Nyligen publicerades en artikel på Officerstidningen med rubriken ”Behöver Försvarsmakten generella specialistofficerare?”. Texten tar sin utgångspunkt i hur systemet för specialistofficerare formas i praktiken och texten är undertecknad av fyra anonyma skribenter som är chefer på nivå OF 3 och OF 4. Alltså chefer som fått mandat att leda och genomföra verksamhet i fred som krig och har graderna major och överstelöjtnant.
Individerna vill framföra sina reflektioner och argument för det systemet som nu konstrueras och etableras för specialistofficerare. De har funderingar kring hur systemet praktiskt har utvecklats och risken i hur det kan utvecklas framöver.
Det visar på en välmenad kritisk granskning av ett angeläget ämne och en öppenhet till det som de lyfter i texten. Förmodligen är också ambitionen att påvisa något som kan utgöra grund för utvecklingen av specialistofficerare och trebefälsystemet i framtiden.
» Finns det inte ett klimat av öppenhet där man kan säga sin mening i Försvarsmakten? «
Dock finns inte öppenheten fullt ut, de vill vara anonyma. Oaktat textens innehåll kan man reflektera över varför man väljer att inte vara öppen med sitt namn. Artikeln är inte en isolerad händelse, Officerstidningen har publicerat flera insändare av skribenter som vill vara anonyma. Varför vill man vara anonym? Finns det skäl till att man medvetet inte skriver ut sina namn? Finns det inte ett klimat av öppenhet där man kan säga sin mening i Försvarsmakten?
Det finns en konflikt och ett motsatsförhållande mellan att vara tyst och inte säga något med att vara öppen och säga sin mening. Det är en ständig utmaning att i socialt sammanhang våga och vilja uttala sig offentligt inför andra.
Genom att skriva under med sitt namn gör författaren också ett publikt ställningstagande för eller mot något som kan komma att kritiseras av andra. Skräcken för att bli utpekad och förlora ansiktet är ett övervägande argument mot att öppet påvisa sina åsikter.
Denna artikel av oss kan ses som kampen mellan att inte säga något eller att reagera och framföra vår mening. Man kan slås av tanken: ska vi inte säga något med risken att förlora vårt sociala anseende och med risken att bli utfrysta? Eller ska vi uttrycka vår syn på ett känt klassiskt dilemma, för att vi ser att det är till gagn för verksamheten. Vi har valt att uttala oss och reflektera öppet över ett intressant fenomen inom Försvarsmakten men som inte är unikt för militären alls – nämligen att vara tyst och inte visa på öppenhet.
» Tystnaden kan ses som en socialt reglerande mekanism som hindrar individer att öppet deklarera sina åsikter. «
För man kan fundera på hur många utmanande och granskande artiklar av vår praktiska verksamhet som skrivs av anställda som i sin tur publiceras i myndighetens officiella kanaler i Försvarets forum och på Försvarsmaktens webbsida. Vi har också Officerstidningen, KÖMS och KKrvA. Dock finns det stundtals en intensiv, och i vissa fall kritisk debatt på sociala medier, särskilt på Twitter, men tendensen även där är att individer är anonyma. Är detta kopplat till individer eller är detta något större?
Tystnaden är inget nytt i samhället. Det finns sociala krafter som hindrar till att inte öppet tala om svåra och besvärliga saker, för tron på konsekvenserna för individen kan ses större än mervärdet för person och sin omgivning att tala ut. Tron på att man kan förlora något, och bli av med sitt anseende.
Samtidigt kan en publicerad text också visa på vilka kunskaper och brister individen har vilket kan användas både positivt och negativt. Individen riskerar att bli utfryst och där av lämna sin anställning eller i värsta fall hotad om uppsägning. Tystnaden kan ses som en socialt reglerande mekanism som hindrar individer att öppet deklarera sina åsikter.
Detta är ett känt faktum sedan länge och det socialpsykologiska fenomenet bystander-effekten kan bidra med en del av förklaringen – åskådareffekten påverkar sociala sammanhang för de individer, grupper och organisationer som interagerar med varandra. Det finns flera klassiska fall av åskådareffekten. Som regalskeppet Vasa där många såg katastrofen komma men ingen sa något.
Ett mer praktiknära exempel på åskådareffekten skulle kunna vara när någon hög chef i Försvarsmakten föreläser för anställda och nämner ”operativ effekt”. Vet alla i auditoriet vad operativ effekt är? Hur många räcker upp handen och frågar om chefen kan förklara vad operativ effekt är? De flesta sitter tysta med sina tankar, rädda för att bli stämplade som okunniga eller olämpliga.
» Hur många räcker upp handen och frågar om chefen kan förklara vad operativ effekt är? De flesta sitter tysta med sina tankar, rädda för att bli stämplade som okunniga eller olämpliga. «
I vårt samhälle är det nu en strid ström av diskussioner om tystnadskultur, att människor i olika sammanhang är tysta. Vi ser det inom polisen som nu senast officiellt deklarerade att det råder en tystnadskultur i organisationen. Vi ser det i Göteborg, där det i en stadsdel råder tystnadskultur bland kommunanställda. Även när det blåste som mest på Ledningsregementet i Enköping, så förklarade regementschefen i direktsändning på SVT:s Aktuellt, att det råder en tystnadskultur på regementet.
Fenomenet tystnad ter sig olika beroende på vilket sammanhang det är i, vilken situation som uppstår och vem och vilka som är närvarande. För medarbetare är inte tysta i alla sammanhang utan i vissa specifika områden och i vissa specifika situationer.
En aspekt på detta är att man har en tro på att man kan reglera bort tystnad genom att strukturellt införa åtgärder för att underlätta öppenhet. Det införs visselblåsarfunktioner och kanaler för att rapportera missförhållanden, som exempelvis Lex Maria och Lex Sarah.
Det har även införts en lag som styr att man ska ha visselblåsarfunktion i form av Lag (2021:890) om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden. Från och med den 17 december 2021 ska alla offentliga arbetsgivare med minst 50 anställda och privata arbetsgivare med minst 250 anställda ha en intern visselblåsarfunktion. Syftet är att man ska kunna slå larm om missförhållanden och ha juridiskt stöd i att öppet säga sin mening. Försvarsmakten har infört sin visselblåsarfunktion och den är nu i kraft sedan sommaren 2022.
» Det är snart 20 år sedan överbefälhavare Håkan Syrén införde en ny värdegrund i Försvarsmakten, som har ledorden Öppenhet, Resultat och Ansvar. «
Det är snart 20 år sedan överbefälhavare Håkan Syrén införde en ny värdegrund i Försvarsmakten, som har ledorden Öppenhet, Resultat och Ansvar – ÖRA. Ambitionen var, och är fortfarande, att med värdegrunden visa på ”Ett uppträdande som bygger på öppenhet, ärlighet och uppriktighet stärker oss, minskar osäkerheten och ökar kvalitén i det vi gör”.
Detta tydliga direktiv visar på att detta ska var integrerat i vår verksamhet och att ”Vi i Försvarsmakten lever vår värdegrund”. Dock visar studier att det finns tendenser till att man inte alls lever sin värdegrund utan i stället konstruerar sin vardag utifrån andra premisser och kollektiva uppfattningar.
Det förrädiska i värdegrunden är att det samtidigt är en krockande logik. Öppenhet är kopplad till tänkande och reflektion. Resultat och ansvar har en koppling mot görandet, att lösa uppgiften. Vad är det som egentligen värdesätts i organisationen, öppenhet eller uppgiftslösande?
Tystnaden blir ett sätt att möjliggöra uppgiftslösandet utan något ifrågasättande, utan att reflektera över vad vi faktiskt gör och som i förlängning kan leda till brottsliga handlingar och övergrepp. Bevisligen kommer detta fram i fallen av ovälkommet beteende på våra arbetsplatser, även om det är de är mest exceptionella fallen som blir officiella för oss alla. För om vi tittar oss i spegeln, har vi en arbetsplats som tillåter oss att prata öppet, ärligt och uppriktigt om vår organisation. Och om inte – vad är det som hindrar oss?
» För om vi tittar oss i spegeln, har vi en arbetsplats som tillåter oss att prata öppet, ärligt och uppriktigt om vår organisation. Och om inte – vad är det som hindrar oss? «
Vi vill med detta resonemang reflektera över motsatsförhållandet att vara tyst och inte säga öppet sin mening och stå för det med att, som motpol, vara öppen och säga vad man tycker och tänker.
Det är en utmanande fråga och kan inte avvisas av att individen inte bara vågar, att man är feg och rädd, utan man måste se detta i ett större sammanhang med hur man skapar öppenhet i våra dialoger av vår egen verksamhet. Mervärdet av att välmenat kritiskt diskutera våra tillkortakommanden är att verksamheten ska bli bättre, inte förgöras, både som individ och organisation.
Martin Schüler
Doktor vid Försvarshögskolan, Institutionen för ledarskap och ledning. Major vid Markstridsskolan.
Håkan Silverup
Doktorand vid Lunds universitet, Sociologiska Institutet. Major vid Försvarsstaben.
