Långt från den larmande hopen står det stora slaget!” Det är dags för min sista sommarkrönika och ingenting är mer passande att inleda den med än detta citat ur Harry Kullmans Gårdarnas krig (1959). Det har hängt med mig sedan jag som liten pojk hittade boken i skolbiblioteket och ingenstans lever det så starkt i mitt sinne som i mitt nuvarande värv.
Varje dag letar jag efter den där kärnan av meningsfullhet som gör att jag fortsätter att dra på mig uniformen och resa den där nästan 1,5 timme långa resan till jobbet. Och varje dag hittar jag den någonstans i jobbet som gör att jag orkar fortsätta ännu en dag.
Missförstå mig rätt nu; det finns stora slag som behöver utkämpas av den larmande hopen eftersom ensamma kritiska röster annars riskerar att reduceras till Don Quijotska karaktärer av organisationens kvarnvaktare.
På min egen korstågsagenda står exempelvis behovet av stora dubbelsidiga övningar där lärdomar kan dras på alla nivåer utan att filtreras via den skadliga prestigens grovmaskiga filter, uppdragstaktikens misslyckade irrspår där ansvar trycks ner på plutonsledningar men förtroendet och viljan att låta mandatet följa med ibland försvinner längs vägen, och organisationens oförmåga att omhänderta värdefulla kompetenser härstammande utanför den gröna lådan. Detta är kamper som är svåra att vinna för individen.
» Varje dag letar jag efter den där kärnan av meningsfullhet som gör att jag fortsätter att dra på mig uniformen och resa den där nästan 1,5 timme långa resan till jobbet. «
Jag vill ändå liksom Kullman hävda att det stora slaget står inom oss. Varje dag möter vi utmaningar som påverkar oss på ett individuellt plan och som tvingar oss till kontemplation, eller i alla fall borde tvinga oss att fundera över våra drivkrafter.
Den eviga lönefrågan till exempel; vad är det roliga på mitt jobb värt när det civila skjuter in ett saftigt lönekuvert under dörren och var går min brytgräns? Hur många påfrestningar vågar jag utsätta min familj för i min egen jakt på självförverkligande oavsett hur snyggt jag lindar in det i argument om självuppoffring för samhällets bästa? Vilka drivkrafter får mig att regelbundet komma hem trasig och trött efter umbäranden de flesta utanför Försvarsmakten inte ens kan förstå?
Det finns förmodligen lika många anledningar som det finns anställda och däri ligger en stor del av magin för mig. Vare sig du älskar doften av krutrök, stora maskiner, tekniska system från 1980-talet eller att få brottas med analyser och planläggning finns det något för dig. Du kan prövas på tusen olika sätt och du kan välja att växa med uppgiften.
Genom jobbet har jag fått förmånen att se och göra saker bortom det normala. Det har givit mig kunskap, kompetens, förmåga och självförtroende. Hur tacksam jag än är för det är det till syvende och sist människorna jag fått lära känna som gör att jag fortsätter. Officerare och soldater vars hängivenhet, lojalitet, arbetsförmåga, kompetens och generositet jag ännu inte hittat motsvarigheten till någon annanstans.
» Till syvende och sist är det människorna jag fått lära känna som gör att jag fortsätter. Officerare och soldater vars hängivenhet, lojalitet, arbetsförmåga, kompetens och generositet jag ännu inte hittat motsvarigheten till någon annanstans. «
Den här krönikan är till er, kära kollegor. Ni som tar er cykel och cyklar ner till fordonsuppställningsplatsen för att byta däck på ett sedan länge eftersatt fordon utan att ens nämna er bravad på veckoordern. Ni som alltid ringer det där tråkiga samtalet, står fanvakt i värmen, jobbar över den där timmen för att inventera klart verktygssatsen efter en tre veckor lång övning när alla bara vill hem och hoppar över den där kursen ni vill gå för att någon annan som där och då behöver få en motivationshöjare ska få chansen.
I vått och torrt trycker ni runt hjulet hur mycket det än gnisslar och ni bär mer än vad ni själva förstår, för det är ni som lyfter mig ur sängen varje morgon och det är tack vare er jag älskar att gå till jobbet. Den dag jag förlorar det stora slaget och hänger in uniformen för gott är det er jag kommer att minnas för ni är i sanning jättar bland människor.
Miguel Guerrero
