Generallöjtnant Michael Claesson, chef för Försvarsstaben och tidigare Försvarsmaktens insatschef, konstaterar att kriget i Ukraina har inneburit en rad olika saker för Försvarsmakten, inte minst vad gäller myndighetens beredskaps- och operationsplanering.
– Kriget har rört om i grytan på många olika sätt. Framför allt upptakten inför krigsutbrottet. Vi har i dag att tydligare balansera mellan våra olika uppdrag och uppgifter, som i grunden är att upprätthålla territoriell integritet och försvara landet mot ett väpnat angrepp, och samtidigt som vi gör detta ska vi fortsätta vår beslutade tillväxt. Inom ramen för hela det här paketet ska vi leverera stöd till Ukraina, säger han och fortsätter:
– Med koppling till min tidigare roll som insatschef kan jag konstatera att kriget har inneburit att vi har nyttjat Försvarsmakten mycket mer än vad många av oss har varit vana vid. Det har stuckit ut. Det tillsammans med det växande stödet i Ukraina. Det är aspekter som har tillkommit under året.
Michael Claesson, chef för Försvarsstaben
Vilka observationer går det att dra hittills från det som vi ser i kriget ur ditt perspektiv?
– Jag skulle säga att det är två aspekter som i sammanhanget är udda. Det ena är återgången till ett materielkrig. Den här otroliga åtgången av materiel, ammunition, förnödenheter kombinerat med kraven på uthållighet, både i termer av kompetens, personalförsörjning och personalersättning. Det andra är vikten av innovation under pågående konflikt, där ukrainarna visar en fantastisk förmåga att snabbt anpassa och omsätta tillgänglig civil teknik till militär förmåga. Bland annat genom att bygga in befintlig teknik i form av militära applikationer i materielen.
Behovet av teknisk utveckling och innovation har accentuerats som en följd av kriget, förklarar Michael Claesson vidare. Detta var också något som betonades i ÖB:s militära råd till regeringen i november.
– I rådet lyfte vi upp ett antal aspekter kopplat till detta och hur vi måste omsluta teknikutvecklingen i vår fortsatta utveckling.
Är det något som har förvånat dig i kriget?
– Det som har förvånat mig i någon mening är hela västvärldens samlade överskattning av rysk krigföringsförmåga i det korta perspektivet. Samtidigt, vilket är lite underligt, har historien tydligt visat att det är felaktigt att underskatta Rysslands krigföringsförmåga i ett längre perspektiv. De har historiskt hämtat sig från nederlag. Men det är en smula förvånande hur lite det samlade väst förstår Ryssland och vilken risktagning man är beredd att göra, och hur vi skiljer oss åt i synen på människoliv och i människovärde.
Det ryska agerandet i Ukraina har skett med en likgiltighet inför krigets lagar, civila dödsoffer likaså egna militära förluster, konstaterar Michael Claesson.
– Det som slår mig mest är den totala bristen och respekten för folkrätten och krigets lagar. Men tyvärr har historien visat detta om Ryssland tidigare, i vilken utsträckning man är beredd att offra människors liv. Jag tänker också mycket på avhumanisering, vilket är ett omvittnat kapitel i modern krigföring och att det är så framträdande i Rysslands krigföring i Ukraina, säger han och fortsätter:
– Efter att Ryssland hade inlett invasionen med att fullkomligt underskatta den ukrainska försvarsviljan och den ukrainska militära förmågan har man återgått till klassisk rysk, sovjetisk stridskonst, det vill säga att skjuta saker sönder och samman. Man gör små terrängframryckningar och är beredd att ta priset för det genom att orsaka stora förluster för både sig själv och motståndare och utföra brott mot folkrätten.
Michael Claesson, chef för Försvarsstaben
Vad kommer kriget att innebära för Försvarsmaktens del framåt?
– Det kommer att innebära att vi behöver balansera mellan att hålla garden uppe och vara det som vi kallar för det aktiva försvaret. Det kommer att innebära ett fortsatt arbete med tillväxt och den beslutade utvecklingen i och med gällande försvarsbeslut. Det kommer också innebära en tredje faktor som är omvärldsutvecklingen. Och stödet till Ukraina som tar en större plats i vår verksamhet.
Han tillägger att den nytillsatta Försvarsberedningen i sitt arbete framåt med nästa försvarsbeslut också kommer att behöva hantera lärdomarna från kriget.
– Det handlar om kunskap, både vad gäller den politiska och den militära miljön. Vilka avvägningar och inriktningar som vi måste arbeta efter. Det här kräver att man är kreativ och har modet att besluta om förändring, säger Michael Claesson.
En som har börjat studera vilka lärdomar som Rysslands anfallskrig kan ge Försvarsmakten är överingenjören Robert Dalsjö vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. Han släppte nyligen memot ”Några observationer från kriget i Ukraina av relevans för svenskt försvar”.
– Detta är ett försök till en första sammanfattning och sammanställning av de observationer från den militära krigföringen i Ukraina som forskare och analytiker vid FOI har gjort under året, säger han.
Robert Dalsjö betonar att det givetvis finns betydande osäkerheter i att dra slutsatser från ett pågående krig, men att det ändå går att se vissa tendenser och göra bedömningar redan nu.
”Västvärlden har kraftigt överskattat Rysslands militära förmåga, men samtidigt ändå underskattat dess farlighet – särskilt benägenheten att gå i krig, viljan att ta risker, och den storskaliga brutaliteten. Brutaliteten är troligen inte ett olycksfall i arbetet, utan en del av det ryska sättet att föra krig” skriver Robert Dalsjö i memot.
– Jag tror att anledningen till att vi har haft fel om Rysslands krigföringsförmåga handlar om att vi i hög grad har ägnat oss åt mirror-imaging, och tänkt att den presumtiva motståndaren i grunden är som vi själva.
Robert Dalsjö, överingenjör, FOI
Han menar att i värderingen av rysk militär förmåga har det varit ett för stort fokus på kvantifierbara data.
– Bedömningar är besvärliga, dessa tar man själv ansvar för. Men sakuppgifter, de kan hänvisas till en källa. Vi har försökt att lägga ett pussel och vi har gjort det med antagandet att syftet var att Ryssland skulle bygga en fungerande krigsmakt. Pusselbitarna som vi inte har vetat om har vi fyllt i själva, och vi har fyllt i vad som borde vara där. Vi har skapat oss en bild som var missvisande, säger Robert Dalsjö.
Han tar som exempel upp ryska påståenden om system, förmågor och personella resurser, och hur det har påverkat västvärldens bedömningar av Rysslands militära förmåga.
– Vi har okritiskt spritt vidare rysk propaganda genom att acceptera deras uppgifter. Vi har använt uppgifterna för att bygga en bild där vi själva har fyllt i det som saknats med sådant som vi själv skulle ha om vi hade lagt pusslet. När vi har bedömt vad Ryssland kommer göra med en viss förmåga så har vi tillämpat ett västligt resonemang, som är rationellt och väger saker för och emot, säger han och fortsätter:
– Som detta att Ryssland aldrig skulle anfalla Ukraina för det skulle kosta dem för mycket. Men då har vi inte tagit hänsyn till vad historien visar. Att sådana här beslut fattas väldigt ofta på känslomässiga grunder. Och den där mänskliga dimensionen, att Putin och kretsen runt om honom har drivits av en vilja att få revansch, återupprätta det ryska imperiet och en maktställning som de tycker att Ryssland har en ärvd rätt till. Vi har inte tagit hänsyn till det, säger han och tillägger att det inte heller har tagits tillräckligt med hänsyn till mjuka faktorer som motivation, moral och korruption.
Robert Dalsjö, överingenjör, FOI
Bland de ryska militära förmågorna som har överskattats nämner han bland annat Rysslands oförmåga att etablera luftherravälde. Varken Ryssland eller Ukraina har lyckats etablera det, för rysk del främst på grund av ett starkt och uthålligt ukrainskt luftvärn. Luftrummet har därför blivit en sorts ingenmansland där båda sidor kan operera, men med hög risk, berättar Robert Dalsjö.
– En stor förvåning är att det ryska flyget har spelat så pass liten roll och att vi har haft så fel om ryska flygets förmåga. De har undvikit att uppträda i områden där egen radartäckning och egna strilsystem saknas, säger han och fortsätter:
– Jag skulle säga att en viktig lärdom är att Ryssland i första hand är farlig för de länder som har direkt gräns mot Ryssland eller med Ryssland allierade länder. Inom 30 mil från gränsen är de klart farliga, det är ungefär så långt som de kan sköta logistik utan att ha egen järnväg, och det är så långt som det ryska flyget vågar flyga. Bortom 30 mil kan de främst verka med kryssningsrobotar och ballistiska robotar, sabotage och sådant.
Överstelöjtnant Johan Huovinen är lärare i militär strategi vid institutionen för krigsvetenskap och militärhistoria på Försvarshögskolan. Han har en lång bakgrund inom Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, Must. Han har gått Rysslands högsta militära utbildning på Generalstabsakademin och tjänstgjort som Sveriges arméattaché i Moskva och Minsk, EU:s militärrådgivare i Kiev samt varit militär rådgivare på Sveriges delegation vid OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.
Vilka lärdomar går att dra hittills från kriget?
– Ur ett strategiskt perspektiv får man väl ändå säga att militär förmåga, det tar 10–15 år att bygga upp, men ett politiskt beslut att man ska gå i krig med ett annat land, det kan skifta bara på någon vecka eller månad. Och det indikerar ju att bilden av den eviga freden i Europa, nedskärningarna som följde murens fall och den politik, med bland annat ekonomiska förbindelser, som vi har fört mot Ryssland, totalt misslyckats. Vi måste landa i att vi inte har lyckats läsa av Ryssland korrekt. Vi drog inga lärdomar av Georgien 2008. Och 2014, när man tog Krim och Donbass, det ville vi inte heller diskutera, säger Johan Huovinen och fortsätter:
– Vi måste vara medvetna om att vi fortsatt kommer att ha en granne som är villig att använda våld. Speciellt mot länder som är gränsnära, och då är det ju primärt Finland som har den längsta gränsen mot Ryssland, om man bortser från Ukraina. Och sedan Estland, Lettland och Litauen såklart.
Johan Huovinen, lärare, institutionen för krigsvetenskap
Framåt tror han också att Östersjöregionen och marinfrågor bör studeras närmare, och vilken roll Östersjön och Sverige kommer att spela ur ett Natoperspektiv.
– I och med att Sverige och Finland förhoppningsvis blir Natomedlemmar i relativ närtid kommer Östersjöregionen att få en helt annan betydelse. Kaliningrad kommer att få en särskild utsatthet i vårt närområde och vi måste förstå att Ryssland kommer att bevaka sina nationella intressen i Östersjöregionen fortsatt, trots att det kanske blir svårare för dem att agera.
På taktisk nivå finns det flera lärdomar att dra, menar han, särskilt vad gäller hur olika system har använts och vilken verkan de haft.
– Det vi ser är att våra vapensystem har fungerat alldeles utmärkt. Jag tänker framför allt på pansarvärnsvapen som NLAW, Javelin och den typen av vapen. Även bärbara luftvärnssystem har fungerat utmärkt. Det behöver vi ju studera närmare framåt. Sverige har med anskaffningen av Patriot påbörjat uppbyggnaden av vårt luftförsvar. Den satsningen är också helt rätt i tiden, säger Johan Huovinen och fortsätter:
– En ny rysk förmåga, som vi har känt till men inte sett i den här storleken förrän nu i Ukraina, är användandet av kryssningsrobotar. Vi pratar hundratals, ja tusentals. Tidigare har det bara varit ett fåtal länder, USA, Storbritannien och Frankrike, som haft den här förmågan till långräckviddig bekämpning. Nu har Ryssland också den här förmågan.
Johan Huovinen, lärare, institutionen för krigsvetenskap
Att förstärka luftvärnsförmågan är en del av Försvarsmaktens tillväxt. I december 2021 meddelade Försvarsmakten att man hade intagit en initial operativ förmåga med det amerikanska luftvärnssystemet Patriot, med den svenska benämningen Luftvärnssystem 103. Det är ett avancerat luftförsvarssystem som klarar av att skjuta ner ballistiska missiler, kryssningsrobotar och flygplan. Under senhösten 2022 levererade Försvarets materielverk den fjärde och sista eldenheten i systemet.
– Jag tror inte att satsningen på luftförsvaret är tillräcklig. Vi hörde senast från Folk och försvars rikskonferens att Sverige ska vara en del av missilförsvaret i Nato och det måste ju också byggas ut. Nu täcker det bara en liten del av Sverige. Det behövs kanske lika mycket till eller dubbelt så mycket till för att vi ska kunna försvara hela Sverige.
Kriget i Ukraina har också blivit kriget där användningen av drönare slagit igenom på bred front. Drönare har använts i stor skala av bägge sidor. Det handlar både om militära drönare och enkla kommersiella modeller som används för spaning. Utöver användandet i Ukraina spelade drönare en stor roll i konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om landområdet Nagorno-Karabach år 2020, berättar Johan Huovinen.
– Azerbajdzjan krossade den armeniska styrkan på ganska kort tid genom drönare. Och sedan nu i Ukraina, där man ser hur effektivt olika system har verkat på olika nivåer. Från den minsta drönarnivån till lite större beväpnade drönare, där den turkiska drönaren Bayraktar hade väldig stora framgångar initialt i kriget. Drönare har på något sätt revolutionerat krigföringen. Det är den som snabbast uppfattar var fienden är som kommer att komma först till skott. Förr var det alltid den som behärskade höjderna, det är den som kommer att gå lyckosam ur kriget. Drönaren är slagfältets nya höjd.
Han konstaterar att drönarförmågan måste fortsätta utvecklas inom Försvarsmakten, både vad gäller förmågan att hantera och att kunna bekämpa drönare.
– Här ligger Sverige efter. Det bör finnas drönare på åtminstone plutonsnivå. Och sedan måste det byggas ett system för att få allt att hänga ihop. Det ska kopplas ihop med indirekt eld också. Problemet där är väl att vi inte har så mycket indirekt eld. Vi har för lite artilleriresurser och det måste utvecklas. Artilleriet har visat sig vara av stor betydelse i Ukraina, säger Johan Huovinen.
Det här har vi lärt oss av kriget i Ukraina:
– Vi lär oss hela tiden, men vi startade inte från noll. Vi har en beredskapsplanering, en produktionsplan för höjd beredskap, och använder nu den kunskap som finns där. Självklart ska vi dra lärdomar av kriget, om allt från att inhämta information om hur olika vapensystem tekniskt fungerar på slagfältet till erfarenheter av det arbete vi redan påbörjat kopplat till exempelvis försörjningstrygghet och lagerhållning.
– Redan innan kriget lades fler stora beställningar, det arbetet har intensifierats inom exempelvis ammunitionsområdet. Sedan regeringsbeslutet den 24 februari har vi tidigarelagt så många leveranser som möjligt och efter mer pengar från regeringen har vi utökat antalet beställningar som exempelvis finkalibrig ammunition, artilleri- och granatkastarammunition samt olika vapensystem inom pansarvärnsförmåga, bland annat robot 57 och pansarskott samt kroppsskydd.
– Med nytt fokus på vårt nationella försvar behöver lagren av materiel och ammunition fyllas på. Vi måste också inse att Sverige är en tydlig aktör i kriget i Ukraina vilket innebär att vi måste jobba med säkerhetskyddsfrågorna.
– Vi behöver utveckla försörjningssäkerheten och stärka lagerhållning av till exempel reservdelar, ammunition och drivmedel. Vi har satt i gång produktion av finkalibrig ammunition för att öka på våra lager. För sådant som Försvarsmakten skänker till Ukraina fattas även beslut om ersättningsanskaffning och där pågår en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten om vad vi ska ersätta.
– Just nu lägger hela västvärlden beställningar till industrin och produktionen går för högtryck. Det är viktigt att alla får sina leveranser, men det är också så att den som först lägger en beställning får leveranser först. Än så länge har vi fått det vi har beställt. Men om vi drar ut på framtida beställningar finns risk att vi hamnar i kön. Avseende Robot 57 har vi haft dialog med några samarbetsländer och delat upp leveranserna mellan oss för att säkerställa att alla får.
– Vi ser också komponent- och halvledarbrist inom såväl ledningssystemsområdet som fordonsområdet och luftvärnsområdet, som är konsekvenser av pandemin. Den samlade produktionskapaciteten kommer inte att kunna svara upp mot behovet av halvledare. Därför är det viktigt att ha en dialog med svensk industri, till exempel Saab, Scania och Nammo, för att också prioritera den där det går.
– Men för att kunna möta kraven på snabba leveranser behöver vi ett brett mandat och mer flexibla finansieringsvillkor.
– Ukraina har förberett sig på olika typer av angrepp i cyberdomänen, särskilt sedan Krim ockuperades 2014. De har också råkat ut för många cyberangrepp, men genom samverkan med näringsliv och andra länder har landet lyckats bygga upp olika typer av skydd mot cyberangrepp.
– Vi ser att Ryssland inte gör skillnad på civilt och militärt i den här typen av konflikt. Cyberattacker har riktats mot ukrainsk samhällskritisk infrastruktur, myndigheter och specifika sektorer inom näringslivet.
– För att lyckas med sitt säkerhetsarbete är det viktigt att vara förberedd och att ha koll på vad som är viktigt och kritiskt för att kunna lösa sin uppgift. Man behöver också säkerställa att rutiner och processer fungerar. Förberedelser och samverkan med näringsliv och olika partners ger ett starkt skydd, både civilt och militärt. Och precis som i all militär verksamhet är det viktigt att öva, även i cyberdomänen.
– Det har skett, och sker, cyberangrepp mot Sverige varje dag och varje vecka. Men här måste man skilja på sådant som är av förstörande karaktär eller som ger direkt påverkan på samhället. Endast en liten del har utgjorts av sådana angrepp mot organisationer i Sverige under de senaste åren.
– Antalet cyberincidenter som inträffar i organisationer i Sverige har ökat under de senaste åren och en trend vi ser är att hotaktörer av olika slag genomför sofistikerade attacker.
– Hotaktörer utnyttjar sårbarheter i it-system och för att motverka detta är en mycket viktig skyddsåtgärd att uppdatera system för att täppa till säkerhetshålen. Vi i Sverige är duktiga på innovation, teknik och ligger i toppnivå på att digitalisera. Men internationellt ligger vi efter i säkerhetsarbetet. Därför behöver organisationer i Sverige bland annat bli bättre på styrning och ledning av säkerhetsarbetet, samt även på it-drift och förvaltning, för att säkra sina system.
– Samverkan kan alltid bli bättre, mellan myndigheter och mellan myndigheter och näringsliv.
– Det första jag tänker på är hur lurad jag känner mig, hur vi överskattat Ryssland i alla år som en mäktig krigsmakt.
– Utifrån det jag sett i Ukraina vill jag påstå att svensk militär grundutbildning är mycket bra. Man lär sig att hålla ordning på sig själv och sin materiel, även i mörker och att ta egna initiativ. Man lär sig elddisciplin och lyda order för att förhindra ”blue on blue”. Det är tyvärr sådant som saknas i Ukraina nu. De flesta av de som hade lång utbildning i förbanden finns inte kvar på grund av skador och dödsfall, vilket resulterat i att det nu är svårare att både strida samordnat och utbilda rekryter. De kompenserar dock detta med extrem vilja och pannben, men med många onödiga skador eller dödsfall som följd.
– Jag skulle också säga att det saknas kunskap om minor för den enskilda soldaten. Oavsett var man kommer verka så kommer det finnas minor. Sverige borde också dra lärdom av att det inte går att ha vapen och materiel inlåsta på så få platser som vi har i dag. De behöver vara utplacerade strategiskt så som det var under kalla kriget. Då kan vi snabbt mobilisera en liten styrka, spränga broar, minera vägar och påbörja fördröjningsstrid. Det var så det gick till i Ukraina. Det var ofta vanliga civila som fick vapen och hjälpte till att stoppa upp första anfallet, framför allt vid Hostomels flygplats utanför Kiev.
– Försvarsmakten behöver också dra lärdomar om behovet av konstant påfyllning av fordon. Inte bara tunga stridsfordon utan mängder av reservfordon behövs för att hämta mat, bränsle eller transportera skadade.
– En annan intressant iakttagelse är att en timme från fronten fungerar mycket som vanligt i Ukraina. Affärer och lokala postkontor håller öppet och det mesta finns att köpa och skicka efter. Posten är en samlingspunkt, en kontakt med myndigheter och levererar överallt inom två dagar, trots kriget.
– I Ukraina används civila drönare som är uppkopplade via Starlink. Det gör att artilleriet och förband kan skapa sig en lägesbild och följa striden i realtid. Drönare är något som kommer att bli viktigt framåt och för Sveriges del skulle vartenda hemvärnsförband behöva drönare.
– Många ryska mål i Ukraina är civil infrastruktur. Det blir därför tydligt hur viktigt det är att stärka upp det civila försvaret som till exempel räddningstjänst och reparationsberedskapen inom elförsörjning. Ett sätt att göra det är att skriva in de som redan har utbildning inom räddningstjänst, i händelse av sådana situationer.
– Även frivilliga och frivilligorganisationer har en viktig roll i att kunna förstärka med personal i händelse av kris och krig. Men civilförsvaret kommer att behöva mer personal. Vi behöver också tänka bredare och få till ett civilpliktsystem med grundutbildning som på längre sikt kan handla om att utbilda unga inom till exempel förskola, vårdsektorn och inom all beredskap som behövs för att kunna utföra reparationer av sådant som blir förstört, som till exempel kraftnät, vilket också blivit extremt tydligt från vad vi sett i Ukraina.
– I ett nytt regeringsuppdrag tar MSB fram stöd till myndigheter för att kunna identifiera samhällsviktig verksamhet som är nödvändig för totalförsvaret, som ska redovisas den 1 december.
– Vi ser också positivt på att CER-direktivet inom EU implementeras inom närmaste året, som syftar till att stärka förmågan att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner inom hela unionen. Också här ställs krav på att identifiera samhällsviktig verksamhet och att säkerställa att den kan bedrivas oavsett händelse.
– Utgångspunkten för totalförsvaret ska vara att under minst tre månader kunna hantera en säkerhetspolitisk kris i Europas och Sveriges närområde som också kan innefatta krig. Det innebär även att vi behöver klara av försörjning av kritiska varor och tjänster under samma tid. Här levererade MSB under förra året ett metodstöd för hur myndigheter, i samverkan med företag, kan planera för identifiering och försörjning av sådana. Vi arbetar också med att ta fram en ny planeringsinriktning för hur man ska dimensionera sina verksamheter under krig.
– MSB:s mandat att besluta om riksintressen är också ett viktigt verktyg för att kunna upprätthålla försörjningen av de varor som är nödvändiga för totalförsvaret under krig. Det här tittar vi mer på nu.
– Sverige behöver se över den gemensamma berättelsen och definiera vad försvarsvilja är för den svenska befolkningen. Om man tittar på hur Ukraina arbetar är det psykologiska försvaret allas ansvar. Vi behöver ha det helhetsperspektivet, bygga upp en identitet och få upp en försvarsvilja.
– Konflikten är här och nu och just nu utstår vi ekonomiska påfrestningar på grund av att någon vill oss illa. Hur mycket är vi villiga att motstå och utstå för landet? Det är en enorm resa vi har framför oss att bygga ett psykologiskt försvar som också behöver komma ner på kommunal nivå och få ägandeskap.
– Det är en offensiv uppgift som MPF har tillsammans med Försvarsmakten och andra myndigheter: att slåss på informationsarenan. Vårt dilemma är att det är denna arena som angrips först, innan de andra angreppen kommer. Det psykologiska försvaret fortsätter också under ockupation.
– Ukraina påbörjade den här kulturresan 2014 för att bygga upp en kollektiv uppfattning om vad det är att vara ukrainare ur ett förvarsperspektiv. I dag har landet byggt upp ett system där försvarsmaktten samarbetar gränsöverskridande med civilsamhället.
– I Sverige har vi byggt upp en förmåga mot informationspåverkan, vilket vi lärde oss av Ukraina. Sedan 2014 har vi kartlagt, registrerat och följt upp alla statsaktörer som sprider vilseledande information. Vi gör även påverkansanalyser och tar fram handlingsplaner för så kallad operativ respons. Exempel på sådan desinformationskampanj är den om att svenska myndigheter kidnappar barn, där falska uppgifter om att barn omhändertagits felaktigt av socialtjänsten spreds.
– I övrigt behöver vi bygga struktur och system. MPF och uppdraget är helt nytt, vi har funnits i ett år och vi hanterar krig i Europa. Man kan säga att vi varit resurssplittrade och att vi ligger efter jämfört med andra länder – och ingen vet vad Ryssland gör härnäst.
– Status i kriget just nu är att det är två försvarsmakter som båda har tagit ganska stora förluster. Och nu, efter ett år, får man nog säga att Ryssland går in i en ny typ av fas. Den större delen av de 300.000 man som Ryssland mobiliserade i slutet av oktober är inte insatta än och storleken på förbanden motsvarar ungefär den som man använde när man gick in i Ukraina i februari. Någon gång under våren, kanske sommaren, får vi nog förvänta oss att det kommer en större rysk offensiv.
– Det fortsatta stödet från väst är avgörande. Ukraina behöver alla former av stöd. Ammunition, för att säkerställa att man kan använda de system som man har fått, man behöver stridsvagnar, luftvärnssystem och tekniskt stöd. Ukraina har fått väldigt mycket materiel från olika länder och de fungerar inte av sig själva. Här behövs ett omfattande stöd, där man måste bygga upp någon typ av miloverkstäder, endera i Ukraina eller i Polen för att hjälpa till att hålla allt i drift.
– Det är lätt att ge materiel snabbt och som en symbolhandling, men det måste också följa med teknisk kompetens. Av de artilleripjäserna som Ukraina har fått så är det kanske en tredjedel som inte fungerar längre, enligt uppgifter. Detta eftersom man inte har kunnat serva dem i tid på det sättet som behövs. För att kunna byta ett eldrör på en amerikansk artilleripjäs, M777, måste man i dagsläget skicka pjäsen till Tyskland. Det innebär att den är borta från stridigheterna under ganska lång tid innan den kommer tillbaka.
– Vi har inte skjutit så här mycket artilleri sedan andra världskriget. På något sätt är det förvånansvärt att europeisk ammunitionsindustri inte jobbar treskift i dag. Det kommer kontinuerligt att behövas ammunition de närmaste åren.
– Ryssland har tydligt uppvisat något som västvärlden saknar, och det är snabbhet. De har förband som väldigt snabbt kan samla sig och gå till attack, även om man uppenbarligen har brister i logistiken. Nu misslyckades den initiala operationen som de hade planerat, att ta Kiev snabbt och göra någon slags statskupp. Men det visar på att vi måste ha någon typ av rörlighet och på vikten och betydelsen av stående territoralförsvarstyrkor. Om man tittar på Sverige och satsningen på hemvärnet, så skulle jag säga att det är rätt väg att gå.
– Ryssarna har visat sig mer logistikberoende än vad vi trodde. De har en väldigt gammeldags logistik som blir en sårbar punkt. Vi har liksom förutsatt att de ska ha modern logistik. Men det visar sig att deras logistik bygger på järnvägar och på manuell hantering av gods.
– Spaningsdrönare har varit mer effektiva än vad vi hade väntat oss. De är oumbärliga för att bedriva strid. Det är dock en väldigt stor åtgång på dem, dels är de inte robusta, dels skjuter fienden ner dem. De beväpnade drönarna har visat sig ha vissa begränsningar, men de är fortfarande oerhört värdefulla i vissa situationer. Men det är inte en lösning på alla problem, framför allt inte i lägen där fienden finns i stor styrka och har bra luftvärn. Vi på FOI jobbar på att göra en bättre och mer högupplöst värdering av drönare för att se vilka egenskaper som är särskilt viktiga, vilka situationer är de särskilt värdefulla och vilka begränsningar de har.
– Ett stort konventionellt krig med tyngdpunkt på markdomänen kräver enorma mängder resurser i en omfattning som inte har behövts på decennier. Åtgången av artilleriammunition har varit mycket stor och de volymer som förbrukats är jämförbara med det som förbrukades på östfronten under andra världskriget.
– Att även äldre västliga pansarvärnssystem var så pass effektiva mot hyggligt moderna ryska stridsvagnar, det hade vi inte trott. Att gamla pansarskott 86 biter på T-72:or och uppåt. Överhuvudtaget har ju den ryska tekniken failed to impress.
– Ukrainarnas försvarsvilja har varit helt avgörande i kriget, likaså president Zelenskyjs förmåga att kommunikativt kunna mobilisera försvarsviljan och stöd från västvärlden. Det starka civilsamhället och Ukrainas rekordsnabba uppbyggnad av territorialförsvarsförband är annat som sticker ut och är imponerande, och något som vi för svensk del bör ta lärdom av.
FAKTA
Rekordstort stödpaket till Ukraina
Den 19 januari presenterade regeringen det senaste stödpaketet till Ukraina. Det består av tre delar, däribland uppdrag till Försvarsmakten att förbereda överlåtelse av artillerisystemet Archer. Det handlar om ännu inte förbandsatta artilleripjäser av typen Archer B med kringutrustning och tillhörande ammunition.
Paketet innehåller också det största stödet av försvarsmateriel hittills. Det består bland annat av granatgevär med ammunition, pansarskott, automatgevär och minröjningsmateriel, stridsfordon 90 (CV 90) med ammunition och Robot 57 (NLAW) till ett värde av 4,3 miljarder kronor.
Upphandlingssamarbetet innebär att Försvarets materielverk får regeringens tillåtelse att med behörig myndighet i Ukraina förhandla om och ingå i internationella överenskommelser vad gäller bland annat upphandling av försvarsmateriel.
Regeringen avser föreslå i en proposition att Sverige ska bistå Ukraina med ett stort paket av militär materiel som Försvarsmakten kan avvara under en begränsad tid.
