Senast publicerat
Senast publicerat:

Disputerade officerare ska få bättre karriärmöjligheter

Försvarshögskolan intensifierar arbetet med att få fler officerare att vilja doktorera. Dessutom uppger såväl Försvarshögskolan som Försvarsmakten att planer tagits fram för att bättre omhänderta den kompetens som disputerade officerare har och skapa tydligare karriärvägar för gruppen.

Linda Sundgren
Men en ny policy och handlingsplan ska arbetet för att öka antalet disputerade officerare bli tydligare på Försvarshögskolan. Förhoppningen är att officerare som har ett intresse för forskning ska få upp ögonen för att forskarutbildningen också är en möjlig karriärväg.

Under flera år har Försvarshögskolan och Försvarsmakten hävdat att antalet officerare som väljer att doktorera är för få och vid årsskiftet var 13 militärer inskrivna vid doktorandprogram hos Försvarshögskolan, varav en kvinna.

Nu har Försvarshögskolan tagit fram en policy med tillhörande handlingsplan som ska öka inflödet av officerare till högskolans forskarutbildning. Bland annat ska fler uppmuntras att bli projektdoktorander, alltså doktorander som anställs inom ramen för ett pågående forskningsprojekt. 

Liknande läsning:

– Fördelarna med att anställa projektdoktorander är flera. Dels ökar det finansieringskällorna vilket gör att vi kan erbjuda fler doktorandtjänster. Dels kan det finnas individer som vill jobba i ett existerande projekt i en miljö som de vet passar dem, säger Malena Britz, ställföreträdande rektor och forskningschef vid Försvarshögskolan.

En annan väg framåt, enligt Malena Britz, är att utöka antalet samverkansdoktorander, som vid årsskiftet endast var tre. Samverkansdoktorander är de som under forskarutbildningen fortsätter att vara anställda och avlönade av en arbetsgivare, exempelvis Försvarsmakten.

Samtidigt har såväl Försvarshögskolan som Försvarsmakten under flera år kritiserats för att inte ta tillvara på den kompetens som disputerade officerare besitter. Malena Britz håller med om att det inte alltid fungerar som det borde, men säger att kompetensomhändertagande finns med i högskolans nya policy.

Eftersom antalet disputerade officerare är få och vi är ett litet lärosäte, är det lätt att du efter disputationen får väldigt mycket administrativa uppgifter

– Eftersom antalet disputerade officerare är få och vi är ett litet lärosäte, är det lätt att du efter disputationen får väldigt mycket administrativa uppgifter, som att sitta med i nämnder och råd. Eller så får du undervisa jättemycket för att få den kompetensen på ditt CV. Det är visserligen bra, men det gör också att du halkar efter i din akademiska karriär, säger hon och fortsätter:

– Nu tydliggör vi för våra institutioner att har man en officer som nyligen disputerat så ska de behandlas ungefär som om de sökt ett biträdande lektorat (en befattning som öppnar för möjligheten att befordras till lektor, red. anm.). Vi måste säkerställa att disputerade officerare fortsätter att forska.

Malena Britz-2025-Foto Rickard Kilström

Malena Britz

Forskningschef vid Försvarshögskolan

En annan åtgärd Försvarshögskolan behöver vidta, enligt Malena Britz, är att undvika att lägga alltför mycket lärartid på doktorander.

– Vi ser att vissa officerare som doktorerar får jobba för mycket med undervisning eller andra arbetsuppgifter och därför kanske inte hinner ägna tillräckligt med tid åt sina studier. Det här är en jätteutmaning för oss. Vi står under stark tillväxt inom Officersprogrammet och självklart är officerare som doktorerar mycket värdefulla som lärare. Men här gäller det för alla inblandade att tänka både kortsiktigt och långsiktigt, säger Malena Britz. 

Även inom Försvarsmakten pågår ett arbete för att tillvarata kompetensen hos disputerade officerare och erbjuda dem mer attraktiva karriärvägar. Det berättar överste Rickard Stridh, Försvarsmaktens forskningschef vid Utvecklingsavdelningen på Försvarsstaben.

– Vi är på väg att fastställa en systembeskrivning för doktorander och disputerade. Det handlar om att måla upp en förväntad karriär och visa vart disputerade officerare faktiskt ska jobba någonstans. Sedan ska vi skapa en organisation kring det här också, men jag vill poängtera att det inte är beslutat ännu, säger han.

Vi är på väg att fastställa en systembeskrivning för doktorander och disputerade.

Rickard Stridh säger att det kommer införas fler befattningar i Försvarsmakten som är lämpade för disputerade officerare.    

– Nu ser vi att försvarsgrenarna inrättar forskningschefer i försvarsgrensstaberna och i förlängningen finns det också behov ute på stridsskolorna. Vi går mot en värld där både teknik, praktik och omvärlden blir mer komplicerade och då krävs det högre kompetens, säger Rickard Stridh.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: