Senast publicerat
Senast publicerat:

C FMTS överste Annelie Vesterholm: »Förbanden måste kunna utbilda sina egna«

Sedan 1906 har Halmstads garnison haft 56 olika manliga förbandschefer, men för tre år sedan blev överste Annelie Vesterholm som ny chef för FMTS den första kvinnan att axla rollen. Kort därefter blev förbandet ett av landets största, när de fick ansvar för markverkstäder på 23 olika orter i Sverige. Och nu väntar tillväxtår. Förändringsresan har varit – och kommer att vara – stor.

Maria Widehed
Emil Malmborg
"Vi formar våra yngre kollegor när de är här. Och det är viktigt", säger överste Annelie Vesterholm, chef för FMTS apropå att skolan i dag utbildar allt mer i egen regi.

I dag är FMTS mitt uppe i en utvecklingsprocess av sin operativa logistikbataljon. Den tekniska bataljon som bildades vid FMTS 2010, med ansvar för att stödja krigsförbanden med teknisk tjänst, är avvecklad och den nya strategiska inriktningen är att försvarsgrenarna själva ska ta ansvar för sina värnpliktiga och den främre tekniska tjänsten.

– Det innebär att försvarsgrenarna fått tydligare ansvar för att kunna utbilda i och genomföra teknisk tjänst. Att man tydliggör den tekniska tjänsten genom att lägga ansvaret på främre nivån kommer bidra till att behovet av tekniker bli tydligare, säger Annelie Vesterholm.

FMTS fokus blir att utbilda den civilanställde mekanikern, specialistofficern med materieltjänst som huvudfokus och den officer som ska hantera teknisk tjänst.

– Vi ska utbilda utbildarna. Den uppgiften känns jätteviktig. Utan utbildare ute på förbanden kommer det inte att gå. Man kan inte förvänta sig att centraliserade utbildningar för värnpliktiga är möjliga att genomföra med de volymer vi har framför oss, förbanden måste kunna utbilda sina egna.

» Vi ska utbilda utbildarna. Den uppgiften känns jätteviktig, utan utbildare ute på förbanden kommer det inte att gå. «

Planeringen har pågått länge. 2030 ska FMTS bestå av tre bataljoner, och ha två utbildningsstarter i både augusti och januari – det behövs om man ska hinna bygga upp den tekniska tjänsten, säger Vesterholm.

– Det är en utmaning att alla som var med när vi hade ett mobiliserat försvar förra gången går i pension fram till 2025 när vi ska ha nått vår tillväxt. Och rekryteringsbasen är inte stor. Det är först när vi har fått nya tekniska officerare som vi kan kompetensutveckla dem till lärare. Vi vill att de har erfarenhet från förband innan de kommer hit som lärare. Så det tar några år innan vi är ikapp.

Hur löser ni frågan fram tills dess?

– Just nu jobbar vi på bredden och djupet. Vi pratar med förband om att kunna bedriva utbildning mer utlokaliserat för att få tillgång till lärare – i stället för att lärarna kommer hit under tre månader så flyttar vi utbildningen till dem.

Liknande läsning:

En annan lösning är att köpa in kurser, men när Officerstidningen 2016 gick igenom utvärderingar från tidigare årskullar var kritiken mot kursinnehåll från externa leverantörer omfattande. Då köptes en fjärdedel av kurserna för dem som läste SOU markteknik mekanik in, på grund av kraven på en kostnadseffektiv och produktionsrationell utbildning.

”Upphandling av utbildning via externa leverantörer har generellt lett till en försämrad kvalitet på utbildningen, dålig pedagogik samt brist på anknytning till militär kontext och materiel”, står det bland annat att läsa.

– Vi utvärderar fortfarande varje kurs för att se om vi ska göra den själva eller kan lägga ut den – kontentan av detta har blivit att vi utbildar mer i egen regi. Tänket är fokuserat kring vetskapen att vi väldigt mycket ”danar in” våra yngre kollegor i officersproffessionen och formar dem när de är här. Och det är viktigt. Det är stor skillnad på att bedriva materielunderhållstjänst i en krigssituation där man kan ha en högre tolerabel risk i flygsäkerheten än vad man kan på en civil flygplats under fred. Den militära aspekten kan man aldrig läsa i en bok hur man hanterar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

Anna-Maria Stawreberg
Veteraner håller formen tillsammans
Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

– Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

Håkan Swedin

Håkan Swedin

En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

– Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

– En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

Veteraner håller formen tillsammans

Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

– Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

– Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

– De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

Torsten Gerhardsson

Torsten Gerhardsson

Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

– För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

– Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

Veteraner håller formen tillsammans

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ur arkivet: