I alla tider har krigsmakter, generaler och politiker dragits med samma åkomma: gång efter annan har de förberett sig på det förra kriget. Det är till stor del tyvärr ofrånkomligt, men likväl en läxa vi idag bör komma ihåg. Ty det sker även nu, trots att redan imorgon kommer Ukrainakriget att vara just gårdagens krig.
Många lärdomar har med rätta dragits av kriget där. Men vi bör inte falla i den ack så vanliga fällan att tro att morgondagens krig kommer att te sig likartat.
Den främsta ”sanningen” som hörts om Ukrainakriget är den om de mekaniserade förbandens sårbarhet för drönare, och att detta nu till syvende och sist innebär att tunga mekaniserade förband förpassas till historiens ättestupa.
Det är sant att såväl ukrainska som ryska stridsvagnar har visat sig vara oväntat sårbara för angrepp med billiga drönare. Det är även sant att kriget, bland annat till följd av detta, har utvecklats till ett första världskrigsliknande ställnings- och utnötningskrig.
Men ett ställnings- och utnötningskrig kan aldrig få tillåtas vara målbilden för hur vi vill utkämpa ett framtida krig. Manöverkriget, med snabba truppförflyttningar som kan utnyttja fiendens svaga punkter för att snabbt slå på djupet, måste vara det vi strävar efter.
För att uppnå dylik rörlighet behövs mekaniserade förband med hög rörlighet och eldkraft. Inga alternativ till liknande förband har ännu utvecklats. Kanske sker det i framtiden, men mest sannolikt är att mekaniserade förband kommer att ha en avgörande roll att fylla även i ett framtida krig om rörlighet ska kunna uppnås.
Drönarna gör att de flesta förflyttningar upptäcks tidigt, och att tunga fordon med relativ enkelhet kan slås ut
Vad Ukrainakriget dock påvisar är att rörlighet i sig självt inte längre erbjuder samma skydd som innan. Drönarna gör att de flesta förflyttningar upptäcks tidigt, och att tunga fordon med relativ enkelhet kan slås ut – antingen genom angrepp med drönarna själva eller genom att dessa leder in indirekt eld.
Lösningen på detta kan dock inte vara att vi ger upp ambitionen om en rörlig manöverkrigföring. Istället måste lösningen vara att öka skyddet på andra vis, för att möjliggöra rörligheten.
Problemet är inte nytt. Mer eller mindre exakt samma slutsatser drogs efter första världskrigets statiska köttkvarnsliknande krigföring på västfronten. Lösningen då blev stridsvagnar och den på den tiden revolutionerande manöverkrigföringen med dessa. Tyskarna, som ledde denna utveckling, kallade det som bekant för Blitzkrieg. Skyddet då bestod i såväl bättre pansar som högre rörlighet och framkomlighet.
Första världskriget var ett ställningskrig. Andra världskriget var det inte – främst på grund av att tyskarna valde att inte förbereda sig på det förra krigets krigföring, utan istället fokuserade på att kunna undvika densamma. Fransmännen å andra sidan förberedde sig på det förra kriget: de byggde en mäktig försvarslinje – Maginotlinjen, med bastanta fort och toppmoderna värnsystem – som de tyska pansarförbanden prompt rundade och körde förbi i norr.
Tekniken har nu hunnit ifatt stridsvagnarna, som i grunden inte förändrats särskilt mycket sedan andra världskriget. Det är fortfarande pansar, hög rörlighet medelst stark motor och bandaggregat samt en bastant kanon som gäller – om än avsevärt mycket bättre än på den tiden.
Nu krävs ytterligare uppdateringar och nytänkande. Hur dessa kommer att se ut är ännu oklart. Automatiserad och fordonsmonterad förmåga att skjuta ned inkommande drönare kan vara en lösning; utbyggd telekrigsförmåga en annan. Kanske antidrönar-drönare som bärs med på mer eller mindre varje fordon. Bättre reaktivt och aktivt pansar kommer sannolikt även det att vara en del av lösningen. Målbilden måste dock hela tiden vara mer rörlighet – inte mindre. Tyskarna förberedde sig inte på det förra kriget, och vann därmed – nästan – nästa krig.
Vi måste göra detsamma. Vi bör lära oss av Ukrainakriget, men undvika att falla i fällan att tro att nästa krig kommer te sig exakt likadant. Hur vill vi kriga? Ja, inte är det i leriga skyttegravar med en frontlinje som inte förflyttas i alla fall. Vi vill kriga rörligt, asymmetriskt och snabbt. Våra materielinköp, vår forskning och vår förbandsutveckling måste designas därefter.
Förmågan till rörlig krigföring och att slå på djupet, med såväl vapensystem som förband, måste stå i centrum.
Vi behöver inte färre stridsvagnar, vi behöver fler. Men vi måste skydda våra mekaniserade förband bättre och möjliggöra deras rörlighet på innovativa sätt i denna drönarnas nya värld. Det finns även anledning att fundera över kostnaden för nya stridsvagnar, likaså den kommande stridsvagn 123, där prislappen sannolikt kommer att landa på omkring en miljard per pluton. Eftersom vi behöver betydligt fler stridsvagnar än de cirka 100 som idag är planerade, bör frågan ställas om detta kan uppnås till en lägre styckkostnad per vagn. Ty något Ukrainakriget med smärtsam tydlighet har visat är att kvantitet har betydelse.
Utöver förbättring och tillväxt av de mekaniserade förbanden bör även fler alternativa sätt att uppnå rörlighet utvecklas. Såväl de tunga som de lätta delarna av infanteriet behöver växa och utvecklas i denna riktning, liksom jägarförbanden. Vi får inte heller glömma områden som logistik, ledning och samband. Utan gedigna förmågor inom dessa områden blir det omöjligt att i tid uppnå den kraftsamling, lokala styrkeöverlägsenhet samt uthållighet och flexibilitet som är grundförutsättningarna för manöverkriget.
Förmågan till rörlig krigföring och att slå på djupet, med såväl vapensystem som förband, måste stå i centrum för Försvarsmaktens framtida utveckling. Dagarna då fördröjningskriget på svensk mark var vår primära försvarsstrategi är förbi. Nu måste vi ha förmågan att inom ett multinationellt ramverk bedriva anfallskrig i Baltikum och Finland.
Ett framtida krig där kan mycket väl komma att utvecklas till ett köttkvarnsliknande ställnings- och utnötningskrig, och det är något som vi måste vara förbereda på. Men det kan aldrig få vara den målbild vi strävar efter.
