Senast publicerat
Senast publicerat:

”En tjänstehund ska kunna verka i många olika miljöer”

Som testledare på avelsavdelningen är kapten Pierre Wahlström militär besiktningsman för samtliga Försvarsmaktens tjänstehundar. Sedan 2005 har han lämplighetstestat runt 3 000 hundar ur det statliga avelsprogrammet.

Josefine Owetz
Försvarsmakten
Pierre Wahlström med valpen Sebastian.

E

För att avgöra om en hund är lämplig att arbeta som tjänstehund inom Försvarsmakten måste den först bli godkänd på lämplighetstestet. Det genomförs när hunden är 12–18 månader och omfattar ett antal olika moment och syftar till att bedöma hundens mentala egenskaper. 

– Vi testar två olika huvudegenskaper kan man säga. Det handlar om hundens energi och hundens självtillit. Energi testar vi genom att mäta hundens förmåga att arbeta och intressera sig för att exempelvis leka med bollar och trasor. Vi vill se hur hunden tar sig an livet, vilket driv och kamplust den har. Självtilliten hos hunden handlar om temperament, mod och hundens självkänsla helt enkelt, säger kapten Pierre Wahlström, testledare på Försvarsmaktens hundtjänstenhets avelsavdelning. 

I testet kontrollerar man bland annat hundens sociala förmåga och om den har det driv och intresse som kännetecknar en bra hund. Tjänstehundar måste ha en hög arbetskapacitet med en utpräglad jakt- och kamplust, men samtidigt klara de mentala belastningar som arbetet kan innebär.

– En tjänstehund ska kunna verka i många olika typer av miljöer och sammanhang. Det är ofta mycket som händer runt omkring den. Den måste därför vara miljöstabil, modig och ta tag i situationen. Den får gärna bli rädd, men hunden måste hantera och kunna avreagera sina rädslor snabbt.

Varje år lämplighetstestar Pierre Wahlström och hans kollegor mellan 200–250 hundar. De bedömer och analyserar hundens beteende för att avgöra om hunden uppfyller kriterierna för godkänt eller icke godkänt. Drygt hälften av hundarna som testas går vidare och blir slutligen tjänstehundar.

– Hunden behöver inte glänsa på lämplighetstestet för att vi ska ta ut den. Ibland har hundarna en dålig dag, men vi kan ändå se om det finns potential och att den uppvisar det beteende som vi vill se. Vi friar hellre än fäller, men det är helt klart ett nålsöga som hunden ska ta sig igenom och många faller bort. 

Liknande läsning:

Prioriteringslistan för de godkända hundarna i lämplighetstestet är: avelsverksamhet i Sollefteå, Försvarsmaktens krigsförband, polisen, hemvärnet och slutligen andra statliga myndigheter. 

» Försvarsmaktens tjänstehundar är populära ute i världen och det är många länder som vill köpa avels­material från oss. «

Lämplighetstestet är bara det första av ett antal kontrollstationer där hundens färdigheter undersöks. När testet är klart placeras hunden på hundavdelningen i Märsta för att påbörja förberedelser inför dressyren till sök- eller patrullhundar. De första två månaderna är som en prövotid för att säkerhetsställa hundens lämplighet som tjänstehund. 

– Hunden kan ha gjort ett jättefint lämplighetstest, men sedan visar det sig att den inte trivs eller mår bra i utbildningsmiljön eller i hundstallet. Fördressyren är till för att se om hunden klarar av och passar i Försvarsmaktens system. 

De hundar som inte klarar lämplighetstestet eller som inte lever upp till kraven under fördressyren på hundavdelningen får oftast komma tillbaka till sina fodervärdar.

– Om fodervärden inte vill ha hunden har vi en lista på intressenter som vill köpa en hund från Försvarsmakten, oftast människor som vill ha tävlingshundar. Det finns också hundar som blev icke godkända på lämplighetstestet men som dyker upp i systemet några år senare ändå, inom väktarbolag exempelvis. De går tillbaka till samhällsnyttan på så vis och det är det vi krigar för hela tiden. Varje hund ska vara en viktig sensor i systemet. Bara för att den inte passar hos Försvarsmakten eller polisen finns det andra instanser i samhället där den kan göra nytta.

Det finns också ett stort intresse från andra länders försvarsmakter att köpa hundar och avelsmaterial från det svenska avelsprogrammet, berättar Pierre Wahlström. 

– Det finns ingen annan nation som har riktad schäferavel på samma sätt som vi har. Vi säger nej till många då Försvarsmakten inte kan skicka hundar överallt av olika anledningar, men vi har hundar i Norge och Danmark. 

Pierre Wahlström rekryterades till hundtjänstenheten 2004 som besiktningsman. Som testledare har han testat i princip alla av Försvarsmaktens hundar sedan dess, berättar han. 

– Det som är mest tillfredsställande är att se alla unga hundarna på lämplighetstesterna. 3 000 hundar har jag testat och det får man väl säga är en specialisering. Det finns en stimulans att träffa alla dessa hundar och få analysera deras beteende. Man blir aldrig fullärd. Hundar gör hela tiden nya saker och man lär sig hela tiden.  

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Den avgörande frågan idag är vilka hemskheter civilbefolkningen i Sverige och våra grannländer kan riskera att utsättas för och vilka egna militära förluster som kan bli följden av att vi inte disponerar truppminor, det är ett moraliskt ställningstagande", skriver debattskribenterna i en replik till Ulrika Modéer, generalsekreterare Svenska Röda korset.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Ulrika Modéer anför två huvudsakliga argument varför Sverige inte bör följa Finlands, Polens och de baltiska staternas exempel och frånträda Ottawakonventionen. Det första är att minor ligger kvar länge efter en konflikt och utgör därmed en fara för civilbefolkningen, samt att andra länder har funnit vägar att kompensera för bristen på truppminor i sina försvarsmakter. Inget av argumenten håller hela vägen vid en granskning. 

    Moderna truppminor, sådana som skulle kunna vara aktuella för svensk del, är konstruerade för att desarmera (bli ofarliga) sig själva efter viss tid.  Minorna förvaras också i lager och placeras ut först i ett skarpt läge. De utgör därför inte samma hot mot civilbefolkningen som äldre truppminor, vilket historiskt lett till de tragiska följder Ulrika Modeér beskriver.

    Påståendet att andra länder, exemplifierat med Tyskland och Storbritannien, inte debatterar frågan därför att de funnit metoder att kompensera bristen av truppminor är ytterst förvånande. Problemet med avsaknaden av truppminor har väckts i såväl det brittiska parlamentet som i Bundestag kopplat till behovet att återskapa militär förmåga med vilken man kan möta ett eventuellt ryskt angrepp.

    Minor utgör en komponent i markstriden för att fördröja och sedan avvärja ett angrepp.

    En inte onaturlig reaktion på det fullskaliga angreppet på Ukraina 2022 och på de vidrigheter den ukrainska civilbefolkningen utsätts för i de ockuperade områdena. Enligt senaste Freedom Houserapporten är det värre att leva under Kremls styre i Donbass än Nordkorea. Minor utgör en komponent i markstriden för att fördröja och sedan avvärja ett angrepp.

    Den moraliska, politiska och etiska frågan handlar därför inte om huruvida minor är hemska. Det är de. Den avgörande frågan idag är vilka hemskheter civilbefolkningen i Sverige och våra grannländer kan riskera att utsättas för och vilka egna militära förluster som kan bli följden av att vi inte disponerar truppminor, det är ett moraliskt ställningstagande.

    Debatten förs nu i flera länder av politiker och militärer som ser vad som står på spel. Frontstaterna gick först. Andra kommer sannolikt att följa efter av samma skäl. 

    P.S. Vi välkomnar att Röda korset tycks vara överens med oss om att svensk militär personal inte ska kunna dömas för att de hanterat minvapnet i Finland och Lettland, i enlighet med dessa länders nationella lagar, och att svensk strafflag därför skyndsamt behöver ändras. Vi tackar för det stödet.

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.
    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.
    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

     

    Ur arkivet: