Senast publicerat
Senast publicerat:

Stress och krav ökar risken för skilsmässa bland utlandsveteraner

Stress, höga krav och psykisk ohälsa kan bidra till den förhöjda risken för separationer bland utlandsveteraner medan äventyrslust och dåligt mående gör att vissa veteraner ogärna ingår nya relationer. Det visar en rapport från Försvarshögskolan där forskare studerat vilka faktorer under en insats som påverkar parrelationer.

Linda Sundgren
Marcus Nilsson/Försvarsmakten
Studien visar att veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer.

Tidigare studier har visat att svenska utlandsveteraner överlag är en ganska välmående yrkesgrupp. Däremot är skilsmässofrekvensen hög och separationer är nästan dubbelt så vanliga bland veteraner som hos mönstrade icke-veteraner. Nu har ett forskarlag vid Försvarshögskolan undersökt vilka faktorer i samband med utlandstjänstgöring som kan påverka parrelationer. En rad omständigheter knutna till insatsen har undersökts och jämförts mellan veteraner som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans med sin partner efter den senast genomförda missionen.

Liknande läsning:

Resultaten visar att de veteraner som separerar har mer negativa erfarenheter av insatsen än de som stannar kvar i sina relationer. Exempelvis upplevs resor och bortavaro från hemmet inför insatsen som mer negativa, stödet från chefer och Försvarsmakten anses ha varit sämre och fler har sökt hjälp för psykiska besvär på grund av insatsen. De som separerat svarar också oftare än övriga att de krav som Försvarsmakten ställer före, under och efter insatsen påverkar parrelationen negativt. Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan, har lett studien.

» Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron. «

 – Många beskriver det som tufft redan innan förberedelserna inför insatsen drar igång med pendling till och från jobbet, skolor och övningar. Sedan tillkommer krav specifikt kopplade till utlandstjänsten med utbildningar och andra förberedelser. Det är sällan man bara är borta de sex månader som utlandstjänstgöringen pågår. Med för- och efterarbete handlar det om betydligt längre tid än så. 

En annan faktor som sticker ut bland de veteraner vars förhållanden spruckit är det psykiska måendet. Flera hade problem med psykisk ohälsa vid hemkomsten och det var vanligt att man inte tyckte sig få den hjälp man behövde för att må bättre.  

– De som har PTSD-symtom och andra allvarligare psykiska symptom är ingen stor grupp, men inom den gruppen är separationer betydligt vanligare än hos andra. Något som förekommer oftare, och som jag tror att man många gånger missar, är mildare reaktioner av dåligt psykiskt mående, som vardagsstress. Det kan också påverka en parrelation negativt, säger Sofia Nilsson.  

Sofia Nilsson, forskare FHS, Foto Försvarshögskolan_webb
Sofia Nilsson, docent vid Institutionen för säkerhet, strategi och ledarskap på Försvarshögskolan

Vardagsstress rapporterades i ungefär samma utsträckning hos både de som separerat och de som fortsatt att leva tillsammans, men det fanns en skillnad mellan grupperna i hur stressen hanterades. Bland de som separerade var det vanligare att distansera sig från vardagens krav i ett försök att hantera situationen. Det var också vanligare med konflikträdsla och osunda dryckesvanor hos dem som gick isär.

– Vardagsstress kan skapa irritation och fresta på parrelationer. Vid hemkomsten kan det finnas en inbyggd förväntan hos partnern att man ska avlasta och ta igen sådant man missat under frånvaron, men den förväntan kanske inte stämmer överens med ens egen. Många veteraner beskriver också skuldkänslor och dåligt samvete över att de varit borta, vilket kan spä på upplevelsen av stress, säger Sofia Nilsson. 

Nyare relationer (ett till tre år) är mer sårbara vid utlandstjänstgöring än längre förhållanden och majoriteten av separationerna sker inom fem år efter hemkomst. Tidigare studier tyder också på att de negativa effekterna av en insats ökar ju fler resor man gör.  

– Första gången går det kanske bra och även den andra, men med tiden växer problemen. Flera sa att det finns en gräns för hur många insatser en relation klarar av, säger Sofia Nilsson. 

Tidigare studier visar också en något minskad benägenhet bland utlandsveteraner att ingå en ny parrelation efter att de separerat. I den nu genomförda undersökningen ges två möjliga förklaringar till detta. Dels ett stort intresse för äventyr och att man föredrar att leva som singel. Dels psykiska besvär som inte omhändertas och sämre återanpassning till vardagen efter avslutad insats. 

– Men det handlar inte om någon jättestor andel veteraner som undviker parrelationer, så man bör inte dra alltför stora växlar av det, säger Sofia Nilsson. 

FAKTA

Om undersökningen

Rapporten Internationell militär tjänstgöring och dess betydelse för parrelationer genomfördes vid Försvarshögskolan. Studien bygger på en enkätundersökning där 1 962 utlandsveteraner deltog, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 33 procent. Av dem var 181 kvinnor och 1 780 män med en medelålder på 56,3 år. Majoriteten av deltagarna, 1 796, var gifta eller sambo, 133 var särbo och 327 singlar.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning", skriver insändarskribenten.

    Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten.

    Efter att precis ha avslutat min värnplikt ryckte jag in på Officersprogrammet (OP) 2025 och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Visserligen hade jag genomfört min värnplikt som logistikgruppchef, men trots det anser jag inte att jag var redo för de krav jag upplever utbildningen ställer på mig. En genomförd värnplikt var inte nog för att ge mig den kunskap jag behöver för att utvecklas optimalt på Officersprogrammet. Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning.

    Fördelen med OP är kadetternas många tidigare erfarenheter. Detta innebär att man kan lära av varandra och knyta viktiga kontakter inom Försvarsmaktens många funktioner. Dock är detta även en nackdel när utbildningen är standardiserad och är starkt formad efter arméns stridande förband.

    Varje officer i Försvarsmakten måste kunna strida och leda strid, men för att uppnå detta krävs att kadetterna har en gemensam lägstanivå som är känd av befälslaget. En känd lägstanivå medför att utbildningen kan fokusera mer på att utveckla kadetternas ledarskap i strid, än att kadetterna skall behöva jaga i kapp sina kollegor som har mer stridsvana.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande

    För många som tidigare har arbetat med någon av arméns funktioner, såsom underhåll, ledning eller fältarbete, är markstridsförmågan i min mening skrämmande låg. Detta inkluderar inte de andra vapengrenarna, vars genomsnittsförmåga troligtvis är ännu sämre. Eftersom väpnad strid i mångt och mycket är Försvarsmaktens huvuduppgift, krävs att kadetterna hanterar grunderna innan övrig utbildning kan staplas ovanpå.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande, och det känns enligt mig som att bataljonen stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemet. Trots detta uttrycker befälslaget ett missnöje över den låga utbildningsnivån. En kortare repetitionsutbildning på cirka en månad med fokus på att strida och leda strid, hade enligt mig löst många av de ovannämnda problemen.

    I samband med mitt inryck tilldelades Försvarsmakten blott två veckor att förbereda kadetterna för utbildningen samt att kontrollera kadetternas fysiska förutsättningar. Inrycksveckorna borde utan större förhinder för Försvarshögskolans planering kunna förlängas med ett par veckor. De kadetter som tidigare varit anställda som GSS/K kan eventuellt möta en sådan utbildning med skepsis, då den kan för den erfarne te sig överflödig.

    En repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå 

    Dock är en sådan utbildning vital för de som antingen varit civila och behöver skaka av sig rosten, eller haft en mestadels ickestridande funktionsbefattning under värnplikten. Detta hade möjliggjort att kadetterna med mindre erfarenhet inte behöver oroa sig för att deras tidigare erfarenheter är otillräckliga för att ta tillvara på utbildningen till fullo.

    Sammanfattningsvis anser jag att en repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå som gör det lättare för befälslaget att utgå från. Utbildningen hade även gett kadetterna lika villkor inför utbildningens krav inom markstrid och tagit bort kadetternas behov av att jaga i kapp sina kollegor.

    Slutligen hade en sådan repitionsutbildning möjliggjort att kadetterna inte behöver oroa sig för att otillräcklig kunskap inom en arméfärgad utbildning begränsar deras möjlighet till personlig ledarskapsutveckling.

    Kadett R

    Ur arkivet: