Försvaret av Sverige och våra allierade är inget särintresse, utan en grundpelare i statens förmåga att kunna hantera yttre hot mot vårt land. Försvarsmakten är därmed en avgörande del i samhällets basplatta för att vi nu och framöver ska kunna leva så som vi vill i vårt eget land. I denna krönika, som blir min sista för Officerstidningen, finns det all anledning att påminna om denna realitet och om vikten av en levande försvarsdebatt. Jag har under mina 15 år som aktiv i debatten noterat en inneboende och latent rädsla hos alltför många försvarsanställda att vara delaktiga och ge uttryck för sina åsikter. Möjligen som en konsekvens av tidigare högt uppsatta företrädares ondgörande över anställda som uttryckt en åsikt i det offentliga rummet? Men jag vill påstå att den tiden är förbi sedan länge.
När Ryssland fullskaligt invaderade Ukraina i februari 2022 förändrades allt. Plötsligt insåg alla, från högt uppsatta politiker till gemene medborgare, att vårt militära försvar inte var tillräckligt starkt. Att vår allianslöshet utgjorde en säkerhetspolitisk risk och att det var bråttom att laga det som under lång tid försakats, när inbillningen om evig fred i vår del av världen tilläts trumfa realiteter och expertbedömningar. Men tiden går och detta svåra uppvaknande riskerar åter igen att glömmas bort, eller åtminstone hamna i skymundan, när andra samhällsfrågor successivt hamnar i fokus.
Jag har under mina 15 år som aktiv i debatten noterat en inneboende och latent rädsla hos alltför många försvarsanställda att vara delaktiga och ge uttryck för sina åsikter.
Även om läget i Ukraina inte har förändrats kan vi nog alla notera en viss nedgång i den mediala rapporteringen om kriget. När mediernas rapportering minskar distanserar vi oss omedvetet från det jobbiga. Vi börjar fokusera mer på andra frågor i samhället som ligger närmare oss själva. Så gör även våra politiker. En kanske inte onaturlig utveckling, men risken är att en ny normalbild etableras, och när försvarsfrågan hamnar längre ner på agendan så innebär det också en risk. Jag tror att vi inom några år, om inte säkerhetsläget försämras ytterligare, riskerar att hamna i ett läge där försvarsfrågan återigen kommer dala på såväl den politiska som den mediala sidan, och därmed allmänhetens agenda. En konsekvens av detta skulle i värsta fall kunna bli att den finansiering och den uppbyggnad av totalförsvaret som nu planeras kan komma att ifrågasättas. I synnerhet i samband med ett politiskt maktskifte efter det kommande valet, där vallöften om satsningar på andra områden kan komma att trumfa den fortsatta uppbyggnaden av vår samlade försvarsförmåga.
Därför är en fortsatt levande försvarsdebatt viktig! Vi kan inte slå oss till ro bara för att progressionen ser bra ut just nu. Vi officerare och försvarsanställda är experter inom olika områden där få andra besitter vår kunskap och kompetens. Den kunskapen måste vi bidra med till våra politiker och till allmänheten i vårt demokratiska samhälle och den möjlighet som yttrandefriheten ger oss bör vi ta vara på. Men det krävs också nya röster i debatten, på alla nivåer och inom olika kompetensområden. De fåtalet mest aktiva röster som har verkat inom denna arena de senaste decennierna måste kompletteras och breddas. Inte minst med yngre krafter. Min uppmaning till er kollegor är därför att engagera er! Det kan man göra på många olika sätt, men sakliga och professionella debattartiklar är en enkel form av engagemang som kan generera stor spridning. Det vet jag av egen erfarenhet.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till Officerstidningen och dess chefredaktör för förmånen att få skriva på denna plats. Tack för ordet och låt inte debatten om vårt försvar tystna.
