Förvarsmakten ska hjälpa USA och andra Natoländer att genomföra egna övningar i Sverige är nytt.
Foto: Nato
Den här gången hade Försvarsmakten med kunniga befäl hela tiden för att kunna sätta stopp ifall säkerheten äventyrades. Totalt var 150 svenskar med: Göta ingenjörregemente, Ing 2, var huvudvärdförband i Skillingaryd, Blekinge flygflottilj, F 17, på Hagshult och Skaraborgs regemente, P 4, på Kvarn.
– Om vi ska klara vår egen förbandsproduktion kommer vi inte ha råd att ge så mycket stöd i längden. För att det ska hålla måste vi kanske utbilda amerikanska instruktörer på svenska säkerhetsföreskrifter och annat, så att de kan ha koll på verksamheten utan så många följebefäl från oss, säger Åke Palm och tillägger:
– När man jämför med de kontrakterade, amerikanska soldaterna märker man att vi med vårt värnpliktssystem har väldigt hög nivå på utbildningen av våra soldater.
I en krigssituation finns det en risk att orterna där det kommer in stort värdlandsstöd fjärrbekämpas.
Han kan redan nu avslöja att mycket kommer att handla om värdlandsstöd på Aurora 26 nästa år. I scenariot råder det inte krig i Sverige, men det kommer irreguljära styrkor till Stockholms skärgård och Gotland för att störa försörjningen och sensorsystem.
Nato håller i detta läge på med olika förstärkningar i avskräckningssyfte, för att en fiende inte ska korsa Natos gränser. Den svenska operationsledningen ska då se till att förstärkningar genom Sverige kommer till rätt operationsområde i Finland eller Baltikum.
– Landsvägstransporterna genom Sverige och utskeppningen får inte störas. Fokus kommer ligga på Gotland, som förstärks av både svenska och utländska delar med såväl luftvärn som långtskjutande sjömålsrobotar. Samtidigt måste man se till att Gotlands försörjning av el, vatten, livsmedel och annat säkras, säger Åke Palm och framhåller att det är bra att öva på en begränsad yta där man ändå får med alla funktioner och myndigheter.
USA vill att det på övningen även ska ingå evakuering av skadade soldater från fronten, som flygs till Sverige för att man ska ta hand om dem tillräckligt för att de ska klara vidare transport till sjukhus i Tyskland eller USA.
Tanken är att det ska vara en uppväxling av Camo 24, Natoövningen som i september 2024 genomfördes som ett kartspel med Ledningsstridsskolan i Enköping som värd för 150 deltagare från Försvarsmakten, Socialstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och 15 utländska nationer.
– Vi har ännu inte bestämt om vi klarar att köra detta personellt och vi måste få klartecken från Socialstyrelsen ifall delar av ett civilt sjukhus ska nyttjas på det sättet, säger Åke Palm.
Tillbaka hos Jörgen Sennow i Halmstad kommer vi in på vilka hot som kan finnas mot värdlandsstöd.
– Redan här och nu finns det en hotbild, med pågående verksamhet mot oss. Fienden använder satelliter, drönare, folk på marken. Vi vet att de finns här rent fysiskt och försöker hantera det så gott vi kan, säger han.
Hur ser du på att en fiende vet vilka de 17 orterna är och var det finns hamnar och flygplatser?
– I en krigssituation finns det en risk att orterna där det kommer in stort värdlandsstöd fjärrbekämpas. Men då kommer Nato att vidta motåtgärder, det är en förutsättning för att det ska funka. Det tar tolv dygn för ett ro-ro-fartyg att komma hit från USA, det kommer vi aldrig att kunna dölja. Vi kan heller inte dölja om de kör hit med fordon från Norge eller över Öresundsbron.
Vilka förmågor behöver ni själva bygga upp för att kunna sköta de här uppgifterna?
– När vi avvecklade försvaret avskaffade vi de utspridda mobiliseringsförråden och centraliserade verksamheten. Därför är vi mer sårbara idag och behöver bygga upp ett logistiknätverk igen. Vi behöver ta tillbaka att kunna förvara drivmedel, livsmedel, ammunition och sådana saker över hela landet. Det är en nyckel för oss, säger Jörgen Sennow.
Reine Larsson
Planeringsofficer med särskilt fokus på värdlandsstöd
Allt värdlandsstöd som de olika militärbaserna ska utföra sker på uppdrag av militärregionerna – vars huvuduppgift annars är att samordna det civila försvaret, tillsammans med länsstyrelserna som är de högsta civila myndigheterna i regionerna.
I fallet med militärbas Halmstad sorterar den under Västra militärregionen, där major Reine Larsson är planeringsofficer med särskilt fokus på värdlandsstöd.
– Civilområdena och länsstyrelserna har handläggare, men saknar de resurser som kommunerna har. Avgörande för att det ska fungera är kommunerna, som kan upplåta mark eller bistå med kontakter till civila näringsidkare, säger han.
Han har sitt kontor på Göta trängregemente, T 2, i Skövde.
– Vi håller nu på att fixa säkerhetsskyddsavtal med kommunerna. Då kan vi mer detaljerat delge dem hur värdlandsstöd är tänkt att fungera, förklarar Reine Larsson och tillägger:
– Vi måste ha metoder för att sekretessen ska fungera, säkra förvaringsmöjligheter för hemliga handlingar, vilken behörighet olika anställda ska ha, vilka som ska få ta del av olika uppgifter.
Reine Larsson poängterar vikten av att försöka minimera en motståndares möjligheter att inhämta information om förberedelserna.
– En fiende kan utsätta oss för förnekbara åtgärder eller proxykrigföring, till exempel genom att anlita kriminella nätverk, säger han och tillägger:
– I fredstid är säkerheten vid civila installationer som hamnar och flygplatser en fråga för Säpo. Det är verksamhetsägaren som ansvarar för deras skydd, larm, säkerhetsorganisation och inpasseringskontroller.
Han pekar på att det är först när det kommer till militära skyddsvärden som Försvarsmakten har koll på platserna och säkerställer att det finns larm med mera.
– Vår underrättelse- och säkerhetsorganisation träffar Säpo med regelbundna mellanrum för att uppdateras i läget där. Märker vi att det finns några tendenser eller fenomen som vi behöver titta närmare på, så gör vi det, säger han och fortsätter:
– Men om det blir en riktig värdlandsoperation förstärker vi med egen personal för att öka skyddet.
Fast här höjer Reine Larsson ett varningens finger och pekar på ett glapp som kan ställa till problem.
– Förmodligen kommer vi behöva ge värdlandsstöd i fredstid eller i någon form av kris-
tillstånd – Nato vill ju avskräcka så att det inte blir krig. Då har vi bara de resurser vi har idag. Hemvärnsförband och territoriella förband kallas inte in förrän det blir mobilisering. Det glappet måste lösas.
Vad ser du för andra problem som måste lösas?
– Trängseln på järnvägsnätet. Det tar lång tid att bygga nya spår, så en lösning kan bli att låta militära transporter gå på de mindre järnvägsnäten istället för den redan överbelastade stambanan, säger Reine Larsson.
Under Immediate Response 24 fanns det på flera platser möjlighet för de amerikanska soldaterna att ta rast, serva fordonen och fylla på med både drivmedel och mat.
Foto: Anja Reimers/Försvarsmakten
Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att ta fram förslag på åtgärder för att uppnå målen i Sveriges nationella plan för militär rörlighet 2024–2026. Utredningsledare har varit överstelöjtnant Per-Ove Norell, vid Försvarsstaben, som på uppdrag av logistikchefen leder transporttjänsten i Försvarsmakten.
– Vi ska ju kunna genomföra storskaliga militära operationer där utländsk trupp och materiel ska kunna transporteras genom Sverige, säger han till Officerstidningen.
– Man pratar mycket om den sömlösa gränspassagen, men då måste först frågor kring administration och juridik lösas. Annars tar det väldigt lång tid om så många människor ska passera våra gränser, förklarar Per-Ove Norell.
Han hänvisar också till att det pågår ett arbete där de nordiska länderna vill dra nytta av varandra. Ett exempel han lyfter fram är den upphandling det norska banverket, Bane NOR, gör av nya järnvägsvagnar för tunga, militära transporter åt både Sverige och Norge.
Med första leverans i slutet av 2025 har tio sexaxlade vagnar med en lastkapacitet på 104 ton vardera beställts av finländska VR Fleet Care. I avtalet finns en option om leveranser av ytterligare 40 vagnar och totalt kan det blir tal om 120 vagnar.
När vagnarna inte används för militärt bruk ska de kunna hyras ut för transporter av civilt tungt gods.
Per-Ove Norell är också den som för Sveriges räkning leder arbetet med att upprätta en nordlig transitkorridor för Nato – ett uppdrag som Försvarsmakten fick av Nato i somras.
– Det handlar om att förbinda Kontinentaleuropa med Norden och sjövägen vidare till Baltikum, säger han.
Fakta
17 garnisonsområden har USA tillgång till:
• Berga
• Boden
• Halmstad
• Härnösand
• Kiruna
• Kristinehamn
• Kvarn
• Luleå
• Ravlunda
• Revingehed
• Ronneby
• Såtenäs
• Uppsala
• Vidsel
• Visby
• Älvdalen
• Östersund
