Senast publicerat
Senast publicerat:

Södra skånska regementet först ut att skicka styrka till Lettland

Igår kom beskedet att Sverige som Natomedlem ska bidra med trupp i Lettland. Södra skånska regementet, P 7, är det förband som kommer att skicka personal först, meddelar Försvarsmakten i dag.

Josefine Owetz
Felix Sundbäck/Försvarsmakten
Det första styrkebidraget i Lettland beräknas bestå av cirka 600 personer och kommer bestå av anställda soldater och officerare, huvudsakligen från 71:a bataljon.

Som Natomedlem ska Försvarsmakten ska bidra med förband till Natos multinationella styrka i Lettland, meddelade statsminister Ulf Kristersson (M) på Folk och försvars rikskonferens igår. Det första förbandet som kommer att vara på plats är Södra skånska regementet, P 7, med ett truppbidrag på cirka 600 personer, skriver Försvarsmakten i en artikel på myndighetens webbplats. DN har tidigare rapporterat om detta. 

Majoriteten av styrkan kommer huvudsakligen att komma från 71:a bataljon.

Liknande läsning:

– Vi har börjat planera för detta och förutsatt att ett beslut kommer så är vi beredda att lösa uppgiften, säger överste Lennart Wideström, chef för Södra skånska regementet, i artikeln.

Bidraget kommer att ske inom ramen för Nato Forward Land Forces, FLF. FLF-konceptet är multinationella sammansatta styrkor som är placerade i åtta länder i de östra delarna av Europa. Syftet med styrkorna är att verka avskräckande för ett eventuellt ryskt anfall mot väst och Nato.

» Det här blir ett av de initialt synligaste bidragen från armén till Natos kollektiva försvar. «

Svenska styrkan ska bestå av en mekaniserad bataljon med start tidigast 2025, skriver Försvarsmakten. Insatsen i Lettland har sin bas utanför Riga och leds av en divisionsstab från Danmark.

Planen är att Sverige och Danmark ska dela på ansvaret med att sätta upp en bataljon. De danska och svenska truppbidragen kommer att avlösa varandra med sex månaders-rotationer, enligt Försvarsmakten.

Det finns ännu inget formellt regeringsbeslut för bidraget i Lettland, men planeringen inom armén pågår för fullt.

– Det här blir ett av de initialt synligaste bidragen från armén till Natos kollektiva försvar och en uppgift vi tar på största allvar. Precis som förmågan att kunna ta emot militärt stöd i Sverige vid behov är även förmågan att kunna ge militärt stöd utanför våra gränser avgörande för vår framtida roll i Nato, säger generalmajor Jonny Lindfors, arméchef, i artikeln.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: