Det är dags att bekänna en hemlighet: När jag började i Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan fulflexade jag. Ja, ni hörde rätt. Jag registrerade inte min flextid i Prio, varken ut eller in.
Denna brottsliga gärning skedde främst av två anledningar. Den ena var att Prio krävde minst en kandidatexamen i systemvetenskap och jag bara hade en i humaniora, den andra var att det var helt enkelt så vi gjorde. Man gav några timmar här och där, och man tog några minuter här och där i en ekvation som på ett magiskt sätt skulle jämna ut sig i slutändan.
Det var en outtalad överenskommelse; tjafsa inte om det här så får du tillbaka vid ett annat tillfälle men det är du själv som måste komma ihåg balansen när räkenskaperna ska summeras. Så här i efterhand vill jag nog påstå att jag, mina synder till trots, satte in mer på kontot än jag tog ut, inte minst under de år jag haft arbetsledande positioner då jobbet ofta fortgår även i hemmet.
» När jag började i Försvarsmakten för ett drygt decennium sedan fulflexade jag. Ja, ni hörde rätt. Jag registrerade inte min flextid i Prio, varken ut eller in. «
Eftersom jag själv var skolad i de privata medieföretagens skymningsland där du jobbade åttio timmar i veckan för en slavlön beräknad på fyrtio medan arbetslöshetens bila ständigt hängde över din hals såg jag inga som helst problem med detta. Jag ville ju vara en del av den gröna maskinen och om det var så här alla andra gjorde tänkte inte jag vara sämre så jag knöt näven lika hårt i fickan och höll käften lika stängd som alla andra.
Med tiden växte frågan sig allt starkare inom mig: Tänk om Försvarsmakten inte går under för att jag faktiskt registrerar de där tjugo minuterna efter arbetstid jag nyss lade på att vänta in en försenad kollega för att låsa in dennes vapen i kassunen. Tänk om jag inte behöver planera veckans skjutning hemma under helgen för att Försvarsmakten ska ha råd med ytterligare ett Jas. Tänk om jag faktiskt får någon kompensation för att mötet drog över tjugo minuter så att jag precis missade tåget, som går en gång i timmen, och kommer sent till födelsedagsfirandet jag sett fram emot…
Systemet med Försvarsmaktens svarta motbok var naturligtvis inte alltid ofördelaktigt för den enskilde. Under årens lopp har jag stött på individer som alltid tagit ut från fulflexkontot men registrerat insättningarna i Prio för att mirakulöst bygga upp enorma saldobanker från ingenstans som måste tas ut precis när det passar verksamheten som sämst. För dem har har alla sergeanter och fänrikar sparat den tionde nivån i Dantes inferno…
» Tänk om jag inte behöver planera veckans skjutning hemma under helgen för att Försvarsmakten ska ha råd med ytterligare ett Jas. «
I dag gör jag mitt bästa för att försöka vara mer nitisk med tidregistreringen, även om jag fortfarande saknar den där kandidaten i systemvetenskap och således ofta misslyckas i mina intentioner. För mig handlar det om lojalitet. Lojalitet mot arbetsgivaren som inte längre behöver leva i blind tro att saker bara löser sig utan att man investerar tid och resurser, och lojalitet mot mig själv som inte längre behöver gå omkring med vitnande knogar i fickan och vredesframkallad halsbränna av känslan att känna mig förfördelad. Win-win.
I enlighet med Försvarsmaktens kärna är jag obetydlig i det stora sammanhanget. De stora vinsterna, och därmed också förlusterna, görs på kollektiv nivå. Men jag kan göra något och därför lovar jag nu att aldrig mer skamma kollegor som försöker följa regler och avtal. Jag lovar att säga åt chefer som sitter kvar efter jobbet för att hinna med ”det sista” att de måste registrera sin arbetstid och följa upp att de gör det. Och jag lovar att så långt det är försöka skola in nya kollegor i en ny kultur där ingen räds att kräva sin rätt. Tillsammans kan vi bryta tystnadskulturen.
