Fredric Westerdahls insändare med rubriken ”Gör utbildningen till officer mer ändamålsenlig” är både läsvärd och insiktsfull. Jag vill här komplettera med några reflektioner och perspektiv från främst det högre officersprogrammet (HOP), med anledning av debatten kring programmets syfte och inriktning. Under mina ungefär tjugo år som officer har jag bevittnat betydande förändringar i Försvarsmaktens fokus: från inhemskt försvar, till att bygga säkerhet utomlands genom internationella insatser, tillbaka till inhemskt försvar, och nu till att försvara oss tillsammans med andra i en allians.
Dessa omställningar har haft en direkt påverkan på mig som officer, och kravet på flexibilitet och anpassningsförmåga i mitt beslutsfattande har varit ständigt närvarande. Särskilt tydligt är det i min nuvarande befattning inom försvarsplanering, där behoven av nationella planer, bi- och multilaterala försvarssamarbeten och en förestående Natoanslutning ska balanseras samtidigt som det är mycket svårt att förutspå hur den säkerhetspolitiska kontexten utvecklas, med hänsyn till utvecklingen i Ukraina, Mellanöstern, det förestående valet i USA och Kinas ambitioner.
För att effektivt hantera denna osäkerhet och de okända framtida utmaningarna krävs en utbildning som inte enbart fokuserar på nästa tjänst, utan som förbereder officerare för hela karriären. Det innebär utveckling av färdigheter som initiativkraft, flexibilitet, analytisk förmåga, kritiskt tänkande samt förmågan att hantera och tolka stora informationsmängder.
» För att effektivt hantera denna osäkerhet och de okända framtida utmaningarna krävs en utbildning som inte enbart fokuserar på nästa tjänst, utan som förbereder officerare för hela karriären. «
Dessa förmågor är avgörande för att såväl kunna leda strid effektivt som att utveckla Försvarsmakten för att möta framtidens utmaningar. Enklare färdigheter, som att föra lägeskarta, nyttja korrekta orderuttryck eller kunskap om egen stridskrafts taktik, är fundamentala för att kunna utveckla mer avancerade kompetenser som strid med högre förband, operativ ledning och strategisk förståelse. Sådana grundläggande kunskaper bör vara förkunskapskrav som tillgodoses genom Försvarsmaktens försorg innan HOP påbörjas, företrädesvis genom tjänstgöring men även inom ramen för YBK OF2-utbildning eller motsvarande.
Fredric Westerdahl pekar på behovet av en större fokus på praktiska förmågor, vilket jag håller med om. För att leda effektivt i strid krävs en djupgående förståelse och praktisk tillämpning av strategi, operationskonst och taktik. Det är här den största utmaningen och möjligheten för officersutbildningen ligger: att skapa en bro mellan teori och praktik.
Det upplevda gapet mellan akademiska krav och Försvarsmaktens behov måste överbryggas med en utvecklad uppdragsdialog mellan jämbördiga myndigheter. Här bör utbildningsbehoven diskuteras och utvärderas utifrån aktuella och framtida utmaningar för att säkerställa att programmen är relevanta och uppdaterade.
En viktig aspekt som påverkar officerskårens effektivitet och beslutsförmåga är den utbredda tendensen att undvika risker och kritik, vilket undergräver förmågan att fullt ut utnyttja givna mandat. Fenomenet leder till en förlamande byråkrati samt en ovilja att fatta nödvändiga beslut och ta ansvar. HOP har en avgörande roll i att omforma det tankesättet. Genom att bryta sig loss från den traditionella utbildningsmodellen som betonar ’rätta’ svar och skapar en falsk trygghet, kan utbildningen i stället inriktas på att fostra officerare som är flexibla, beslutsamma och beredda att utnyttja hela handlingsutrymmet.
» En viktig aspekt som påverkar officerskårens effektivitet och beslutsförmåga är den utbredda tendensen att undvika risker och kritik, vilket undergräver förmågan att fullt ut utnyttja givna mandat. «
Det är avgörande att vi utvecklar en grundtrygghet i vår profession som främjar att vi gör så mycket som möjligt intill gränsen av våra mandat. Först därefter bör frågor lyftas för avdömning av högre chef, och då helst för att få utvidgat mandat. Denna förändring är inte bara nödvändig för individens utveckling, utan också för att stärka Försvarsmaktens förmåga att hantera de osäkerheter och utmaningar som framtiden för med sig.
Därtill bör fält- och stabsövningar i större utsträckning genomföras gemensamt för att gifta teoretisk kunskap med realistiska scenarier. Det skulle ge såväl tjänstgörande i Försvarsmakten som deltagare i uppdragsutbildning ovärderliga erfarenheter och uppdaterade kunskaper som inte kan erhållas var för sig.
Vidare kan en årlig alumnikonferens eller workshop, där framtida trender, teknologier och krigskonst diskuteras med representanter från Försvarsmakten och Försvarshögskolan, vara ett utmärkt forum för att dela insikter och erfarenheter. Alumniundersökningar avseende hur väl programmet förbereder för den faktiska yrkesrollen skulle ge värdefull återkoppling som kan användas för att kontinuerligt förbättra och anpassa utbildningen.
Det akademiska förhållningssättet ger en kvalitetssäkring som inte kan ersättas av endast intern utbildning. Försvarsmakten bör däremot ta ett större ansvar i utvecklingen av officersutbildningen. Genom att vara tydligare med förväntningar och krav kan utbildningen utvecklas ytterligare inom ramen för det akademiska systemet. Som Thucydides sade: “The society that separates its scholars from its warriors will have its thinking done by cowards and its fighting by fools.” Tillsammans är vi starkare än var för sig och kan bygga en starkare och mer kompetent officerskår, som möter Fredrics och andra kollegors förhoppningar om förbättring.
Mathias Wallin
Överstelöjtnant, tjänstgör just nu vid Arméstaben. Huvudförtroendeperson vid Högre officersprogrammet 21–23.
