Varför är Försvarsmakten så ovillig till att satsa på den militära personalens löner? Hur kan det komma sig att Försvarsmakten i årets Rals-förhandlingar signalerar att ”märket” gäller? Varför valde personaldirektören i våras att uttrycka en sådan världsfrånvänd syn på de militära lönerna? Detta i tider som dessa, när behovet av militär personal är skriande.
Vi är säkert många som inte får ihop den ekvationen.
Försvarsmaktens löneidé för den militära personalen förefaller vara genialiskt enkel: så billigt som möjligt utan att alltför många slutar och söker annan anställning. Ett på flera sätt problematiskt förhållningssätt när man som arbetsgivare i de flesta fall ska vara den enda arbetsgivaren under ett helt yrkesliv. Löneidén borde snarare vara vad som relativt övriga arbetsmarknaden tillsammans med Försvarsmaktens behov av kvalificerad militär kompetens är RÄTT lön. Ett talande exempel är flygförarkrisen 2022 där i runda slängar 40 oersättliga flygförare, avgörande för flygvapnets operativa effekt, till slut landade i att ansöka om tjänstledigt därför att arbetsgivaren inte lyssnade.
Skillnaderna mellan medlemmarnas förväntansbilder på lön och Försvarsmaktens inställning till militärernas löner är stora och tyvärr också ökande som det verkar.
En av anledningarna till att vi har hamnat här är att de militära cheferna i myndigheten fråntagits sitt beslutande mandat i personaltjänst och personalpolitik.
Skillnaderna mellan medlemmarnas förväntansbilder på lön och Försvarsmaktens inställning till militärernas löner är stora och tyvärr också ökande som det verkar.
Redan 2003 kritiserades Försvarsmaktens arbetsgivarpolitik av riksdagens revisorer. Det konstaterades bland annat att Försvarsmaktens lönebildning inte bara påverkar den egna verksamheten, utan dessutom har verkningar för samhällsekonomin i stort. Argumentet känns igen från Arbetsgivarverkets nuvarande retorik och verkar i vissa kretsar vara helt immunt för motargument. Vidare menade revisorerna att förbandschefen i stor utsträckning stod ensam i lönebildningen, medan motparten vid förbanden var väl organiserad. Det hela ledde bland annat till bildandet av Försvarsmaktens HR-centrum år 2009. Därmed fick våra förbandschefer en överrock som bestämde vilka löner som fick beslutas på förbanden, helt oavsett behovet som förelåg.
Väldigt mycket rörande Sveriges försvar och vårt säkerhetspolitiska läge har som bekant förändrats sedan 2009. Den eviga freden och insatsförsvaret har ersatts av krigsfara och återuppbyggnaden av en tydlig krigsorganisation inom ramen för vår allians i Nato. Därmed borde vi rimligen vara tillbaka i ungefär samma militära logik som förelåg innan murens fall. Trots detta förefaller många gånger den militära logiken vara i underläge i förhållande till förvaltningslogiken när beslut fattas i myndigheten.
Även om alla medarbetare upprepade gånger hört ÖB säga att det är allt för krigsförbanden som gäller och att personalen är vår viktigaste resurs, så fortsätter organisationen ofta i invanda spår. Förändring förefaller svårt även när den högste chefen tydligt pekar ut riktningen. Det sitter i väggarna, som det heter, och även om alla individer successivt bytts ut kan nedärvt beteende och tänkande fortsätta. Ibland kanske saker och ting sitter så hårt i väggarna att de till slut måste rivas för att åstadkomma förändring.
Till syvende och sist har våra medlemmar Sveriges just nu viktigaste jobb – att återskapa en förmåga att skydda Sverige och våra allierades rätt till självbestämmande. Det är en sann ynnest, även om ynnest och ära sällan utgör ett giltigt betalningsmedel i butiken.
