Senast publicerat

Senast publicerat:

Från tröskeleffekt till avskräckning

Tiden har varit knapp när 71:a bataljonen vid Södra skånska regementet, P 7, under hösten säkrat förmåga inom strid, ledning, försörjning, sjukvård – och samordning. Nu har den reducerade bataljonen gått i land för att förstärka Natos trupper i Lettland. Och på 715:e kompaniet har två bröder valt att göra insatsen sida vid sida.

Maria Widehed

2025-02-17

Överstelöjtnant Henrik Rosdahl är chef för 71:a bataljonen från Södra skånska regementet som nu ingår i Natos multinationella brigad i Lettland. Brigadens uppgift är att bidra till alliansens avskräckning och försvar i regionen.

Foto: Emil Malmborg

Det är den 22 oktober. Klockan är åtta på morgonen ute på Revingeheds övningsfält. Regnet öser ner och bandvagnsspåren är djupa i leran. Om ett par timmar bryter 715:e kompaniet förläggning för att omgruppera till Ella kvarn.Vid slutet av dagen kommer bataljonen att ha inkvarterats på stridsvagnsområdet. Nattens sovplats kommer att likna den av danskarna döpta Camp Valdemar vid lettiska militärbasen Adazi, fast under pågående bataljonsövning kallas basen Camp Voldemort.

– Jaså du vaknade precis, har du fått din förarvila? frågar Samuel sin lillebror när han kommer ikapp.

– Ja, med sju minuters marginal, svarar Johannes.

Det skiljer nästan fjorton år på de två Malmöbröderna. Samuel, 36 år, är äldst, och anställd på Södra skånska regementet, P 7, sedan 2011 – i dag som teknisk chef på kompaniet.

Liknande läsning:

Johannes, 22 år, har precis avslutat ett utbildningsprogram i skydd mot olyckor hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. I den reducerade bataljon som börjat rulla ut på de sydskånska vägarna är nästan en tredjedel av soldaterna nyrekryterade. Johannes är en av dem, anställd som tidvis tjänstgörande stridsfordonsförare på en sjukvårdspluton.

Vi kommer vara beredda att mobilisera om det händer någonting.

Om mindre än tre månader ska de gå i land i Lettland för att förstärka Natos multinationella brigad, som en del av styrkan LNLV 25. LNLV står för Land Nato Latvia. Under hösten har den reducerade bataljonen ägnat sig åt övning på olika nivåer, det har även varit ett tydligt fokus på att svetsa samman gruppen. Det är sjätte dygnet på den elva dygn långa övning som ska vara det stora styrkeprovet.

– Övningen visar att vi är redo. I grund och botten övar vi på samma sak som vi alltid gör, men det blir intressant med camp – vi måste öva på att gruppera i kvarter, i stället för ute i skogen. Och så måste vi öva mer på att forma mindre patruller och lösa en specifik uppgift, säger Samuel.

På plats i Lettland ska de fortsätta att öva, liksom utföra avskräcknings- och försvarsuppgifter. De har fått några genomgångar om förutsättningarna på plats.

– Vi känner till strukturen på campen och vi vet att det kommer vara kallt, i Lettland har man inte Golfströmmen som värmer, säger Johannes.

– Vi vet också vilka garageplatser vi har och vilka reptält som är våra. Vi vet att det finns sjukvårdsmottagning och spolplatta. Och att det inte finns någon fordonstorrluft – det älskar ju vi svenska tekniker, men det verkar Nato inte lägga så stor vikt vid, säger Samuel.

Han har tidigare gjort två insatser i Mali och säger att tristessen är det som är svårast att förbereda sig för. Hur mycket de kommer att kunna röra sig utanför campen vid Adazi vet de inte än, Ryssland bedriver underrättelsearbete i landet och vid flera olika informationstillfällen inför insatsen har bataljonen uppdaterats om intresset för Natos militära närvaro i Lettland.

– Vi hoppas kunna lämna basen. Det kommer att gå långa dagar utan att det händer mycket, men om det händer något är det på med kroppsskydd, ta sin eldställning och vara beredd att försvara, säger Samuel.

Den här gången handlar det inte om en fredsbevarande insats, utan om ett avskräckningsuppdrag – och ytterst om att vara redo för att vara den gröna väggen tjugo mil från gränsen till Ryssland.

– Vi kommer vara beredda att mobilisera om det händer någonting, säger Johannes.

Vad är viktigast de sista veckorna innan ni åker?

– Detta är sista övningen så nu gäller det att inte ändra för mycket, utan öva på det vi har i ryggmärgen. Vi blir bättre och bättre på att prioritera vad som är viktigast och organisera de resurser vi har.

Under bataljonsövningen löser förbandet uppgifter i en högintensiv stridsmiljö mot en högteknologisk motståndare. Särskilt fokus ligger på samordning av eld, rörelse och olika funktionskedjor.

Ett stationssystem med olika anfallsbanor genomfördes innan övningen i dag gick in i ett bataljonsskede. Indikeringspapper 104 sitter kvar på Samuels och Johannes kängor efter gårdagens CBRN-hot och den korta vilotiden är en följd av nattens mörkermoment. De har båda haft fullt upp – men på olika håll.

– Vi träffas inte mer än vid grupperingarna egentligen, det är inte mycket kommunikation mellan kompaniledning och enskild soldat, säger Samuel.

– Nej, den största delen av vår kommunikation är ju genom alla felrapporter jag skickar till dig, säger Johannes och de båda skrattar.

23 oktober. Dag två av övningsstadiet inom bataljons ram skiner solen lika starkt som det blåser på Revingehed. Det står kompanianfall på schemat. Intill ett förråd står en av bil med en stor STA-skärm. STA, stridsträningsanläggning, är en del av träningsavdelningen vid Markstridsskolan som hjälper till att simulera strid på fältet och under övningen hämtas sensordata in från såväl enskilda soldater som från fordon.

– Under dagen har de anfallit ner mot sjön här, nu har de en försvarslinje med skyttekompaniet, pansarskyttedelarna och stridsvagn i den här skogen, säger överstelöjtnant Tobias Christensson, övningsledare, och sveper handen över terrängen på skärmen. Bredvid honom står major Conny Röjd, chef för träningsavdelningen på MSS:

– Materialet vi samlar in använder vi för att skapa en pedagogisk utvärdering där soldaterna som truppfört på ett tydligt sätt kan se vad de har gjort. Hittills har det gått väldigt bra, vi ser en tydlig utveckling hos förbandet.

Överstelöjtnant Christensson åker som chef när förbandet roterar ner efter årsskiftet 2026 och insatsen LNLV 2026 startar.

– Det är ingen större skillnad mot hur vi brukar öva nu inför Lettland, utan det handlar om att göra förbandet bra generellt, säger han.

Cirka 500 soldater och officerare övar på Revingeheds fält. De strider mot en bepansrad fiende som i dag också understöds av bemannade UAV-farkoster och en stridsvagn.

I en korsning i närliggande skog stannar ett stridsfordon 90. Tre soldater springer ut och fäller en halvdöd tall över vägen innan de kör vidare.

– Bakåt – norra svackan! ropar de och slänger sig in i fordonet igen.

Bakom dem läggs slanor och ris fram i hast över bandvagnsspår för att skapa skenmineringar. Planen: att motståndaren ska ta en första strid här och backa bak, där skenmineringar tvingar dem att ta andra vägar. I ett skogsbryn en bit bort inväntar granatkastarpluton utfallet av fördröjningsstriden.

Det är ingen större skillnad mot hur vi brukar öva nu inför Lettland, utan det handlar om att göra förbandet bra generellt.

– Det vi alla, från enskild soldat till plutonsledning, kan bli bättre på är vår förmåga att fatta beslut i stunden. Och våga ta initiativ. Vi har en bra anda och litar på varandra, så vi är på god väg, säger sergeant Elias, ställföreträdande plutonchef.

En kort bit bort har två soldater förberett minering i en av trädkronor drönarskymd backe. Kenny, skyttegruppchef, har intagit skyddsställning.

– Om motståndaren kommer här så har vi lagt ut minor och pansarvärnsvapen, säger han och tillägger:

– Övningsveckan har varit bra och Lettland känns än så länge lugnt. Det kommer så klart att vara utmaningar med materiel och logistik, men det viktigaste vi kan göra nu är att samöva.

14 november. I mitten av november, drygt 90 mil bort, avslutar den nybildade brigaden i Lettland storövningen Resolute Warrior 2024 – det första testet av den multinationella brigaden. Scenariot: att Ryssland har tagit sig över gränsen, men trycks tillbaka av Natostyrkan på plats. Efteråt konstaterar den kanadensiska översten Cédric Aspirault, chef för den multinationella brigaden, att man skickar ett tydligt budskap: ”Vi är redo”.

Två veckor senare kommer samma besked att komma från Revingehed: Med bataljonsövningen bakom sig visar nu värderingen av P 7:s bidrag, som under en vecka har genomförts på Revingeheds övningsfält, att förbandet är ”mission capable” – redo för insats. Värderingsmetoden som används heter Creval, combat readiness evaluation. Och kort efter värderingen kommer beslutet från riksdagen: Man godkänner att regeringen ställer en svensk väpnad styrka till förfogande till och med den 31 december 2025.

15 januari. Gyttja och regn har bytts mot frosttäckt mark. Stridsfordon, pansarterrängbilar och fyllda lastbilar står uppradade. De svenska flaggorna vajar lugnt i eftermiddagssolen. På Samuels och Johannes uniformsjackor har de vanliga namnskyltarna bytts ut till avskalade diton – märkta endast med förnamn och ”Swedish Armed forces”.

Om drygt tolv timmar kommer fordon, materiel och soldater att transporteras till Lettland när den svenska arméns första Natoinsats som allierad inleds. Efter två dygns färd med färja över Östersjön kommer Johannes och Samuel att kliva in på militärbasen Adazì. Ovanpå Samuels packning ligger kortspelet Skip-Bo. Uno visar sig också vara nerpackat. Likaså handspelkonsoler och böcker som de har fått i julklapp av en av sina bröder – och Samuel har med sig Bibeln.

– Jag är religiös av mig, och det gör mig trygg när vi åker.

Det är tryggt att ha med en familjemedlem så nära den ryska fronten.

Det har gått mindre än tre månader sedan de avslutade bataljonsövningen. Många lösa ändar har blivit knutna sedan dess, inte minst vad gäller materielstatus, förklarar Samuel.

– Vi har fått bygga ett helt nytt kompani från grunden och vi har egentligen inte haft rätt tid till det, så det har varit väldigt stressigt. Materielen har också stressat, i stället för att ha all utrustning på plats har vi fått låna. Men nu är vi här, nu gäller det att hitta balans mellan prestation och uthållighet.

De har varit lediga i drygt tre veckor över jul och nyår. Johannes har hunnit spela klart ett lagspel online med kompisarna. Samuel har hunnit fira både bröllopsdag och barnens födelsedagar.

Nu väntar en ny vardag i Riga. Den första tiden på plats handlar om att installera sig på campen och hitta rutiner innan bataljonen underställs brigaden vid transfer of authority, därefter tar en omfattande övningsserie vid.

Hur är det egentligen att åka iväg med sin bror?

– Det är en kul bonus, säger Johannes.

Tvåeggat, svarar Samuel:

– Det är tryggt att ha med en familjemedlem så nära den ryska fronten, men händer det nånting så kommer tankarna direkt att gå till om Johannes mår bra.

Fakta

Natos brigad i Lettland

Natos multinationella brigad i Lettland, MNB-LVA, leds av Kanada och består av 3 000 soldater. 71:a bataljon från Södra skånska regementet är först på plats från Sverige. Styrkan kallas LNLV 25 – Land Nato Latvia 2025. Sverige och Danmark kommer växelvis att dela på ansvaret för att sätta upp en bataljon som tillsammans med 13 andra nationer blir del av brigaden.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Ämnen i artikeln: FLF Lettland

Senast publicerat:

Aktuellt /

Fortifikationsverket

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

Flygvapnet

Jonas Wikman: ”Vi måste skapa en organisation som kan stå mitt i stormen”

Aktuellt /

Marinen

Johan Norlén: ”Nu blir det handling bakom orden om marinens tillväxt”

Aktuellt /

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Fortifikationsverkets generaldirektör: ”Infrastruktur är en förmåga – inte en belastning”

Aktuellt /

MSU24

3D-skanning kan lösa mätproblem med nya uniformssystemet

Aktuellt

Armén

Jonny Lindfors: ”Jag hoppas att alla i armén känner vilka steg vi har tagit”

Efter tre år lämnar Jonny Lindfors nu över befälet för armén till sin efterträdare. När han summerar sin tid som arméchef beskriver han en försvarsgren som tagit stora steg framåt – med bidrag till Natos stående styrkor, bättre tillgång på materiel och växande förband. ”Flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med”, säger han.

Josefine Owetz

2026-07-07

Det är Almedalsveckans nästsista dag när Officerstidningen träffar arméchef generalmajor Jonny Lindfors ombord på HMS Carlskrona i Visby hamn. Det är också hans nästsista dag som chef över armén. Dagen därpå ska han lämna över befälet för armén efter tre år på posten. Nu väntar Bryssel och uppdraget som Sveriges militära representant i Nato och EU. Men först återstår den sista riktiga arbetsdagen – och ett bokslut över en intensiv period för armén. När han får frågan hur läget är i armén i juni 2026 kommer svaret snabbt:

– Vansinnigt mycket bättre än läget i armén i juni 2022, 2023, 2024 och 2025, säger han och fortsätter:

– Det är lite en känsla av ”äntligen”. Nu börjar materielen faktiskt komma, flera milstolpar har passerats och vi ser resultat av sådant som vi har arbetat länge med.

Våren har varit hektisk, konstaterar han. Armén har bland annat genomfört en rad större övningar, bemannat Natos Forward Land Forces i Lettland, etablerat FLF Finland och fortsatt utveckla samarbetet inom Nato. Jonny Lindfors återkommer flera gånger till övningsverksamheten som årets stora styrkebesked för armén.

– Vi har haft en intensiv övningsvår. Personalen har varit borta väldigt mycket hemifrån, men vi har haft en oerhört bra övningsverksamhet. Det jag är särskilt nöjd med under året är att vi faktiskt förflyttade 4:e brigaden och ett antal funktionsförband upp till norra Sverige, med alla de utmaningar som det innebar. Det var oerhört lärorikt. Vi kan givetvis bli bättre, men vi klarar av att göra det, säger han och fortsätter:

– Sedan har vi Cold Response i Finland, som jag faktiskt tror överträffade allas förväntningar. Vi övade verkligen hela kedjan utan att det blev en dålig övning längst ner.

Den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå.

Vårens lyckade övningar är ytterligare en pusselbit, menar han, i en försvarsgren som utvecklas snabbare än på länge.

– Jag stack ut hakan efter Cold Response och sa att vi nog har Europas bästa brigad. Det är svårt att mäta såklart, men den 4:e brigaden har nått dit jag ville att den skulle nå. Och det är en tydlig bock i kanten på väg mot att leverera försvarsbeslutet 2025.

Det har inte varit utan svårigheter dock, tillägger han, och lyfter att det har varit vissa utmaningar med att få till ett fungerande ledningssystem till brigaden.

– Men nu har vi tagit oss till en nivå som är acceptabel och vi har en väldigt bra plan framåt för hur det ska bli riktigt bra.

Övningsvåren avslutades med försvarsmaktsövning Aurora 26. För arméns del innebar det bland annat att flera lokala slutövningar genomfördes.

– Vi hade stöd i våra slutövningar av ukrainska soldater som var inbäddade i övningarna och delade med sig av sina kunskaper av hur de tar sig an dagens stridsfält. Allt detta gör att vi verkligen känner att vi tar stora steg framåt.

De senaste åren har armén i perioder haft problem med tillgången på personlig utrustning. Inför det stora inrycket av värnpliktiga hösten 2023 nådde bristen på personlig utrustning sin kulmen. Inför höstens inryck av värnpliktiga ser situationen betydligt bättre ut, berättar Jonny Lindfors.

– Vi har lidit av brist på personlig utrustning. Det har inte gått över helt, men vi har mycket bättre kontroll över problemet idag. Jag är optimistisk. För några år sedan kände man lite av en klump i magen den här årstiden. Man tänkte: nu är det inryck, nu kommer snart de hemska rapporterna. Men i år har jag ingen klump i magen, säger han och tillägger:

– Det kommer som vanligt att vara en del brist på storlekar till en början. Men vi har som målsättning att det ska finnas på plats efter en vecka. Så får vi utvärdera hur det går sen. Vi har ett mycket större självförtroende i den frågan idag och vi har bättre koll på läget.

När personalförsörjningen kommer på tal beskriver Jonny Lindfors utvecklingen som positiv. Inflödet av både yrkesofficerare och soldater ökar och de större utbildningskullarna börjar nu märkas ute på förbanden.

– Inflödet är väldigt stort, nästan så att vi behöver bromsa. Jag skulle önska att vi behöll våra soldater längre och fick en bättre return on investment i Vi har en hög personalomsättning i soldatklientelet. I officerskåren har vi en rätt normal personalomsättning, säger han och fortsätter:

– Det som är skönt att se är att det fylls på ute på skolorna och att stora kullar kommer ut. Det växer ute på förbanden på ett sätt som vi har pratat om länge, men nu händer det faktiskt. Och när det växer kommer nya problem.

Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter.

Den största utmaningen för armén just nu handlar enligt Jonny Lindfors inte längre främst om personal eller materiel, utan om infrastruktur. Det finns ett stort behov av utbyggnad av förråd, verkstäder, uppställningsytor och kontor.

– Det går för långsamt, både vad gäller att kunna ta emot materiel på ett bra sätt och det börjar bli trångt i kaserner och befälsrum. Vi behöver nog vänja oss vid att ha en enklare standard på vissa av våra faciliteter. Good enough just nu är bättre än perfekt alldeles för sent.

Han menar att enklare lösningar ibland måste accepteras för att utbyggnaden ska kunna gå tillräckligt snabbt. Han återkommer till ett citat från en tysk kollega:

– ”Det värsta hotet mot en bra plan är drömmen om den perfekta planen”. Det tycker jag att det ligger väldigt mycket i. Om vi väntar på den perfekta lösningen riskerar vi att komma för sent.

Det är många uppgifter som ska lösas och personalen är en ändlig resurs. Hur ser du på balansen mellan uppgifter och resurser i armén?

– De personer som går jättehårt, om man tittar på övertid och tidsuttag, är våra bristkompetenser som alltid behövs överallt; det vill säga logistikpersonal, tekniker, viss it-personal och personal inom säkerhetstjänst. I den stora massan tror jag att det är ett ganska lagom tryck, med toppar och dalar, men över lag tror jag att det finns till och med mer att hämta. Jag är också helt övertygad om att det finns befattningshavare som sitter på chefsstolar som är jäkligt utsatta och som känner att nu är det mycket på mitt bord. Men det går ju också i vågor. Jag känner inte att armén är på väg att utmattas eller gå under.

Ett område där Jonny Lindfors ser behov av förändringar är nuvarande arbetstidsavtal. Han säger att han litar på att arbetstagarorganisationerna och Försvarsmakten förhandlar fram ett ändamålsenligt avtal, men att han anser att det behövs förändringar som både underlättar tillgängligheten på förbanden och samtidigt ger de anställda en skälig ersättning.

– Det ska vara en morot att tjänstgöra. Sedan ur arbetsgivarperspektiv, och faktiskt även ur den enskilda soldatens perspektiv, ska tjänstgöring inte generera så hysteriskt mycket ledighet som det gör idag. Den feedback som jag får av många av soldater, är att man gör sin insats, tjänar bra och kommer hem. Sedan kan man ha en ledighetsperiod på upp till tre månader och det är inte alltid uppskattat, säger han och fortsätter:

– Att hitta en bra mellanväg tror jag är eftersträvansvärt. Och lita på att ingen vill driva personal i botten eller att vi ska få ett dåligt stridsvärde. Men det bygger på att man känner att det finns en skälig ersättning från början.

När Officerstidningen träffar Jonny Lindfors är det som sagt en dag kvar innan han ska lämna över befälet för armén till ställföreträdande arméchef brigadgeneral Per Nilsson, som kommer att vara tjänsteförrättande chef fram till dess att en ny arméchef utses i början av hösten.

– Jag har nästan förträngt det där fram tills nyligen. Jag har ju vetat att den här dagen kommer. Det visste jag för tre år sedan när jag klev på. Men det är med viss sorg och en känsla av att det känns lite för tidigt att lämna armén, samtidigt som jag ser fram emot ett nytt förtroende och ett superspännande uppdrag. Men det är ändå en känslosam övergång. Mer än vad jag trodde det skulle vara.

Blir du nostalgisk?

– Nja, nej, det blir jag nog inte. Däremot har jag den här känslan av att jag hade gärna velat göra det här och det här också. Känslan är nog snarare att det här gick väldigt fort och att jag hade behövt mer tid.

Har du något medskick till de anställda?

– Jag är oerhört nöjd med det som presteras på förbanden. Jag tycker att jag har bra koll, men jag inser att jag alltid blir positivt överraskad när jag kommer ut och besöker förbanden och ser vad som händer. Och den utveckling, den drivkraft och den framåtanda som finns på lägre nivå, den är jag otroligt stolt över och vill verkligen uppmuntra, säger han och fortsätter:

– Sedan vill jag skicka med att de ska vila i sommar och ha en välförtjänt sommarledighet. Jag hoppas verkligen att alla i armén känner vilka steg vi har tagit. Det är svårt att känna det när man är mitt uppe i det, utan det är väl kanske för att jag själv är på väg att lämna och tittar tillbaka på hur det blev.

Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.

Jonny Lindfors befordras till generallöjtnant inför sin kommande befattning som svensk militär representant, Milrep, i Natos och EU:s respektive militära kommittéer i Bryssel.

Hur ser du på din nya befattning?

– Jag ser jättemycket fram emot den. Det är en ny miljö för mig, men med gamla kontakter. Jag känner att jag har mycket att lära och att jag behöver sätta mig in i de dagsaktuella frågorna i både EU- och Natosfären.

Vad kommer du att sakna mest med att vara arméchef?

– Det är relationerna och människorna och att faktiskt ha förmånen att kunna åka mellan ÖB och den militärstrategiska nivån till att vara med på en stridsskjutning med soldaterna. Den närheten kommer jag att sakna. Jag har haft ett väldigt stort förtroende från ÖB med mandat, resurser och en stor frihet att inrikta armén. Det har varit jäkligt stimulerande och det är därför jag känner lite sorg också för att det hade varit kul att få driva några frågor lite längre och kanske se lite mer av utfallet av mina egna beslut.

Om du skulle ge ett råd till din efterträdare, vad skulle det vara?

– Att sätta sig in i hur våra landtaktiska planer ser ut och vart Nato är på väg vad gäller hur man vill strida. Men heller aldrig glömma att det är soldaten som är kärnan i armén. Man kan hälla på hur mycket teknik och AI som helst, men till slut kommer kärnan alltid att vara en soldat som står där på marken längst ut och ska lösa en uppgift.