Senast publicerat
Senast publicerat:

Anhörigstöd är ett verktyg för maxat stridsvärde

Cesilia Kabaca Karlsson
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Ett ekosystem är ett område i naturen där alla delar jobbar tillsammans. Där alla fyller en specifik funktion för att det hela ska fungera. Ekosystem är känsliga, rubbad balans får stora konsekvenser. Det känns igen för oss som arbetar med anhörigstöd under internationella insatser. Personal som ska fylla en uppgift i områden drabbade av krig och konflikt tränas och utrustas för uppdraget. Det är utvalda, kompetenta kvinnor och män som valt att vara en del i det som ska syfta till att främja säkerhet och demokratiska maktfördelningssystem, skydda civilbefolkning, stärka rättssystem och verka fredsfrämjande. Länder, myndigheter och organisationer investerar avsevärda resurser i de viktiga uppdragen. Politiken behöver sin signal. De internationella uppdragen är beroende av personalen, det land man engagerar sig i är i behov av hjälp eller stöd. De som tjänstgör behöver sina anhöriga på hemmaplan och vise versa.

Jag arbetar med anhörigstöd på Invidzonen och har gjort det under snart 15 år. Vårt uppdrag är att ge anhöriga stöd före, under och efter ett internationellt uppdrag. Vi tar inte ställning för eller emot Sveriges deltagande internationellt, men när de väl är igång har vi en viktig funktion. I mitt och och mina kollegors arbete möter vi människor från samhällets alla grupper, i alla åldrar. Jag har egen erfarenhet av att vara anhörig och vet att under insatsen väntar en tillvaro med nya förutsättningar hemmavid. Vi vet att de anhöriga som fått möjlighet att vara med och ta beslutet om att genomföra en internationell insats, de som känner sig sedda i sin situation, de gör sitt bästa för att stödja och backa upp uppdraget. Vi vet att det motsatta kan få en motsatt effekt. Insatstiden kan vara en utsatt period där kittet i relationen, familjen eller vänskapen, kan behöva förstärkning. Oro och ökad belastning på hemmaplan, uppkomna händelser och kommunikation är faktorer som påverkar.

» Anhörigstöd är inte bara ett arbetsgivar­ansvar. Det är en självklar del för att stödja utsatta uppdrags ekosystem. «

Personalen är den viktigaste komponenten för en insats. Man kan träna, utbilda och utrusta dem hur mycket som helst, men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. Inget it-system är säkrare än användarens lösenord. Få människor har totalt fokus och är i balans utan uppbackning, kärlek och trygghet från sina närstående.

Under mina år i den här världen har anhöriga mer och mer fått en given och erkänd plats från politiker, utsändande arbetsgivare och veteraner. Genom den samlade veteranpolitiken är det uttalat att ge anhörigstöd under militära internationella insatser. Genom att synliggöra anhöriga och tillhandahålla stöd för närstående på hemmaplan får utsändande arbetsgivare en möjlighet att förstärka de beståndsdelar som inte går att kontrollera.

Den goda effekten av anhörigstöd avgränsar sig såklart inte enbart till de militära insatserna och borde vara myndighetsöverskridande. Även personal och anhöriga inom nationella organisationer och myndigheter har uttryckt en önskan om förstärkt anhörigstöd. Långa övningsperioder, uppdrag under sekretess och ett Sverige med ett förhårdnat samhällsklimat har skapat en vardag för de hemmavarande som påfrestar. Sverige behöver de som åtar sig riskfyllda uppdrag nationellt och internationellt. De som tar risken behöver sina anhöriga vid sin sida.

Anhörigstöd är inte bara ett arbetsgivaransvar. Det är en självklar del för att stödja utsatta uppdrags ekosystem.  Ett viktigt verktyg för att maxa stridsvärdet. 

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: