Senast publicerat
Senast publicerat:

Förhandlingschefens stålbad

Hon har rykte om sig att vara tuff, envis och ha en fingertopps­känsla för förhandlingar. Regeringens historiska beslut om ekonomiska satsningar på försvaret har höjt medlemmarnas förväntningar nu när Susanne Hultgren, förhandlingschef vid Officersförbundet, går in i 2025 års stora avtalsrörelse.

Redaktionen
Susanne Hultgren, förhandlingschefen som ska leda ett team av förhandlande ombudsmän genom hela avtalsrörelsen 2025.

Foto: Linnea Vesterlund

Artikel från Officersförbundet.

Avtalsrörelsen 2025  är en av de största avtalsrörelserna på länge eftersom löneavtalen som nu ska förhandlas berör 3,4 miljoner anställda, varav 290 000 är statsanställda. Alltså en stor del av den svenska arbetsmarknaden. Förhandlingarna inom statlig sektor inleds formellt när de fackliga organisationerna lämnar in sina yrkanden till Arbetsgivarverket den 18 juni. Men redan nu har arbetsgrupper träffats för att ta fram gemensamma yrkanden. Och förhandlingschefer inom olika sektorer förbereder sig för segdragna förhandlingar, många timmar vid förhandlingsborden och pappersexercis där varje ords betydelse vägs på våg. Olika möjliga scenarion, mål och reservmål behöver också planeras och förberedas till fulländning.

Susanne Hultgren vid Officersförbundet är en välkänd person i förhandlingsvärlden kring statsanställdas avtal. Susanne Hultgren har en vana av att ha blivit ifrågasatt, av att behöva bevisa och att behöva motbevisa. Efter värnplikten och Svenska Lottakårens sommarkurs blev hon den första kvinnan som klarade testet till dykare. Därmed blev hon Försvarsmaktens första kvinnliga dykare. Och det blev hon under en tid då kvinnor sågs som en svag länk som helst inte skulle märkas. Susanne Hultgren har ingått i en styrka som bordade fartyg genom fast rope* från helikopter, tjänstgjort i forna Jugoslavien och jagat pirater i Adenviken. Hon är också artilleristen som pluggade till HR-chef, det tillsammans med hennes fackliga engagemang, ledde henne till att bli ordförande i Kustflottans officersförening och styrelseledamot i Officers­förbundet. 

– Jag trivs med att ha gjort udda saker, och jag har inte varit rädd för att våga, säger Susanne Hultgren.

En förhandlings­chef behöver vinna förtroende hos alla.

Hon har kämpat och hon har fått acceptans. Ibland har det haft sitt pris. Ett övningsdyk ledde till att hennes etablerade plats inom flottan, som blivit hennes hemvist, försvann på ett ögonblick, när det visade sig att hon fått dykarsjukan. Flera år som en nyexaminerad ung personalchef på ubåtsflottiljen i Berga under omorganiseringstider och nedskärningar var också tunga erfarenheter. Men en av hennes utmärkande drag har varit envisheten.

– En förhandlingschef behöver vinna förtroende hos alla. Susanne Hultgren har den förmågan och hon kan både ge förbundsstyrelsen en rimlig bild av vad de kan förvänta sig och samtidigt fingertoppskänsla att hela tiden kunna avläsa motparten, säger Peter Löfvendahl, förbundssekreterare och tidigare förbundsdirektör vid Officersförbundet, som anställde Susanne Hultgren som förhandlingschef 2015. Hon har integritet, att driva frågor utan att ta det personligt, eller åtminstone inte visa det, säger Peter Löfvendahl.

För Susanne Hultgren har det viktigaste alltid varit lönerna för den militära personalen.

– Försvarsmakten behöver göra långt mer, både för att behålla den personal vi har och för att uppmuntra fler att söka sig hit. Det är inte rimligt att militärer har bland de lägsta lönerna i staten. Militärt arbete ska ha villkor som speglar det hårda arbete som yrket innebär. Den störst utmaningen i förhandlingsläget är balansen mellan medlemmarna och förbundsstyrelsens förväntningar och arbetsgivarens. Målet är att hitta den punkt där båda sidor blir tillräckligt nöjda. Alla avtal är alltid en kompromiss. Det får man inte glömma bort, säger Susanne Hultgren.

Liknande läsning:

Under hennes år vid förbundet har fyra olika förhandlingschefer ersatt varandra hos arbetsgivaren. Sammanlagt har hon hunnit med fyra avtalsrörelser och nu påbörjar hon sin femte.

Flera år som HR-chef är en bra ­erfarenhet för en förhandlingschef som ska väga mellan medlemmarnas förväntningar och arbets­givarens krav.

Foto: Linnea Vesterlund

Det är arbetet med att sprida och utveckla kvaliteten i lönebildsarbetet som hon nämner som något hon känt sig extra stolt över, förutom pilotavtalet, reservofficersavtalet och avtalet för särskilda befattningshavare (Överste eller kommendör, CF 5, C OrgE, Försvarsattaché). 

Arbetet med lönemålbild, innebär att fler jobbar med det ute på förbanden, att man måste jämföra arbetsuppgifter med varandra och jämföra svårighetsgraden. Det är svårt att ta ansvar för sina ställningstaganden som lönesättande chef. Det gäller att våga vara öppen, att visa hur arbete ska värderas och kunna jämföras. På sikt blir det lättare att sätta lön.

Det är inte rimligt att militärer har bland de lägsta lönerna i staten.

Och lön är viktigt för medlemmarna. Det visar medlemsundersökningarna gång på gång. Helst skulle Susanne Hultgren ha en löpande dialog med medlemmarna om vad som händer under förhandlingsperioden, för hon vet hur intresserade de är. Men det går inte att berätta precis vad som sägs och avhandlas under processen på grund av förhandlingssekretessen. 

Men medan tjänstemännen nu vässar sina argument inför avtalsrörelsen och de kommande sammandrabbningarna, finns det något medlemmarna och arbetstagarna kan göra? 

– Sätt er in i lönemålbildsarbetet, förbered er för lönesamtalet, läs på om olika avtal för att veta vad som gäller och tala om hur du vill ha det. Lön är alltid i fokus men vi vet att även villkoren för medföljande, försäkring och utlandstjänstgöring blivit mer i fokus nu. Engagemanget, det är ofta det som kan vara avgörande, säger Susanne Hultgren.

Nu väntar en intensiv tid med täta överläggningar med förbundsordföranden Stefan Morin, förbundsstyrelsen, ”Villkors-gruppen” (en extra insatt del av styrelsen) och arbets­givarföreträdare på alla nivåer. Utgångspunten är alltid de mål och inriktningar som styrelsen fastställt. Susanne Hultgren är inte ensam. Hon är en av förbundets avtalsspecialister och förhandlande ombudsmän. Vem som representerar förbundet och medlemmarna beror på vilket avtal det gäller. Susanne Hultgren och hennes förhandlingsteam kommer att ha kontinuerliga dialoger med en angelägen, beslutsam och samtidigt pressad arbetsgivare. Pengarna till försvaret förväntas räcka till mycket.

På frågan om Susanne Hultgren skulle göra samma karriärval igen svarar hon:

– Det skulle jag. Det är väldigt händelserikt, spännande, många gånger svårt, roligt och samtidigt väldigt viktigt, säger Susanne ­Hultgren.

* Fast rope är en teknik för förflyttning på ett tjockt rep och används på platser där helikopter inte kan landa. Tekniken innebär att personen snabbt tar sig ner längs repet utan sele och där farten på vägen ned bara bromsas av händer och fötter.

Fakta

Susanne hultgren

Familj: Sambo och två vuxna barn.

Bor: i Stockholm.

Fackligt uppdrag: Förhandlingschef på ­Officersförbundet från 2015, ordförande i Kustflottans officersförening och 2008–2014 ledamot i Officersförbundets förbundsstyrelse.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Stefan Morin

    Det är något särskilt med samtal som börjar i det lilla och snabbt växer till något större. En fråga om vab, en flytt eller en partner som byter jobb. En diskussion om vem som hämtar när övningen drar ut på tiden. Det är vardag för många av våra medlemmar.

    Och det är också där, i det vardagliga, som Försvarsmaktens attraktivitet avgörs på riktigt. Vi pratar ofta om löner, villkor och personalförsörjning – och det ska vi fortsätta göra. Men om Försvarsmakten menar allvar med att vara en attraktiv arbetsgivare räcker det inte att diskutera ersättning. Vi måste också prata om hur livet faktiskt ser ut för den som valt att arbeta i Försvarsmakten.

    Föräldraskap, karriär och likabehandling är inte sidofrågor. Det är kärnfrågor. Försvarsmakten har länge arbetat med dessa frågor, och ambitionen är tydlig. Men i våra möten med medlemmar ser vi att det inte räcker.

    Vi möter medlemmar som tackar nej till utveckling därför att det inte går att förena med familjeliv – till exempel nivåhöjande utbildningar som innebär central placering. Vi möter kompetenta individer som avstår internationell tjänstgöring för att villkoren inte tar höjd för livet utanför tjänsten, och vi ser hur karriärvägar i praktiken formas av tillgänglighet snarare än kompetens.

    Försvarsmakten ställer höga krav på sina medarbetare. Det är rimligt. Men då måste också arbetsgivaren skapa förutsättningar som håller över tid.

    När kraven på tillgänglighet ökar får det konsekvenser i privatlivet. Frånvaron skapar ofta en mindre jämlik situation i hemmet, där partnern får ta ett större ansvar. Vi har förståelse för behovet av tillgänglighet. Men om ambitionen är att höja den ytterligare måste vi också väga in vad det innebär för individen och familjen. Det behöver finnas tydliga ramar för hur mycket tid arbetsgivaren kan ta i anspråk, och fungerande kompensationsledighet. Inte bara för individens återhämtning, utan också för att skapa balans och jämlikhet i privatlivet. Annars riskerar kostnaden att flyttas från organisationen till familjen.

    En lyckad tillgänglighet kräver att även familjen känner att det fungerar med en anställning i Försvarsmakten.

    Det här påverkar inte bara individen och familjen, utan också verksamheten. När kompetens inte tas tillvara fullt ut, eller när medarbetare avstår utveckling, påverkar det hur organisationen utvecklas över tid. I en växande försvarsmakt behöver fler kunna bidra fullt ut.

    Likabehandling handlar därför också om att säkerställa att kompetens används på bästa sätt. Det ställer krav på hur vi organiserar arbetet. Planering måste ge framförhållning, karriärvägar gå att kombinera med ett liv utanför tjänsten och chefer ha mandat att göra hållbara avvägningar.

    Försvarsmakten ställer höga krav på sina medarbetare. Det är rimligt. Men då måste också arbetsgivaren skapa förutsättningar som håller över tid. Annars riskerar vi att tappa både kompetens och förtroende.

    Ett hållbart yrkesliv är inte en sidofråga. Det är en strategisk fråga för hela myndigheten. För Officersförbundet är detta tydligt. Vi kommer att driva på för förändringar som gör att fler kan – och vill – stanna, utvecklas och ta ansvar.

    Det är så vi bygger en stark profession.

    Och det är så vi bygger en försvarsmakt som håller – även när livet händer.

    Ur arkivet: