Senast publicerat
Senast publicerat:

Sverige ska bidra med trupp till Natostyrka i Lettland

Som Natomedlem ska Sverige bidra med en styrka till Lettland. Det meddelade statsminister Ulf Kristersson (M) i sitt tal på Folk och försvars rikskonferens i Sälen på måndagen. Regeringen vill att Försvarsmakten ska delta med en reducerad bataljon till Natos multinationella styrka i Lettland.

Josefine Owetz
Ulf Palm
När Sverige blir Natomedlem vill regeringen i ett första steg att Sverige deltar i Natos multinationella styrka i Lettland.

Beskedet att Sverige ska sända trupp till Lettland lämnades av statsminister Ulf Kristersson (M) på måndagen på rikskonferensen i Sälen.

– Sverige ska delta med en reducerad bataljon till de kanadensiskledda styrkorna i Lettland. Där gör vi nytta, sa Ulf Kristersson i sitt tal.

Liknande läsning:

Sedan tidigare har regeringen meddelat att Sverige som medlem i Nato ska ingå i det europeiska luftförsvarssamarbetet Natos Baltic Air Policing och bidra med markstridsförband i försvaret av de baltiska staterna.

Statsministern lyfte i sitt tal fram att Sverige har unika militära förmågor och därför kan axla ett större ansvar i Östersjöregionen och inom Natos ledningsstruktur.

–  Vi fogar samman Östersjön och Baltikum med den transatlantiska länken. Vi får en central roll för basering och transporter av allierade stridskrafter, så att Nato kan verka i vår del av Europa, sa Ulf Kristersson

» Vi fogar samman Östersjön och Baltikum med den transatlantiska länken. «

Som DN tidigare har rapporterat förbereder svenska armén sedan en tid tillbaka denna insats i Lettland. Enligt uppgifter till DN rör det sig om en bataljon på 800 soldater från Södra skånska regementet, P 7, i Revingehed som ska sätta upp det första truppbidraget.

På en pressträff sa statsminister Ulf Kristersson att han inledningsvis uppskattar att det skulle kunna röra sig om mellan 500 och 1 000 soldater.

Tidigast 2025 kommer den svenska styrkan att kunna sättas in, enligt DN.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: