Senast publicerat
Senast publicerat:

Soldaters psykiska hälsa – en central fråga för Ukrainas militära fackförbund

Att omhänderta det ständigt ökande antalet veteraner, bättre möjligheter till återhämtning för soldater vid fronten och militärers psykiska hälsa. Det är frågor som står högt på dagordningen hos militära fackliga organisationer i Ukraina idag.

Linda Sundgren
Halyna Kavun
Halyna Kavun var en av deltagarna under Euromils vårmöte i Stockholm i april.

Foto: Foto: Filip Erlind

Halyna Kavun var en av deltagarna under Euromils vårmöte i Stockholm i april. Tidigare arbetade hon som journalist i Kiev, men sedan 2022 är hon anställd i den ukrainska försvarsmakten på en befattning som hon av säkerhetsskäl inte vill offentliggöra. Halyna Kavun är också grundare och styrelseordförande i den fackliga paraplyorganisationen Platform of Military and Security Trade Unions of Ukraine (UUMS). Organisationen startade efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i ett försök att samla de fackliga förbunden och ge landets militärer en starkare röst.

– I slutet av 2022 började folk från olika förband höra av sig. De undrade hur de skulle kunna bevaka sina rättigheter i den militära miljön som bara blev värre och värre. Vår armé var väldigt liten när kriget bröt ut och majoriteten av soldaterna kommer från andra delar av samhället, säger Halyna Kavun som började i försvarsmakten som volontär efter Rysslands annektering av Krimhalvön 2014. 

Idag är UUMS en partnerorganisation till Euromil och arbetar med flera frågor som rör militärer och deras anhöriga. Halyna Kavun berättar att omhändertagandet av veteraner har blivit en stor fråga i Ukraina.

– Framför allt är det våra politiker som lyfter veteranfrågan. Alla vet att någon gång kommer vi ha politiska val igen och vi har nu nästan en miljon veteraner. De är en viktig väljargrupp som alla politiker vill göra något för, och då behöver vi vara med och påverka så att de beslut som fattas också blir bra.  

Förra året arrangerade vi en camp för soldater som hade tillfångatagits efter stormningen av stålfabriken i Mariupol.

En av de viktigaste frågorna för UUSM är militärers psykiska hälsa, berättar Halyna Kavun.

– Förra året arrangerade vi en camp för soldater som hade tillfångatagits efter stormningen av stålfabriken i Mariupol. En del av dem har kommit tillbaka genom fångutväxlingar och de är i stort behov av mentalt stöd, säger hon och fortsätter:

– När de kom tillbaka till Ukraina såg de hemska ut och kunde börja gråta för ingenting. De hade blivit hjärntvättade av ryssarna som sagt åt dem att alla hade glömt dem och att Ukraina inte längre existerade. Såklart hade de utsatts för fysisk tortyr också.

Liknande läsning:
Halyna Kavun

Foto: Filip Erlind

Hon säger att flera av de frågor som hennes organisation arbetar med idag hänger samman med just psykisk hälsa. Däribland problemet att skapa tid för återhämtning för soldater vid fronten och införandet av fungerande rotationssystem.

– Jag förstår att det inte är enkelt, men efter fyra år borde man ha fått till någon form av rotationssystem. Utan ett sådant blir det upp till varje befäl att fatta de besluten, säger hon och fortsätter:

– De befäl som förstår människors värde gör allt de kan för att skapa tid för återhämtning. Soldaterna kanske inte alltid kan åka hem, men de kan i alla fall få komma till en rekreationsplats bakom frontlinjen där man kan laga lite mat, ta en dusch och få vård innan man åker tillbaka igen, säger hon.

Ibland dröjer det mycket länge innan soldater ges tid till återhämtning.

– Vi ser hemska exempel där man stannar tills 200 – 300 soldater har dödats eller skadats innan man tillåts åka därifrån, säger hon.

Och det handlar inte bara om vilken flagga som ska vaja ovanför regeringsbyggnaden, det handlar också om att slippa leva i ett samhälle med tortyr, kidnappningar och mord. Sådant ser vi i de ockuperade områdena idag.

Samtidigt är viljan att strida generellt hög bland soldaterna, enligt Halyna Kavun.

– Många av dem som strider var inte ens soldater när kriget bröt ut. Det är vanliga människor med helt andra jobb, som nu kämpar för vårt land. Och det handlar inte bara om vilken flagga som ska vaja ovanför regeringsbyggnaden, det handlar också om att slippa leva i ett samhälle med tortyr, kidnappningar och mord. Sådant ser vi i de ockuperade områdena idag.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Försvarsmakten behöver inte bara utbilda fler – utan rätt personal för framtidens behov. Med förändringar i officersutbildningen, nya möjligheter till tillsvidareanställning för specialister och en satsning på fler reservofficerare vill flottiljamiral Jonas Hård af Segerstad, utbildningschef på Försvarsstabens genomförandeenhet, skapa ett mer träffsäkert och uthålligt personalförsörjningssystem.

    Annica Ögren
    Jonas Hård af Segerstad
    ”Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever”, säger Jonas Hård af Segerstad, Försvarsmaktens utbildningschef.

    Foto: Filip Erlind

    Hur har första halvåret som utbildningschef varit?

    – Jättebra. Det här är ett jobb som jag har velat ha. Innan var jag närmast försvarsattaché i Berlin, Tyskland. Det finns flera saker som lockar med den här befattningen. Exempelvis att bygga upp ett system från grundutbildning och genom personutveckling, in i Försvarsmakten så att vi kan fylla upp organisationen på alla nivåer. Samtidigt som vi också behöver säkerställa en balans mellan utbildning, utveckling och personalförsörjning. Nu samlas flera av dessa frågor under en och samma hatt som jag får möjlighet att påverka, det känns både intressant och väldigt roligt.

    Vad innebär den nya personalkategorin specialist?

    – Att vi kan tillsvidareanställa personal som tidigare har varit gruppbefäl, soldater och sjömän, GSS, på tidsbegränsning. Har man jobbat ett antal år, har kompetens och personlig förmåga som vi kan ha nytta av tillsvidare ska vi få möjlighet att erbjuda tillsvidaretjänst. Det är viktigt att ta tillvara dem som vill vara kvar i Försvarsmakten och som av olika skäl inte vill vidareutbilda sig till officer. På så sätt kan vi behålla kompetenser och skapa anställningstrygghet vilket förhoppningsvis gör att fler GSS stannar längre.

    Hur ligger ni till i den här frågan, när kan det bli verklighet?

    – Vi har hemställt till regeringen att lägga till den här kategorin i förordningen om Försvarsmaktens personal. Vi formulerar även interna riktlinjer för hur det går till när man anställer, som till exempel vem som beslutar om anställning och vilka tjänstegrader personerna ska ha.

    – Målet är att ha detta klart innan årsskiftet, men det hänger ju också på när regeringen kan fatta beslut. Men jag skulle vilja att vi påbörjar anställning i början av nästa år.

    Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

    Det har ju gjorts en del förändringar i det Högre officersprogrammet, HOP. Vilka behov ser du framöver?

    – Det är bra att vi har en högre officersutbildning, men jag tror att vi ska se lite annorlunda på den än vad vi gör idag. Vi borde göra HOP 1 obligatorisk, som en del i alla officerares utveckling. Det tar lång tid att utveckla en officer, man är färdig först efter kanske 14 år eftersom det är en blandning av utbildningar, praktisk tjänstgöring och utveckling som behövs.

    Vilka förändringar ser du behov av vad gäller HOP?

    – Inom HOP 2 ser jag att man bör ha ett mycket snävare urval med betydligt färre utvalda elever som ska gå mot chefspositioner. Alla behöver nämligen inte ha den utbildningen, och vi utbildar lite för många på den som det ser ut idag. Om några år kommer dessutom de stora officersutbildningskullarna från 2010-talet att börja märkas av. Det blir då orimligt att utbilda större mängder då behovet av högre officerare minskar.

    – Jämfört med andra länder är det normalt att cirka 10–15 procent av officerarna går den högsta utbildningen. I Sverige har vi haft mer än 50 procent. Med ett snävare urval blir det högre kvalitet på utbildningen. Däremot anser jag att det ska vara möjligt att befordras till överstelöjtnant eller kommendörkapten även utan att ha gått HOP 2, utifrån erfarenhet. Så är det i många andra länder.

    Vad sker för tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) och reservofficerare (RO)?

    – Vi behöver bli fler GSS/T och reservofficerare. Vi har ganska många reservofficerare anställda på pappret, men många av dem utbildades för en lång tid sedan. Vi behöver ha betydligt fler yngre, i förbandsnära ålder. Den krigsorganisation som vi bygger upp nu bygger på att vi har väldigt mycket tidvis tjänstgörande, både RO och GSS/T. Där har vi tappat lite.

    – GSS/T infördes ursprungligen för att bemanna internationella insatser och inte svenska krigsförband för Sveriges och Natos försvar. Det innebär att vi nu behöver göra det lättare att anställa, utbilda fler reservofficerare och eventuellt minska lite på yrkesofficersutbildningen.

    – Det måste också bli lättare att tjänstgöra. Systemet ska hjälpa dem som vill jobba som tidvis tjänstgörande. Några konkreta exempel som vi har bestämt är att reservofficerare och GSS/T som aktivt tjänstgör ska ha uniform uttagen och inte behöva lämna in den efter varje övning. Det ska också vara lättare att kommunicera med personal utanför Försvarsmaktens datasystem och kunna ge arbetstid åt befäl i tidvis tjänstgörande förband även utanför övningar. Idag lägger många ner privat tid för att hålla kontakt med sina förband.

    Vad behövs för att det här ska bli verklighet?

    – Vi behöver modernisera våra interna bestämmelser utifrån hur verkligheten ser ut. Men det behövs också en förordningsbestämmelse för att kunna ändra maxtiden för hur länge en reservofficer ska få tjänstgöra.

    Jonas Hård af Segerstad

    Officersprogrammet görs om så att kadetter blir krigsplaceringsbara redan efter den första terminen.

    Foto: Filip Erlind

    Vad innebär den senaste omstöpningen inom Officersprogrammet?

    – Officersprogrammet är fortfarande tre år och fortfarande i Försvarshögskolans regi. Men den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin. Vi tycker det är bra att de formas mot sitt yrke. Vi vill också snabbare kunna producera officerare om läget skulle kräva det, och då vill vi göra det på en termin.

    – Vi kommer också att styra antagningen lite hårdare så att Officersprogrammet blir en förlängning av den grundutbildning man har gjort. Det innebär att man inte bara kan söka vilken utbildningslinje som helst. Vill man vara stridsvagnsofficer behöver man ha tjänstgjort i ett sådant förband redan under sin grundutbildning.

    – Det här bygger på att Officersprogrammet är en fortsättning på det man redan har lärt sig på sin grundutbildning. Vi kommer också styra vilka utbildningsplatser vi erbjuder utifrån våra behov. Vi behöver precision och inte bara stort antal.

    Hur har starten för den nya tekniska officersutbildningen gått?

    – Den drog igång i september med 33 antagna. Antalet sökande var 140. Den är unik och ny på så sätt att de läser en treårig högskoleingenjörsutbildning initialt på tre olika lärosäten i Sverige. Under sommaruppehållen läser man en officersutbildning som också återkommer den sjunde och sista terminen.

    – Efter tre år har eleverna då fått en högskoleingenjörsexamen inom något ämne som vi tycker är relevant för Försvarsmakten, som till exempel maskinteknik eller datateknik. Parallellt får de en officersutbildning med särskilda kunskaper inom teknik och det vet vi att man kommer ha nytta av.

    Den första terminen kommer i huvudsak att ske ute i försvarsgrenarna. Detta för att göra kadetterna krigsplaceringsbara redan efter en termin.

    Hur ser det ut med värnpliktsvolymerna?

    – Det börjar ungefär 9 400 värnpliktiga i år, om några år går vi upp till 12 000. På lång sikt är den volymen fullt tillräcklig för krigsorganisationen. Det pratas ibland om att man borde ta in fler värnpliktiga för man tror att krigsorganisationen då blir större, men det blir den inte, och vi ser inget behov av det. I den takt som vi utbildar i kommer vi ha reserver på ungefär 150 000 värnpliktiga över krigsorganisationen om tio år. Så vi bygger redan väldigt stora reserver.

    – Inte heller officersrekryteringen blir så mycket bättre bara för att man tar in fler. När man tar in fler får man efter ett tag inte de som är mest kvalificerade och då blir det inte heller så stor del som klarar officersutbildningen.

    – Med 12 000 bygger vi redan upp så stora reserver att det skulle innebära att binda resurser och lägga tid på att utbilda värnpliktiga som inte behövs i organisationen.

    Hur ska reserver byggas upp?

    – De flesta som vi utbildar stoppas in i krigsorganisationen. Vi bygger också upp förbandsklossar som är knutna till de ordinarie krigsförbanden, som ser likadana ut men som bara är ett ställe där det finns personal. Om man till exempel i ett krig får förluster kan man ersätta förlusterna med de förbandsklossarna. Eller om man har ett långt krig kan man också byta ut ett kompani mot ett annat från reserven, för att få uthållighet. Konceptet är att bygga upp speglingar av de riktiga förbanden.

    Hur ser intresset ut för att vilja utbilda sig till reservofficer?

    – Vi ser fortsatt att det är och har varit populärt att bli reservare. Men vi ser också att många värnpliktiga är högpresterande och välbildade ungdomar som vill läsa på universitetet efter grundutbildningen, och då ser vi reservofficersyrket som en perfekt möjlighet där man kan göra båda delarna. Det blir som dubbel kompetens för oss.

    Ur arkivet: