När jag nyligen förberedde ett föredrag om försvaret av Gotland under kalla kriget snubblade jag på en liten redogörelse kring turerna när Tofta skjutfält behövde utvidgas på 1970-talet. Den fick mig att tänka på debatten om politikens fäbless att detaljstyra Försvarsmakten.
Ofta framförs åsikten att politiken, till exempel försvarsberedningarna, reglerar enskildheter i orimligt stor omfattning och att ÖB:s militära råd till stor del nonchaleras. Botemedlet som inte sällan rekommenderas är att politiken ska: ange vilka uppgifter Försvarsmakten förväntas lösa, tala om hur mycket pengar som disponeras och sedan låta ÖB utforma Försvarsmakten inom de givna ramarna.
Vem bestämde då vad på Gotland? I början på 70-talet var det uppenbart att krigsorganisationen på ön behövde utvecklas. De stridsvagnar (Strv 102) som fanns på Gotland behövde renoveras och pansarbrigaden, som då bestod av fem små pansarbataljoner, borde ges större anfallskraft genom att få samma utformning som brigaderna på fastlandet. Det vill säga innehålla tre pansarbataljoner med två stridsvagns- och två pansarskyttekompanier vardera. En sådan omorganisation skulle också medge en effektivisering av bland annat reparationstjänsten i brigaden. Dock krävdes att övningsfältet utvidgades för att medge övningar med större förband än tidigare. Såväl dåvarande ÖB general Synnergren som arméchefen generallöjtnant Almgren, och som det verkade även den politiska ledningen, var positiva till en sådan lösning.
Regeringsskiftet hösten 1976 komplicerade dock frågan. Koalitionsregeringen som tillträdde bestod av C, M och FP. Centerpartiets ledande politiker på Gotland, vilka var starkt negativa till att utvidga övningsfältet, fick därmed ökat gehör för sina åsikter. Processen låste sig. Fortfarande 1978 fanns i budgetpropositionen inga pengar anslagna till renovering av de stridsvagnar som skulle finnas på Gotland. Implicit: finns det inga stridsvagnar på ön behöver heller inte övningsfältet utvidgas.
Problemet löstes delvis genom att Arméstaben utarbetade en kompromiss där organisationen med fem små pansarbataljoner bibehölls; ett stridsvagns- och två pansarskyttekompanier per bataljon. Det på bekostnad av att i krigsplanläggningen kunna anfalla kraftsamlat med hela brigaden, och de enskilda bataljonernas användbarhet. Uppenbara operativa nackdelar. Dock, det skulle gå att öva de mindre bataljonerna på tillgänglig mark och det skulle fortfarande finnas stridsvagnar på ön.
Det som slutligen löste problemet var antagligen de förändringar i skattelagstiftningen, vilka genomfördes av helt andra skäl, som innebar att de markägare vilka tidigare inte hade velat upplåta mark nu såg det som fördelaktigt att arrendera ut mark till kronan. Det lokala motståndet mot att utvidga övningsfältet försvann. Resultatet blev att stridsvagnarna renoverades, övningsfältet utvidgades och en ”riktig” mekaniserad brigad kunde organiseras.
Sensmoralen i denna lilla historia skulle kunna vara att det i den politiska processen emellanåt kommer uppträda faktorer, inte sällan personberoende, som kan påverka Försvarsmaktens verksamhet på ett mycket konkret sätt. Ibland med tydliga negativa följder. Går det att undvika? Knappast, men det är aldrig fel för militärer, på alla nivåer, att odla politiska kontakter för att skapa förståelse för Försvarsmaktens verksamhet. När bjöd du senast hem en politiker på middag?
