Senast publicerat
Senast publicerat:

»Det är professionsfrågorna jag brinner mest för«

Mikael Boox blev yrkesmilitär för att han sökte äventyr och utmaningar. Han är ombudsman på Officersförbundet sedan 15 år. Snart väntar pensionen, men först ska han bara göra en sista insats i Försvarsmakten.

Cecilia Gustafsson
Margareta Bloom Sandebäck
Mikael har under tiden som ombudsman suttit med i flera samverkans-och arbetsgrupper och arbetat med bland annat internationella arbetsskyldigheten och och övergången från NBO via tvåbefälssystem till trebefälssystem.
Artikel från Officersförbundet.

Under uppväxten i Gustavsberg utanför Stockholm såg Mikael upp till en äldre kamrat som var yrkesmilitär. Hans plan var att gå samma väg och så snart han gick ut gymnasiet som 17-åring gjorde han därför lumpen som plutonofficersaspirant på I 19 i Boden. Han längtade dock hem och sökte sig vidare till Livgardet i Kungsängen.

– Det var först när jag gick Gruppchefsskola 2 och blev anställd som jag kände att jag hade gjort rätt val. Lumpen var för inordnat för mig, men sedan fick jag mer frihet under ansvar och det var utmanande, säger Mikael. 

Liknande läsning:

Han gick en rak väg från instruktör, plutonchef till kompanichef och sedan ställföreträdande GU-bataljonchef på Livgardet och varvade arbete, utbildning och utlandstjänst. 

– De första åren blev jag intresserad av spaning och tyckte om det äventyrliga med att vara ute och tassa runt i vildmarken. Det var något utöver det vanliga då det bara finns en spaningspluton på bataljonen, säger Mikael.

Första gången han sökte utlandstjänst blev han uppkallad till dåvarande utbildningschefen Johan Hederstedt som tyckte att han skulle göra FN-tjänst. Så ett år senare, 1990, åkte han till Libanon som ställföreträdande ingenjörkompanichef på L106.

– På den tiden var inställningen att det var hemma man gjorde jobbet, men jag tyckte som sagt om det äventyrliga och blev lite fångad av det, säger Mikael. 

Tre år senare var det dags för utlandstjänst igen då han åkte till Bosnien. Tanken var att han skulle vara förbindelseofficer på en sektorstab, men efter några turer fick han istället ta över 7:e kompaniet på BA 02, som han också varit med och kompletteringsutbildat inför insatsen. 

– Det var krig och det var verkligen utmanande att få testa sitt ledarskap och att göra det jag tränat för på riktigt, i skarpt läge 24/7. När kompaniet sedan roterade hem fortsatte jag arbeta som förbindelseofficer i sektorstaben. Det innebar många spännande resor på båda sidor om konfrontationslinjen för att träffa företrädare för de stridande parterna, säger Mikael. 

»Jag önskar att alla medlemmar hade insikt om att allt från professionsfrågor till anställnings-och arbetsvillkor och inte minst lön hänger ihop.«

När han återvände till Livgardet fortsatte han arbeta som krigsbataljonchef och att utbilda kommande förband som skulle åka till Bosnien. Nästa naturliga steg var att gå chefsprogrammet på Försvarshögskolan och fördjupa sig ytterligare inom internationella insatser och operationer. Han blev i slutet av utbildningen tillfrågad och tackade ja till en tjänst som lärare i taktik och operationer. 

– Det var människorna som gjorde det roligt och att man var lite mer än lärare, man var också mentor och coach och stöttade och drev på dem som studerade, säger Mikael.

Han tog en paus från Försvarshögskolan då han arbetade i ett ettårigt internationellt projekt på Operationsledningens internationella avdelning på Högkvarteret, vilket stämde överens med hans profil från chefsprogrammet, men han återvände till Försvarshögskolan när projektet tog slut och blev efter ytterligare några år avdelningschef på stabsutbildningen. 

Det var under tiden på Försvarshögskolan som han engagerade sig fackligt för första gången. 

– Jag har alltid varit medlem, betalat min avgift, gått på årsmöten och utövat min demokratiska rättighet, men det dröjde innan jag kände att jag ville engagera mig mer, säger Mikael.  

Han började som suppleant och slutade som ordförande i OF FHS. Utöver det vanliga arbetet med Rals och samverkan var det en tid med mycket nedskärningar och han fick ofta frågor från studenter som var oroliga inför sin framtid. Han funderade på att söka sig tillbaka till Försvarsmakten och väntade på att en specifik tjänst skulle bli ledig, men det blev den inte. Istället dök en jobbannons upp som ombudsman med ansvar för chefsfrågor på Officersförbundets kansli i Stockholm. På den tiden ställde sig Mikael frågande inför flera av förbundets ståndpunkter.

– Så jag kände väl att antingen ger jag mig in i leken eller så går jag ur, men med tiden lärde jag mig mer och det visade sig att jag inte hade haft tillräckligt med kunskap. Kunskap är makt och det är först när man har tillräckligt med kunskap och ser hur spelplanen ser ut som man kan spela på riktigt, säger Mikael. 

Mikael har gjort utlandstjänst tre gånger – i Libanon, Bosnien och Afghanistan.

Han började jobba som ombudsman 2005 och de första åren var det mycket som förändrades på förbundet och i Försvarsmakten.  Det kom nya samverkansavtal och Mikael har sedan dess suttit med i flera samverkans- och arbetsgrupper och arbetat med bland annat internationella arbetsskyldigheten och han har varit med i alla turer kring övergången från NBO via tvåbefälsystem till trebefälssystem. 

– Det är professionsfrågorna som jag brunnit mest för, men jag önskar att alla medlemmar hade insikt om att allt från professionsfrågor till anställnings-och arbetsvillkor och inte minst lön hänger ihop. Det är också centralt att förstå att förbundet är en juridisk part som kan gå in och förhandla och teckna avtal för medlemmarna, men det inte är vi som ensamma sätter agendan och bestämmer villkoren för förhandlingen. Det är flera parter och det är ett arbete som kräver ett långsiktigt perspektiv. Samverkan och förhandling handlar mycket om att kompromissa och hitta lösningar, det finns massor med små segrar och de består ofta av kompromisser, där vi får bestämma oss för vad som är viktigast och få igenom det, säger han. 

Han menar att han är ombudsman för är att han är officer och företräder medlemmarna som yrkesmilitär. Under tiden på förbundet tog han ett års tjänstledigt för att göra utlandstjänst som OMLT (Operational mentoring and liason team) på FS 16 vid 209.kåren i Afghanistan. Nu börjar Mikael närma sig pensionen och efter jul och nyår väntar nya äventyr då han åter ska arbeta för Försvarsmakten. 

FAKTA

Mikael Boox
Ålder: 59 år. 
Fackliga uppdrag: Ordförande OF FHS, ombudsman Officersförbundet 2005-2021. 
Bakgrund i korthet: Värnplikt I 19, från instruktör till stf GU-batch på I 1, krigsbataljonchef I B 1, chefsprogrammet FHS, lärare taktik och operationer FHS, stabsofficer HKV, avdelningschef stabsutbildningen FHS, stf kompanichef ingenjörskompaniet UNIFIL L106 i Libanon, kompanichef BA 01 och förbindelseofficer i Bosnien, OMLT FS 16 i Afghanistan.
Familj: Särbo Eva och 20-åriga sonen Viking. 
På fritiden: Cyklar, simmar, läser historieböcker, samlar på antika vapen, samt njuter av livets goda i form av mat och dryck.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I dag är andelen GSS som engagerar sig som förtroendevalda i Officersförbundet relativt lågt. Men det är något Orry Finnermark hoppas ska ändra sig. ”Fler GSS-anställda borde engagera sig fackligt, vill man vara med och påverka sin och sina kollegors arbets­situation är det den absolut bästa möjligheten”.

    Fredrik Hultgren
    Text: Fredrik Hultgren Foto: Margareta Bloom Sandebäck
    margaretabsandeback200415_MBS3937-Edit

    Orry Finnermark, korpral vid 115:e militärpoliskompaniet på Livgardet i Kungsängen, har en ganska speciell karriär bakom sig i Försvarsmakten. År 2009 ryckte han in i den sista värnpliktskullen innan värnplikten lades vilande, och 2010 ingick han i den första GSS-omgången med anställda soldater. Både sist ut och först in alltså. Som GSS har han också blivit kvar i snart tio år, trogen sitt ursprungliga kompani.

    – Hade det inte varit för värnplikten hade jag nog aldrig hamnat i Försvarsmakten. Det är oerhört bra att vi återaktiverat plikten, egentligen borde alla göra den. Man lär sig så oerhört mycket om sig själv, sina styrkor och begränsningar, säger Orry.

    Men att sedan kliva på i den allra första omgången anställda soldater var inte helt enkelt. Förvirringen och osäkerheten var ganska stor inom Försvarsmakten, minns Orry.

    – Inte minst bland vissa av officerarna var det en omställning att gå från att jobba med värnpliktiga till att ens soldater plötsligt också var kollegor. Vi som anställdes på kompaniet var ju även alltifrån helt nymuckade värnpliktiga till folk med många års arbetslivserfarenhet och flera utlandsmissioner i bagaget, säger Orry.

    Han minns även att omställningen initialt ledde till många konflikter mellan de GSS-anställda och cheferna. Men på det hela taget gick det trots allt ganska bra och tog inte mer än kanske sex månader att acklimatisera organisationen till de nya förutsättningarna.

    – Framförallt var det bra att vi hade de lite äldre med erfarenhet. De vågade säga ifrån på ett annat sätt och drev verkligen linjen att vi faktisk är anställda, precis som alla andra.

    Kanske var det även där i början av den militära yrkesbanan som Orry insåg vikten av att engagera sig för att kunna vara med och påverka. Redan efter ett år var han medlem i förbundet och 2012 tog han uppdraget som listförhandlare.

    – Vi, ett kompani om 64 personer, var både nationell och internationell militärpolisresurs för hela Försvarsmakten. Det var under den tid då vårt engagemang var stort i såväl Kosovo som Afghanistan. Så av 64 personer var runt 20 konstant iväg på internationell insats eller missionsutbildning. Det var oerhört mycket planering och omplanering. Ingen av soldaterna visste vad som gällde och många av officerarna kunde lätt missa saker i planeringen på grund av dess komplexitet. Cheferna slet nog ibland sitt hår i frustration.

    Det har blivit många listor sedan 2012. Med tiden blev Orry den man vände sig till för att få hjälp med hur det funkade – såväl chefer som medarbetare sökte hans råd.

    – Jag ser den fackliga rollen mycket som att vi kan vara ett stöd, inte bara för medlemmarna utan lika mycket för cheferna. Man ska inte heller glömma att cheferna oftast också är medlemmar så hjälpen blir dubbelt positiv. Att stötta i planeringen innebär att chansen ökar att det blir rätt från början. Naturligtvis är vi även ibland kontrollfunktion, men främst ser jag det som att vi – fack och arbetsgivare – är samarbetspartners, säger Orry.

    Samarbete i stället för konflikt är ett förhållningssätt som Orry flera gånger återkommer till.

    – Facket och arbetsgivaren – det är vi tillsammans som löser problem, inte vi mot dem. Ser man det så kommer det inte att funka. Jag ser min, och fackets, roll som tvådelad. Vi är en hjälpande hand för arbetsgivaren, samtidigt är vi ett skydd för arbetstagaren.

    I dag jobbar Orry heltid som facklig förtroendeman för Livgardets officersförening. Efter föräldraledigheten till sommaren kommer han att gå tillbaka på 50 procent fackligt och 50 procent i verksamheten. Han sitter även som sekreterare i lokalföreningens styrelse och har fortsatt rollen som listförhandlare på förbandet. 

    Hur har det varit att jobba som GSS och samtidigt ha den fackliga rollen, har du stött på motstånd?

    – Nja, oftast funkar det bra, några tillfällen mindre bra. Ibland har det varit svårt för vissa att hålla reda på vilken Orry man pratar med, den fackliga förtroendemannen och listförhandlaren, eller medarbetaren. När jag delar arbetstiden mellan det fackliga och verksamheten försöker jag lösa det genom att vara civilklädd när jag jobbar fackligt och bära uniform när jag är militär. Men ibland måste man byta hatt innan man hinner byta kläder.

    Men Orry understryker dock att engagemanget i Officersförbundet mestadels varit väldigt positivt och givande, och uppmanar fler från GSS-sidan att engagera sig.

    – Framförallt är det kul. Samtidigt är det oerhört lärorikt. Man får en bättre insikt i hur saker och ting funkar utanför den egna bubblan, en förståelse för helheten. Och vill man förändra något för sig själv och sina kollegor är det via facket som vägen framåt ligger.

    Rollen som listförhandlare är något som Orry också understryker vikten av. Att vara med och se till att det blir rätt.

    – Cheferna menar väl och vill att det ska bli bra. Man vill lösa uppgiften men kan inte alltid förhålla sig till våra avtal för att man ibland saknar kunskapen. Många chefer har koll, men långt ifrån alla. Då känns det bra att kunna hjälpa till. Men samtidigt måste man ha en ödmjukhet i sin approach, inte utgå från att jag har rätt och du har fel. Alla kan göra fel, även om man vill väl – chefer, fack och arbetstagare. Vad vi kan göra är att hjälpa varandra så att det blir rätt i slutändan, och ha en förståelse för att de flesta inte gör fel med avsikt. Vi jobbar mot samma mål. Ska det funka är det viktigt att släppa prestigen, våga fråga och erkänna att man kan ha fel.

    Du talar mycket om vikten av samarbete. Är det vad som driver ditt fackliga engagemang?

    – Jo, det kan man nog säga. Facket är någon som håller dig om ryggen, du är inte ensam. Om något jobbigt händer är vi kanske lite som en krockkudde också. Och ju fler vi är desto mjukare blir kudden, säger Orry och avslutar med ytterligare en liknelse:

    – Granatkastarpluton här på Livgardet övar ofta med en tung trästock. Det är jäkligt svårt att släpa på den där stocken själv, men är man många kan man till och med springa med den. 

    Orry med sitt huvudsakliga arbetsredskap under MP- karriären – motorcykeln.

    FAKTA

    Orry Finnermark
    Ålder: 30 år
    Fackligt uppdrag: Sekreterare i Livgardets officersförening, listförhandlare.
    Bakgrund i korthet: Värnplikt som beriden militärpolis 2009. Anställd som GSS/K vid 115:e militärpoliskompaniet sedan 2010.
    Familj: Fru Giselle och sonen Neo på 7 månader.
    Bor: I Kallhäll utanför Stockholm
    På fritiden: Dömer ishockey, kör MC och går Nijmegenmarschen (tre genomförda än så länge, siktar på elva).

    Ur arkivet: