Senast publicerat
Senast publicerat:

»Officersförbundet bör införa stridskraftsoberoende presidium«

Officersförbundet bör införa ett stridskraftsoberoende presidium, menar OF Enköpings ledamot Patrick Ericzon. Föreningen lägger vid höstens förbundsmöte återigen fram en motion om att sammansättningen i presidiet bör ändras.

Patrick Ericzon, Ledamot OF Enköping
Officersförbundet
Officersförbundets senaste förbunds­möte genomfördes 2017. I november är det dags igen.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Denna artikel är tidigare publicerad i Officerstidningen i december 2017 efter det senaste förbundsmötet. Artikeln är uppdaterad för att möta nuläget och inför kommande förbundsmöte i år:

Jag deltog vid senaste förbundsmötet som delegat för Officersföreningen i Enköping och min förening hade då lagt en motion rörande presidiets sammansättning. Officersförbundet har i dag ett presidium som består av tre personer med mandat från armén, flygvapnet och marinen. Dessa tre representerar givetvis alla medlemmar och hela Försvarsmakten men i dag finns det även två ”fristående stridskrafter”, LedUnd och Logistik samt delar som ej omedelbart är knuta till någon stridskraft. Det är dessa medlemmar och medarbetare i Försvarsmakten som jag ser inte kan ha mandat att bestrida någon av rollerna i vårt presidium.

I samband med föregående Förbundsmöte möttes vår motion av att den inkommit sent, ej var debatterad eller grundad inom förbundet och våra medlemsföreningar. Detta ledde till att motionen inte gick igenom under mötet 2017. Med detta som bakgrund skrev jag debattartikel omedelbart efter Förbundsmötet 2017 för att möta upp tidsaspekten och möjligheten att debattera denna motion i god tid inför Förbundsmöte 2020.

» Det som nu av Förbundsmötet beslutats ger i handen att vi exkluderat cirk­a 30 procent av medlemmarna, medlemmar som inte kan kandidera till exempelvis ordförandeskapet. «

OF Enköping har även innan denna publicering varit i kontakt med och gett möjligheten till föreningarna som ej omedelbart är knutna till armén, flygvapnet eller marinen i syfte att ge dessa möjligheten att debattera motionen inom respektive styrelse och förening.

Artikeln i Officerstidningen vänder sig nu till hela Officersförbundet och alla medlemmar att nu ta ställning till OF Enköpings motion inför Förbundsmötet att vi ska ha en försvarsgrens-/stridskraftsoberoende styrelse inklusive presidium (ordförande, 1:e och 2:e vice ordförande).

Officersförbundets stadgar i dag stipulerar att ovan tre roller i styrelsen ska utgå från var och en av våra tre Försvarsgrenar, armé-, flyg och marin. Detta innebär att medlemmar i föreningar som ej är direkt knutna till dessa ej enligt stadgarna är valbara till någon av ordföranderollerna i Officersförbundet!!

Inför årets Förbundsmöte har nu Försvarsmakten intagit en ny organisation med tre försvarsgrensstaber, två ”fristående stridskrafter” LedUnd och Logistik samt fristående organisationsenheter under Produktionsstaben.

Liknande läsning:

Nedan finner ni huvuddelen av föregående debattartikel (med mindre justeringar av tidigare frågetecken) förutom dåvarande inledning som jag omskrivit ovan.

Väl mött på kommande Förbundsmöte 2020!

insant1
Patrick Ericzon, Ledamot OF Enköping

Demokratins möjligheter och ansvar.
Ett oberoende presidium

Demokrati är något otroligt fantastiskt som vi har och har haft sedan tvåkammarriksdagens införande 1866. Demokrati kommer från grekiskan och betyder folkstyre! Folkstyre i en förening utgörs ytterst av det årliga årsmötet (här Förbundsmöte) där medlemmarna väljer förtroendevalda och hur föreningen ska arbete inom en fastställd tidsperiod.

I en demokratisk samling ges alla möjlighet att påverka besluten, beslut som slutligen fastställs genom ett majoritetsval. En majoritet är för stunden, när beslutet tas. Nästa dag kan denna majoritet vara inaktuell, detta ser vi dagligen i olika opinionsundersökningar, där tillhörighet skiftar ganska frekvent. För att inte skapa kaos i det demokratiska arbetet har vi genom stadgar och ytterst grundlagen bestämt att det är vid bestämda tillfällen som majoritetsbeslut kan ändras. Hos Officersförbundet är detta vid Förbundsmötet, som genomförs var tredje år.

Det är viktigt att påpeka att vid årets förbundsmöte genomfördes alla beslut genom just majoritetsbeslut, vissa efter votering och det är inte det som jag önskar skapa debatt om. Alla beslut är tagna korrekt och enligt nuvarande stadgar.

Vid årets Förbundsmöte togs flera beslut (propositioner och motioner) där bland annat en motion, motion nr 6 som avhandlade frågan om ett oberoende presidium, alltså om vi ska företrädas av ordförande, 1:e och 2:e vice ordförande oavsett stridskrafttillhörighet. Denna motion hade före Förbundsmötet behandlats av förbundsstyrelsen där styrelsen föreslog att den skulle beviljas av Förbundsmötet. Till årsmötet förelåg en snarlik motion (nr 5) från OF Halmstadsskolorna.

Under debatten och första kvällens påverkanstorg inkom en annan förening med ett tilläggsyrkande rörande frågan och där den motionen föreslog att mötet skulle gå emot motion nr 6 (även nr 5) och därmed även emot sittande förbundsstyrelse. Detta helt i linje med de demokratiska rättigheter och möjligheter vi nu har.

En större majoritet av delegaterna samt Förbundsmötets organisationsutskott valde att tillstyrka tilläggsyrkandet och detta beslutade även Förbundsmötet dagen efter genom votering. Demokratiskt rätt, inga synpunkter på det!

Men – vad är det som nu har beslutats?

Försvarsmakten är idag helt gemensam men med den nya ledningsutredningen så kommer FM att återta indelning med stridskraftsstaber, armé- flyg- och marinstab samt ett antal OrgE som lyder direkt under HKV PRod. Dessa OrgE med tillhörande officersföreningar utgör minst 30 procent av FM och motsvarande antal medlemmar i Officersförbundet.

Det som nu av Förbundsmötet beslutats ger i handen att vi exkluderat cirka 30 procent av medlemmarna, medlemmar som inte kan kandidera till exempelvis ordförandeskapet. Detta är förbehållet medlemmar från föreningar kopplade till någon av de tre traditionella stridskrafterna.

Debatten vid Förbundsmötet, både i samband med påverkanstorget samt i direkt anslutning till omröstningen fördes med god ton men med argument som exempelvis, ”alla har en bakgrund”, ”vilken uniform du bär, visar tillhörigheten”.

För oss officerare som är lite äldre (själv 52 år med 33 år i FM) så stämmer detta, jag är i grunden arméofficer (I 3 i Örebro och sedermera S 1/LedR i Enköping) men, cirka 50 procent av mina medlemmar i OF Enköping har börjat sin militära bana efter den 1 jan 2007 då LedR skapades som ett FM-gemensamt förband. Dessa medlemmar har aldrig tillhört någon stridskraft annan än ”Försvarsmaktsgemensamt – oberoende”! (I dag stridskraft ”LedUnd”!)

Kan en medlem i min förening eller någon annan förening som inte är kopplade till försvarsgrenarna (HKV, FMLOG, FMTIS, Halmstadsskolorna, Karlberg, FMV och så vidare) bli vald som ordförande? På vilket mandat? Kan en oberoende tillsättas på vilken som av de tre befattningarna? En medlem från OF Enköping ska med dagens stadgar kunna kandidera till presidieplatsen avsatt för marinen? Eller…..!?

Grunden i ett väl fungerande demokratiskt fackligt förbund som vårat, ska vara att dom vi väljer till att ytterst företräda oss ska vara dom tre mest lämpliga oavsett bakgrund eller tillhörighet. Vi är EN Försvarsmakt och framförallt ETT Officersförbund. Detta beslutades vid kongressen 1995, jag var där även då.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

    I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

    Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

    Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

    En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

    Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

    Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

    Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

    Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

    Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

    Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

    Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

    Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

     

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

    Ur arkivet: