Senast publicerat
Senast publicerat:

Vägen mot nästa försvarsbeslut

Hans Wallmark (M) är ordförande i försvarsberedningen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Försvarsberedningen är ett samrådsorgan för överläggningar mellan regeringen och de politiska partierna i riksdagen om den kommande inriktningen för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. I slutet av april lägger de fram sin slutrapport. Den kommer att utgöra grunden för det kommande försvarsbeslutet i höst. Officerstidningen besökte beredningen i samband med ett sammanträde.

Josefine Owetz
Margareta Bloom Sandebäck

Det är tisdagen den 19 mars och försvarsberedningen ska snart inleda ett av många sammanträden denna vår. Solens skarpa strålar når inte riktigt in genom byggplasten som täcker fönstren in till försvarsutskottets sessionssal. Därutanför pågår fasadrenovering, annars skulle mötesdeltagarna kunna se ut mot Strömkajen. På varje plats vid det avlånga bordet ligger en tjock lunta papper. Efter att dagens möte har genomförts kommer beredningen att ha gått igenom samtliga kapitel i slutrapporten en första gång. 

– Vi är i slutfasen nu kan man lugnt säga. Beredningen har hittills lagt fram tre rapporter och nu ska vi lägga det avslutande huvudbetänkandet. Allt detta sammantaget är ett underlag som regeringen sedan har att hantera inför ett kommande försvarsbeslut, säger Hans Wallmark (M), ordförande i försvarsberedningen. 

Han är också ordförande för EU-nämnden och riksdagens Natodelegation. Det var i december 2022 som Hans Wallmarks utsågs till att leda försvarsberedningen, som består av elva ledamöter från de åtta riksdagspartierna, sakkunniga och experter samt ett sekretariat. 

Moderaterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna har två ledamöter vardera i beredningen, övriga partier har en ledamot. Tanken med detta upplägg är att nå en så bred enighet som möjligt i frågor som rör den kommande inriktningen för försvars- och säkerhetspolitik, förklarar Hans Wallmark. 

– Ju mer överens och ju mer samsyn vi kan ha desto mer troligt är det också att regeringen kan göra det till sina skrivningar. För då vet de att det finns en bred uppslutning i riksdagen bakom tankarna, formuleringarna och förslagen, säger han. 

Beredningens rapporter lägger grunden för det militära och civila försvarets utveckling de kommande åren och det är med utgångspunkt i rapporterna som regeringen utformar sina förslag till riksdagen. 

– Vi har haft den ordningen i ett antal decennier och det har av och till varit mer framgångsrikt och ibland lite mindre framgångsrikt. Min roll som ordförande är att hålla ihop beredningen och att företräda regeringen. Jag är sambandsmannen mellan det som pågår i det här organet och på regeringssidan, säger Hans Wallmark.

Det här är alltid Sveriges största utredning när den pågår.

FAKTA

Riksdags­ledamöterna som ingår i försvarsberedningen:

Hans Wallmark (M)

Jörgen Berglund (M)

Peter Hultqvist (S)

Morgan Johansson (S)

Lars Wistedt (SD)

Per Söderlund (SD)

Liknande läsning:

Hanna Gunnarsson (V)

Mikael Larsson (C)

Mikael Oscarsson (KD)

Emma Berginger (MP)

Anna Starbrink (L)

Först ut för denna beredning var rapporten ”Kontrollstation 2023”, där det pågående försvarsbeslutet från 2020 analyserades, därefter en säkerhetspolitisk analys som fick namnet ”Allvarstid” och i december lade beredningen fram ”Kraftsamling”, en totalförsvarsrapport med tyngdpunkt på civilt försvar. 

– Tanken är helt enkelt att mejsla fram det som ska ligga till grund för nästa försvarsbeslut och därmed också regeringspropositionen. Vi har hemställt till regeringen om att man ska tidigarelägga nästa försvarsbeslut. Tanken är att vi ska kunna behandla det i höst och ha ett nytt försvarsbeslut på plats från den 1 januari 2025, i stället för 1 januari 2026 som tidigare var tänkt, säger Hans Wallmark.  

Faktorer som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och Försvarsmaktens omfattande stöd till Ukraina, efterfrågan på försvarsmateriel samt anslutningen till Nato har påverkat möjligheterna att genomföra nuvarande försvarsbeslut från 2020. Beredningen föreslog därför förra året att nästa totalförsvarsbeslut ska tidigareläggas med ett år. 

Utöver ledamöterna ingår ett dussintal experter och sakkunniga från relevanta myndigheter i beredningen, som Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Även representanter från försvarsdepartementet, utrikesdepartementet, justitiedepartementet och finansdepartementet deltar i arbetet. 

– Till vår hjälp har vi ett sekretariat bestående av sju personer som alla arbetar heltid. När hela beredningen är samlade är vi drygt 30 personer. Det här är alltid Sveriges största utredning när den pågår, säger Hans Wallmark. 

Försvarsberedningen har funnits i drygt 30 år. Sedan starten 1992 har beredningen lämnat ett tiotal rapporter och ett antal andra skrifter om den försvars- och säkerhetspolitiska utvecklingen. 

Rapporterna har utgjort underlag till försvarsbesluten från 1996 och framåt. De har således lagt de grundläggande ramarna för omsvängningen från ett invasionsförsvar, till ett insatsförsvar och vidare till ett totalförsvar. Beredningen har också utformat huvuddragen i svensk säkerhetspolitisk doktrin.

Hans Wallmark menar att det finns stora fördelar med en beredning av detta slag, bland annat framhåller han det positiva i att den har ett stort mått av oberoende och självständighet. Han upplever också att det finns en hög grad av tillit och respekt mellan ledamöterna.

– Min gode vän Håkan Juholt, vår ambassadör i Sydafrika och tidigare en inte helt okänd politiker, var en gång i tiden också ordförande i försvarsberedningen. Och han brukar likna det vid, på ett intelligent vis, att i politiken då pratar man så att andra ska lyssna på en. Det är liksom hela poängen. I försvarsberedningen så lyssnar man i stället på vad de övriga säger. Här använder man sina öron genom att lyssna på andras argument och invändningar också. Det är verkligen fördelen med beredningen. 

Det kräver att de politiska företrädarna känner trygghet i att det som sägs vid mötena inte läcker ut utanför sammanträdesrummet – eller att diskussionerna börjar ske i medierna i stället för vid bordet. Strävan från honom som ordförande är att nå en så bred politisk enighet bakom rapporterna som möjligt. Det sker inte några omröstningar i beredningen, men de politiska företrädarna har möjlighet att skriva in avvikande meningar om de delar av en rapport som de inte ställer sig bakom.

– Det finns alltid möjlighet för de som inte håller med att avge en avvikande ståndpunkt. Men i stort är det en kollektiv process att ta fram texterna. Jag har sagt någon gång att det här är inte en kompromiss, det är en syntes. Och det är någonting helt annat. I en kompromiss ger man bort något för att få något annat, i en syntes bygger man ihop en helhet av olika delar i stället, säger Hans Wallmark.  

Tommy Åkesson har slagit sig ner vid bordet i försvarsutskottets sessionssal. Han är huvudsekreterare i försvarsberedningen. Det innebär att han leder arbetet i administrativ och praktisk mening, till exempel vad gäller planering av alla möten och studieresor samt har ansvar för budget. 

– Vi i sekretariatet förbereder alla möten och  skriver alla texter i utkastform efter instruktioner från ordföranden, säger Tommy Åkesson. 

Studieresor har gjorts till bland annat de nordiska och baltiska länderna samt Berlin, Bryssel, London, Paris och Washington. Föredragningar har hållits av företrädare för Försvarsmakten och övriga försvarsmyndigheter, som Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, Plikt- och prövningsverket och Försvarets radioanstalt, FRA, samt experter på försvars- och säkerhetspolitik. 

– ÖB har haft föredrag för oss ett par gånger i år. Vi har haft föredragningar av alla stridskraftschefer, chefen för Must och chefen för Försvarsstaben. 

Krigsdugligheten i krigs­förbanden är det som är absolut viktigast och krigets krav är det dimensionerande, inte något annat.

Det är den tredje försvarsberedningen som Tommy Åkesson är huvudsekreterare för. Innan denna beredning startade kom han närmast från rollen som försvarsrådgivare vid Natodelegationen i Bryssel. Han är reservofficer och har tidigare arbetat i Försvarsmakten och på Försvarshögskolan.

Om du jämför arbetet med tidigare beredningar, vad skulle du säga skiljer denna åt?

– Arbetet i den förra beredningen var väldigt seriöst. Då var ju beredningen väldigt tydlig med att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas. Det präglade mycket av det vi skrev, både vad gäller civilt försvar, militärt försvar och säkerhetspolitiken. Nu är det lika tydligt att läget är ännu allvarligare. 

Texterna i pappershäftena vid varje plats är det han och hans sekretariat som har skrivit utkasten till. Samtliga texter som ska ingå i rapporten läggs fram allt eftersom under arbetets gång för ledamöter, sakkunniga och experter som diskuterar innehållet. 

– Vi inleder arbetet med att först prata om texterna, sedan lägger vi fram texter kontinuerligt och går igenom dem med hela beredningen. Den här rapporten började vi jobba med direkt när vi kom tillbaka från julledigheten, säger han och lyfter bibban framför honom.

Efter att dagens sammanträde har genomförts kommer beredningen att ha gått igenom samtliga kapitel i slutrapporten en första gång. Sekretariatet kommer därefter att sammanställa synpunkterna som de fått  och göra en reviderad version. Den blir sedan det första utkastet till en komplett rapport, som beredningen kommer att få läsa över påskledigheten. När de återsamlas i början av april kommer de att diskutera texterna ännu en gång.

Vad kan du berätta om den här rapporten?

– Det är tre saker skulle jag säga. Det säkerhetspolitiska läget är allvarligt och vi kommer nog att säga att det säkerhetspolitiska läget är ännu mer allvarligt nu än vad vi skrev i den rapport som vi lämnade i juni förra året. Vi kommer att ta upp Natomedlemskapet givetvis, och framför allt att vi nu integrerar Nato i vår vokabulär. Vi kan inte längre säga Sverige och Nato. Sverige är Nato. Det är också en hel del rent konkreta Natofrågor som vi tar upp i rapporten, säger Tommy Åkesson och fortsätter:

– Den tredje delen är att vi måste skynda på för att få förbanden krigsdugliga. Krigsdugligheten i krigsförbanden är det som är absolut viktigast och krigets krav är det dimensionerande, inte något annat.

Han betonar vikten av att krigsförbanden är personellt och materiellt uppfyllda samt samövade, likaså att det finns uthållighet vad gäller tillgången på bland annat ammunition. Även planeringen för hur förbanden ska mobiliseras och nyttjas behöver konkretiseras ytterligare, menar han.   

– Det måste också finnas planer för hur man ska transportera dem till det operationsområde de ska vara i. Det är jättemycket som har påbörjats ända sedan försvarsbeslutet 2015, men framför allt sedan beslutet 2020. Men det finns fortfarande saker som inte är på plats och som behöver göras. Och det är bråttom. Det är ett genomgående tema för allt i rapporten, det är bråttom.

Generalmajor Lars-Olof Corneliusson och överste Magnus Ståhl är Försvarsmaktens representanter i beredningen. Ståhl tog över efter Jonny Lindfors när denne blev utnämnd till arméchef förra sommaren. Det är för första gången som Försvarsmakten har två representanter i beredningen.

– Vår roll är att hjälpa beredningen att förstå saker. Vi har ÖB:s underlag som bas om vad han vill, men vi är oberoende när vi sitter i den här rollen att hjälpa politikerna att förstå Försvarsmakten, säger Lars-Olof Corneliusson. 

Han har tidigare arbetat som militär rådgivare på utrikesdepartementet och har en lång erfarenhet från internationell tjänstgöring i olika roller, däribland som marinattaché i Washington, underrättelsechef i EU:s militära stab i Bryssel och chef för den svenska delegationen i övervakningskommissionen på gränsen mellan Syd- och Nordkorea. För två år sedan var han delaktig i arbetet med ÖB:s första militära råd. 

– Jag tror att den främsta kvaliteten jag har, och det är från min erfarenhet från UD, det är att göra sig själv nyttig i en politisk kontext, säger Lars-Olof Corneliusson.

Vår roll är att hjälpa beredningens ledamöter att förstå vad Försvarsmakten gör så att de ska kunna göra ett bättre jobb.

Att de benämns ”experter” innebär dock inte att de ska kunna allt från början eller vara experter på allt, betonar de. Till vardags sitter Corneliusson och Ståhl på Högkvarteret och de tar hjälp av kollegor och avdelningar i huset för att svara på frågor och förbereda underlag. 

– Vår roll är att hjälpa beredningens ledamöter att förstå vad Försvarsmakten gör så att de ska kunna göra ett bättre jobb. Det kan handla om att beskriva hur vi tror och uppfattar att ÖB tänker i vissa frågor. Vi hjälper också till med att skaffa underlag för deras arbete. Vi tar reda på mer information för att kunna ge bra svar här inne, säger Magnus Ståhl.  

Han kommer närmast från en befattning som chef för Bodens artilleriregemente och innan det var han chef för Produktionsavdelningens genomförandeavdelning på Högkvarteret. Att Försvarsmakten nu har två representanter i beredningen är en stor fördel, menar de.

– Vi har gjort olika saker som gör att vi har ganska stor bredd. Vi ska inte sticka upp och påstå att vi täcker allt, men vi har jobbat i Högkvarteret och på flera andra ställen. Man känner folk, man vet processen och man vet var man kan få hjälp. Man förstår hur ÖB:s råd tas fram och det är väl den bakgrunden som jag tror är viktig. Hur går ÖB:s råd till? Vilka avvägningar gör vi? Man måste ha en viss förståelse för det där för att kunna förklara det vid bordet, säger Magnus Ståhl. 

Båda är ödmjuka inför att Försvarsmakten är en stor och komplicerad organisation, som inte är helt lätt för de politiska företrädarna att sätta sig in i. Corneliusson och Ståhl hjälper till att förklara både storheter och spörsmål på detaljnivå, som enskilda ord och begrepp. 

– Vi försöker hjälpa till att förklara orsak och verkan, och varför det ser ut som det gör. Varför måste den här stridskraften fungera på det sättet för att hjälpa den andra stridskraften? Vi försöker förklara hur saker och ting hänger ihop och fungerar. Försvarsmakten är en stor och komplex organisation som särskilt för den som kommer utifrån kan vara svår att förstå. Sedan har vi också kopplingen till det civila försvaret som ska läggas till det, säger Magnus Ståhl. 

Mycket av arbetet handlar om textbearbetning, förklarar de. Både inför beredningens sammanträden och sedan vid mötesbordet. De utgår från överbefälhavare Micael Bydéns militära råd som han lämnade till regeringen i november 2023. Rådet är ett underlag inför höstens försvarsbeslut och innehåller ÖB:s råd om hur svensk försvarsförmåga bör utvecklas, bland annat med beaktande till vad Natomedlemskapet kommer att innebära. 

– Grunden från vår sida är ÖB:s råd. Det bygger på förutsättningar i ekonomi och är grundplattan i hela resonemanget. Hur fort går det att göra saker och i vilken ordning? Det är den typen av resonemang. Samtidigt som också Försvarsmaktens stöd till Ukraina fortsätter, säger Magnus Ståhl. 

Ingår det i ert uppdrag i beredningen att vara Försvarsmaktens röst och stå upp för ÖB:s militära råd i diskussionerna?

– ÖB:s råd ligger till grund för vårt kunskapsläge och vi hjälper till att förklara vad det är ÖB menar i sitt råd. Men det är inte så att vi är här för att slåss för ÖB:s råd, utan vi är här för att hjälpa dem att förstå hans råd. Vi sitter inte här främst som företrädare för ÖB, det är inte vår roll. Vår roll är att vara experter och hjälpa politiken att förstå innehållet i ÖB:s råd och tankarna bakom råden, säger Lars-Olof Corneliusson. 

Beredningens experter och sakkunniga spelar en viktig roll i arbetet med rapporterna, förklarar ordförande Hans Wallmark. Han har lång erfarenhet av arbete i försvarsberedningen och har deltagit i de senaste 13 årens beredningar. 

– Jag tycker nog att kvaliteten på den här försvarsberedningen är den högsta jag har upplevt, just därför att experter och sakkunniga är väldigt engagerade och kunniga. Vad gäller Försvarsmaktens experter har de en väldigt tydlig dialog med försvarsmaktsledningen, så det är inga fria fräsare i rummet utan det här är personer som har väldigt tydliga och starka mandat. Det är en styrka för oss, säger Hans Wallmark. 

Kriget i Ukraina innebär en brytpunkt för svensk och europeisk säkerhet, med långtgående konsekvenser för Sverige och övriga länder i Europa. Risken finns att kriget i Ukraina blir långvarigt och att det kan eskalera. Sveriges säkerhets- och försvarspolitik ska utformas för att hantera det hot som Ryssland långsiktigt bedöms utgöra. Sveriges försvarsförmåga måste öka och upprustningen måste ske i snabbare takt, konstaterade beredningen i rapporten ”Allvarstid” förra året. 

– Kriget i Ukraina är närvarande på varje möte. Det är väldigt viktigt för försvaret av oss själva att Ukraina står emot. Och det är indirekt en väldigt viktig drivkraft och påminnelse om att vi måste utveckla och stärka vårt eget försvar. Det blir väldigt tydligt för alla i rummet hur viktigt det är att skapa egen militär förmåga och att vi inte har jättelång tid på oss. Det är bättre att få fram en 75-procentig lösning om fem år som går att använda än att vänta i tio år på en 100-procentig lösning, säger Tommy Åkesson.

En lärdom som har dragits av det pågående kriget är hur avgörande tillgången på ammunition är. Vikten av att stärka ammunitionsbeståndet är också något som ÖB lyfter i sitt råd. 

– Det är många lärdomar från Ukraina som redan har dragits i ÖB:s underlag. Ur vårt perspektiv i beredningen så måste vi också se till att krigsförbanden är samövade och krigsdugliga. Om vi har krigsplacerad personal måste de också övas, det räcker inte bara att ha rader i ett papper, säger Tommy Åkesson. 

Sverige har gett ett omfattande stöd till Ukraina. Det påverkar också vår försvarsförmåga.

Försvarsberedningen fokuserar i regel fem år framåt i tiden. Nästa försvarsbeslut fattas av riksdagen i december. Både Hans Wallmark och Tommy Åkesson påpekar att försvarsbeslutet mycket väl kan komma att behöva justeras redan efter ett par år. 

– Vi måste vara öppna för justeringar längs vägen, men vi måste sätta en ambition och målbild nu så att vi kan börja jobba mot den. Man kan inte längre bara riva upp allting vid varje försvarsbeslut. Vi ser i beredningen att försvarsbesluten 2015, 2020 och det som kommer nu 2024, de är en följd av varandra. Tiden är förbi där man kan fatta försvarsbeslut som ska ändra riktning eller revolutionera allting man gör. Det kommer inte att funka. Vi måste hålla kursen, säger Tommy Åkesson.

”Det är tid för handling!”. Så inleds försvarsberedningens totalförsvarsrapport ”Kraftsamling” som presenterades i december 2023. Och det brådskar. Det är något som präglar synsättet i beredningen, förklarar Hans Wallmark. 

– Sverige har gett ett omfattande stöd till Ukraina. Det påverkar också vår försvarsförmåga. På materielsidan ser vi att det är svårigheter att få i gång en större produktion av försvarsmateriel både i Sverige och i vårt närområde. Det gör att kostnadsbilden förändrats, även inflationen påverkar. Det finns ett antal faktorer som påverkar förmågan att ytterligare växa. Men vår ambition är försvarsförmågan måste stärkas och det måste ske här och nu.

Klockan närmar sig 13 och sammanträdet ska strax starta igen. Ledamöter, sakkunniga och experter anländer i en strid ström in till sessionssalen. Den 26 april presentar försvarsberedningen sin slutrapport, med inriktning och ekonomi för totalförsvaret åren 2025–2030.

FAKTA

Försvarsberedningen

Försvarsberedningen utgör ett forum för konsultationer mellan regeringen och representanter för de politiska partierna i riksdagen. Strävan är att nå en så bred enighet som möjligt om hur Sveriges försvars- och säkerhetspolitik ska utformas. Med utgångspunkt i bland annat försvarsberedningens rapporter utformar regeringen sina förslag till riksdagen.

Källa: Regeringskansliet

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Sveriges försvar rustas upp – men organisationen hänger inte med. När byråkrati och centralstyrning bromsar operativ effekt krävs mer än pengar: makt och mandat måste flyttas närmare krigsförbanden, annars riskerar omställningen att ske först när det är för sent, skriver Daniel Eklund från Marinstaben och David Forslund från Operationsledningen.

Debattskribent

Foto: Bezav Mahmod / Försvarsmakten

Debatten om upprustningen av det svenska försvaret blir allt mer intensiv. Samtidigt växer en allt tydligare insikt fram: det går för långsamt och räcker inte ensidigt med mer pengar och fler system. För att stärka Sveriges försvarsförmåga krävs en grundläggande förändring av hur organisationen arbetar. Dagens metoder och principer för utveckling håller inte längre jämna steg med den säkerhetspolitiska verkligheten.

Behovet av förändring är akut. I ett säkerhetspolitiskt läge som ofta beskrivs som det allvarligaste sedan andra världskriget måste Försvarsmaktens personal kunna ägna sin tid åt sådant som direkt stärker krigföringsförmågan – inte åt administrativ exercis. Gör vi det inte nu så kommer vi tvingas göra det under motståndarens bekämpning. Behovet är inte konstant det är exponentiellt. Trots uttalad bred enighet går förändringen långsamt. När ÖB i Sälen konstaterade att omställningen går för trögt och att motståndet finns hos individer som prioriterar föråldrade metoder framför faktiska resultat, pekade han samtidigt på ett djupare problem: en byråkratisk kultur som fortfarande bromsar nytänkande genom organisationens inre linjer.

Problemet är dock inte unikt för Sverige. Även internationellt pågår en liknande diskussion. I USA skapade man DIU, den brittiske marinchefen har varit tydlig med att kraftigt minska byråkratin inom flottan. Arbetet där har inte bara ökat effektiviteten utan också frigjort omkring 200 000 arbetstimmar – tid som i stället kan användas till produktion och operativ förmåga. Ukraina står sannolikt i en klass för sig, drivna av behovet.

I Sverige återkommer ÖB ofta till devisen ”allt och alla för krigsförbanden”. Frågan är dock vad denna formulering egentligen betyder i praktiken. Tolkningen tycks variera inom organisationen. Det riskerar att göra budskapet otydligt. Om ambitionen ska få verklig effekt måste den operationaliseras; mandat och inflytande behöver i större utsträckning flyttas mot de delar av organisationen som ska bedriva väpnad strid. Det är här man känner till, och upplever, de militära problemen. Det ska tydligt framhållas att detta inte bara omfattar första linjen utan också de förband som leder dem. Striden bedrivs på alla nivåer i Försvarsmakten men inte över allt.

I ett säkerhetspolitiskt läge som ofta beskrivs som det allvarligaste sedan andra världskriget måste Försvarsmaktens personal kunna ägna sin tid åt sådant som direkt stärker krigföringsförmågan – inte åt administrativ exercis.

Organisationsforskningen erbjuder här ett användbart perspektiv. Enligt klassiska resonemang inom organisationsforskningen, inte minst formulerade av Michael Porter i boken Competitive Advantage, består större organisationer av två huvuddelar: kärnverksamhet och stödverksamhet. Kärnverksamheten omfattar de aktiviteter som direkt bidrar till organisationens uppdrag. Stödverksamheten möjliggör detta arbete, men uppfyller inte uppdraget i sig. Båda är avgörande för framgång.

En liknande uppdelning inom Försvarsmakten skulle kunna tydliggöra verksamheten betydligt mer än dagens breda formulering ”allt och alla för krigsförbanden”. Fokus bör därför riktas mot en tydligare distinktion mellan verkansförband och stödjande förband eller funktioner.

Kritiker invänder ibland att en sådan modell riskerar att undervärdera administrativa funktioner. Invändningen är relevant men förändrar inte grundfrågan. Administrationen är vital men den har inget egenvärde i vacuum. Den finns där för att möjliggöra verkansförbandens effekt över tid. Försvarsmaktens kärnuppgift är att försvara Sverige och allierade mot väpnat angrepp. Därför måste organisationen också tydligt definiera vilka delar som direkt bidrar till denna uppgift och vilka som stödjer den.

Ett talande exempel på dagens problematik är P 7:s försök att köpa in surfplattor som tillfällig ersättning för kommande ledningssystem. Processen kostade ständig bevakning och stridsledning på chefsnivå och varade sex i månader, för produkter som i praktiken kan köpas över disk i vilken elektronikbutik som helst. Samtidigt utgör brigaden vid P7 och den bataljon som bidrar till Forward Land Forces i Lettland en direkt del av Sveriges och allierades försvar mot väpnat angrepp. Det är svårt att tolka deras verksamhet som något annat än kärnverksamhet. Inköp är däremot en stödprocess.

När en sådan stödprocess kan bromsa kärnverksamheten blottläggs ett strukturellt problem: ekonomisk kommandostyrning och administrativ kontroll har sannolikt varit viktigare än operativ effekt. Samma typ av byråkratiska hinder återfinns dessutom inom flera andra stödverksamheter. Möjligheten att ge uppgifter och utkräva resultat sker i linjen – mellan chef och underställda chefer. När de underställda cheferna inte har handlingsfrihet, för att beslutet ligger i en stödfunktion, blir ansvarsutkrävandet inte lika tydligt.

Samtidigt är uppdelningen åter igen inte så enkel som att militär verksamhet utgör kärnan och civila funktioner stödet. Militära logistikförband har exempelvis till uppgift att försörja stridande förband och är därmed avgörande för operativ effekt. Poängen är därför inte att utforma ett A- och ett B-lag – snarare tvärtom. Genom att tydliggöra hur varje funktion bidrar till helheten stärks förståelsen för det gemensamma målet.

En sportmetafor kan illustrera detta. En förening består av flera lag; varje lag består av spelare, tränare, ledare och stödfunktioner. Under matchen är det dock bara spelarna och ledarna som kan vara på planen. Det fråntar inte att materialförvaltare och fysioterapeuter är helt avgörande för lagets framgång – men de ska inte kunna stoppa spelet genom ett veto från omklädningsrummet eller läktaren. I dag finns dock tecken på att just detta ibland sker i Försvarsmakten.

Erfarenheterna från Ukraina visar samtidigt hur avgörande organisatorisk anpassningsförmåga är i modern krigföring. Ukrainska företrädare återkommer ofta till att deras motståndskraft mot Ryssland i hög grad har byggt på snabb anpassning utifrån frontförbandens erfarenheter. Nyckeln är decentralisering. En centralstyrd byråkrati saknar helt enkelt tempo för att i tid identifiera och lösa alla problem på dagens stridsfält.

I militär terminologi är principen känd som uppdragstaktik. I stridstjänsten är det självklart att många problem måste lösas decentraliserat baserat på övergripande styrningar. Den insikten behöver nu tillämpas bredare – även på materielförsörjning, organisationsutveckling och taktisk innovation. Detta utesluter inte att kommandostyrning med tydliga direktiv kan användas. Exempelvis för att tillse att vissa standarder följs så att materiel är kompatibel mellan försvarsgrenar då så krävs eller att sambandslösningar följer Natos standarder.

Ett vanligt motargument är att utvecklingsuppgifter skulle ta fokus från verkansförbandens huvuduppgift: att öva och vara redo för strid. Men det bygger på en missuppfattning och vår traditionella metod. Verkansförbandens roll är inte att själva genomföra hela utvecklingsprocessen, inte heller att navigera genom interna grumliga processer och NEJ-sägare. Verkansförbandens uppgift är att identifiera militära problem, bidra med sin operativa expertis och tillhandahålla plattformar för test och utveckling när så krävs. Själva utvecklingsarbetet ska i stor utsträckning utföras tillsammans med de stödjande funktionerna inklusive akademin och försvarsindustrin inom ramen för triple helix.

I en produktionsstyrd modell bör ett ensidigt avslag från en stödfunktion i praktiken vara omöjligt.

Om vi återvänder till exemplet med surfplattorna illustrerar hur systemet i dag fungerar och hur det skulle kunna fungera. I en produktionsstyrd modell bör ett ensidigt avslag från en stödfunktion i praktiken vara omöjligt. Stödfunktionernas uppgift är i stället att korrigera beställningar, bidra med sin expertis och föreslå alternativ. Om en beställning ändå måste avslås bör beslutet fattas inom verkanshierarkin, av överordnade chefer.

Ett sådant system skulle möjliggöra både lärande och ansvarstagande. Stödfunktionerna skulle fortsatt bidra med specialistkompetens, men utan att blockera operativa behov. Samtidigt skulle ansvar och prioriteringar tydligare hamna där de hör hemma: i den operativa linjen.

Decentralisering innebär också att beslutsmandat måste flyttas längre ned i organisationen. För en centralstyrd byråkrati finns många invändningar mot detta: risk för bristande samordning, olika tekniska lösningar eller ökade kostnader. Men i en organisation vars kärnuppgift är att hantera krig måste handlingskraft väga tyngre än administrativ perfektion.

Just här finns också en möjlighet att ge ledarskapet verklig innebörd. Ansvar måste inte bara kunna delegeras – det måste också kunna utkrävas. Att agera innebär alltid risker, men i militär verksamhet är passivitet ofta ett större hot än misstag.

Sveriges försvar står inför en historisk upprustning. Om den ska ge verklig effekt krävs mer än bara ytterligare resurser. Det krävs en organisation där verkansförbandens behov styr utvecklingen och där stödstrukturerna finns till för att möjliggöra, inte begränsa, deras arbete.

Det är symptomatisk att även skolor och centra vill vara krigsförband idag. Dessa utmärkta stödfunktioner behöver givetvis en stark koppling mot verksamheten på stridsfältet – men de utgör en tydlig stödfunktion. Tränaren vill vara lagkapten, forward och även göra medicinska bedömningar på spelarnas skador.

Det vi föreslår är ingen organisationsförändring. Det är något mycket svårare: en mental förändring. Den börjar med tydligt definierade roller och en linjeväg mellan chef och underställd, där mandat och ansvar är tydliga.

Misslyckas vi kommer resultatet inte bara mätas i förlorade resurser utan också i förlorade liv. De som tvivlar bör fråga våra ukrainska vänner om vägledning.

Denna debattartikel har tidigare publicerats på Militär debatt.

Ur arkivet: