Det talas ofta om sense of urgency i Försvarsmakten. Rysslands brutala krig mot Ukraina, Sveriges roll som en del av Nato och den pågående tillväxten ställer stora krav på organisationen. Det är en verklighet som Officersförbundet både förstår och delar. Våra medlemmar tar varje dag ansvar för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter.
Men jag funderar ibland på vad denna brådska betyder för Försvarsmakten som arbetsgivare. När behovet av ökad tillgänglighet ska omsättas i nya kollektivavtal tycks brådskan framför allt riktas mot oss som arbetstagarorganisation. Vi förväntas förstå situationens allvar, acceptera mer arbetstid och bidra till att verksamheten snabbt får de verktyg den efterfrågar. Det är rimligt att ställa krav på oss som part. Men det är lika rimligt att vi ställer krav på Försvarsmakten.
Det är rimligt att ställa krav på oss som part. Men det är lika rimligt att vi ställer krav på Försvarsmakten.
Ett aktuellt exempel är förhandlingarna om ett avtal för operationstjänstgöring, som ska ersätta delar av utlandsavtalet. Försvarsmakten vill ha större flexibilitet, mer tillgänglig arbetstid och mindre kompensationsledighet. Vi är beredda att diskutera förändringar, men inte till vilket pris som helst. Rätten till återhämtning och ett liv utanför arbetet måste värnas.
Vi hör att Försvarsmakten är beredd att betala för ökad tillgänglighet. Det välkomnar vi. Men ambitionen måste synas i de konkreta förhandlingsförslagen. Alltför ofta håller arbetsgivaren fast vid sina utgångspunkter i stället för att möta våra invändningar och söka kompromisser.
Utlandsavtalet upphör att gälla den 1 december. Försvarsmakten vill ha ett nytt avtal på plats då. Men om viljan att nå en överenskommelse är så stark, borde det då inte märkas i hur förhandlingarna prioriteras och i viljan att faktiskt kompromissa?
Samtidigt finns goda exempel på hur partsrelationen kan fungera. I arbetet med ny central ledning har samverkan fungerat väl. Detsamma gäller arbetet med tillämpningen av U-stat (Avtal om utlandsstationering för arbetstagare med internationell arbetsskyldighet i statlig sektor). Efter vår kritik mot Försvarsmaktens egna tillämpningar har vi fört en konstruktiv dialog om en gemensam tillämpning. Det arbetssättet förtjänar beröm, oavsett var vi landar i sak.
För samverkan handlar inte om att kalla till ett möte, informera om ett förslag och sedan konstatera att skyldigheten är uppfylld. Den handlar om att lyssna, ompröva och låta synpunkter få verklig betydelse.
Detsamma gäller förhandlingar. Den svenska modellen bygger på parter som respekterar varandras roller och söker hållbara lösningar. Vi behöver inte alltid vara överens, men båda måste vara beredda att röra sig.
Försvarsmakten accepterar att ökad operativ förmåga kräver investeringar i materiel och infrastruktur. När samma förmågeökning kräver mer av personalens tid måste också den kostnaden tas på allvar. Vi förhandlar inte bara om pengar, utan om hur mycket av våra medlemmars liv arbetsgivaren ska kunna ta i anspråk.
Om det verkligen är så bråttom som det sägs måste det märkas i hur Försvarsmakten agerar som arbetsgivare.
Om det verkligen är så bråttom som det sägs måste det märkas i hur Försvarsmakten agerar som arbetsgivare. Det måste finnas tid, mandat och vilja att nå överenskommelser.
Officersförbundet är berett att ta ansvar. Men ansvarstagandet måste vara ömsesidigt. Den svenska modellen är inte ett hinder för Försvarsmaktens utveckling, utan en tillgång som måste vårdas.
Om det är bråttom att stärka Försvarsmaktens förmåga, då måste det också vara bråttom att skapa förutsättningar för personalen att leverera den.
