Senast publicerat
Senast publicerat:

Insatser stärker nationellt försvar

Bekräfta utbildning, testa försvarssystem och träna samverkan med andra nationaliteter. Sveriges deltagande i internationella insatser ger flera positiva effekter som också påverkar det nationella försvaret, visar en ny studie från Totalförsvarets forksningsinstitut. Samtidigt innebär insatser en påfrestning på hemmaförbandet.

Linda Sundgren
Nyström / Försvarsmakten
Att verka tillsammans med andra nationaliteter stärker såväl den enskilde invidividen som det svenska försvaret. Den slutsatsen dras i en forskningsrapport från Totalförsvarets forskningsinstitut.

Svensk försvarspolitik har svängt om från insatsförsvar till invasionsförsvar, men deltagandet i internationella insatser fyller fortfarande en viktig funktion. Det visar en studie från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, där ett tiotal officerare djupintervjuats om sina erfarenheter från utlandstjänstgöring. 

– Insatserna bekräftar utbildning och hela försvarssystemet med logistik och andra stödförmågor. Att få testa de förmågor vi byggt upp i skarpt läge är till nytta för både individen och systemet som helhet, säger forskningsledare Eva Hagström Frisell som genomfört studien tillsammans med operationsanalytiker Björn Nykvist. 

Liknande läsning:

 

» Många tryckte på de kulturella skillnader som finns och hur viktigt det är att förstå vad som skiljer Sverige från andra länder.«

De erfarenheter och kunskaper som tillskansas under en insats kan bidra till att stärka det nationella försvaret. Eva Hagström Frisell säger att flygvapeninsatsen i Libyen 2011 är ett bra exempel det. 

– Libyeninsatsen gav insikter om behovet av allt det stöd som krävs runtomkring en flyginsats för att piloterna ska kunna flyga. Enligt de officerare som vi intervjuade har de gjort vissa organisationsförändringar efter den insatsen. 

Eva Hagström Frisell berättar att påfallande många av de officerare som deltog i studien framhöll värdet av de erfarenheter på individnivå som internationella insatser ger. Att få förståelse för hur andra länders försvarsmakter arbetar uppfattades som mycket värdefullt. 

– Många tryckte på de kulturella skillnader som finns och hur viktigt det är att förstå vad som skiljer Sverige från andra länder. Man upplevde också att det var enklare att samarbeta med länder som är mer lika oss, som Tyskland eller Nederländerna, än andra. Ett exempel på ett bra samarbete var Operation Atalanta utanför Somalia där vi hade svensk personal på ett nederländskt fartyg. 

Eva-Hagström-Frisell-3 kopiera
Eva Hagström

Men samtidigt som deltagandet i internationella insatser tillför kunskap och lärdomar till det nationella försvaret, innebär det också en belastning på förbanden på hemmaplan. 

– Många gånger är de samma funktioner som efterfrågas under en insats, som exempelvis underrättelse. Förbanden kanske inte kan upprätthålla övning och utbildning som de annars skulle ha gjort, och långa insatser blir till slut slitsamma att upprätthålla. Problemen kan till viss del förebyggas genom bra planering, men inte fullt ut, säger Eva Hagström Frisell. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: