Senast publicerat
Senast publicerat:

Sonen stupade, nu startar familjen veterancenter

28 år gammal stupade soldaten Jesper Lindblom i Afghanistan. Officertidningen har träffat hans mamma Anna och styvpappa Stefan Jonsson som berättar om händelsen som förändrade deras liv, stiftelsen de har startat i sonens namn – och det pågående projektet att öppna ett veterancenter.

Redaktionen
Tobias Andersson

Det är eftermiddag fredag den 25 november 2005 när en kolonn om fem fordon är på väg mot campen i Mazar-e-sharif, Afghanistan. Den svenska löjtnanten Jesper Lindblom har tillsammans med kollegor ur Särskilda operationsgruppen, SOG (som då gick under namnet Särskilda skyddsgruppen, SSG), besökt ett afghanskt traditionsenligt idrottsevenemang som kallas buzkashi. Det brukar beskrivas som Afghanistans nationalsport och går ut på att män på hästar kämpar om ett djurkadaver.

Det är Jesper Lindbloms tredje vecka i Afghanistan, av sex totalt. Gruppen är på ett rekognoseringsuppdrag inför att den stora svenska truppen ska anlända i januari kommande år. För Jesper Lindblom är det långt ifrån första utlandsuppdraget. Under sina sex år i specialförbanden har han varit i Afghanistan, på Balkan och i Kongo. Men det vet nästan ingen. Bara hans mamma, Anna Jonsson, som är sonens kontaktperson, har fått lite information om hans yrke.

Det finns flera vägar som leder tillbaka till den svenska campen och Jesper Lindblom, som är patrullchef och färdas i kolonnens första fordon, fattar beslut om vilken det blir. Stämningen i bilen är god och de pratar om att köra ett träningspass när de kommer tillbaka till campen. Fordonen, obepansrade Toyota landcruisers, rullar hundra meter till. Plötsligt går en ljusstråle rätt genom bilen. En kraftig smäll följer. 

När föraren öppnar ögonen ett ögonblick senare har Jesper Lindblom redan förlorat medvetandet, det har även kollegan i sätet bakom och den lokala tolken är skadad. Föraren försöker förgäves starta om motorn för att sedan greppa efter vapnet. Men armen är av, bruten på flera ställen.

Liknande läsning:

Samtidigt som soldater säkrar platsen utanför springer sjukvårdare fram till det totalförstörda fordonet för att hjälpa de skadade. Det finns ingen luftburen transport att tillgå och Jesper Lindblom läggs därför på en pick-up och körs mot den tyska campen Marmal. Där finns ett fältsjukhus med resurser för mer avancerad akutsjukvård än på campen där svenskarna huseras.

Under färden dit återfår Jesper Lindblom medvetandet och är talbar. Men blodförlusten är akut. Personal på Marmal behöver ge honom mer blod. Kollegor ger till och med blod från sig själva, men de inser snabbt att det inte räcker och att Jesper Lindblom måste till huvudstaden Kabul för vidare vård. En engelsk pilot med ett grekiskt sjukvårdsteam ställer, trots det dåliga vädret, upp och flyger Jesper Lindblom till Kabul.

Det fanns ett före och ett efter den här dagen, och inget blir detsamma igen.

Hemma i Skövde har två officerare ringt på lägenhetsdörren till Jesper Lindbloms föräldrahem där styvpappa Stefan Jonsson, man till mamma Anna, sitter och zappar på tv:n. Anna är fortfarande på jobbet när det sker. De möts upp, samtidigt som Jespers pappa Leif Lindblom meddelas om vad som hänt. Familjerna samlas och dyrbara minuter passerar. Familjerna får i väg en hälsning till Jesper, men det är oklart om han kunnat nås av den.

Telefonen går på högvarv hela kvällen och familjen får löpande uppdateringar från förbandet i Karlsborg om läget. Men vid 20.30-tiden tystnar den och det ringer en andra gång på ytterdörren. Denna gång är det en av Jespers kollegor från Karlsborg, och den person som Jesper Lindblom själv valt ut för att meddela att han stupat.

– Det går inte att beskriva… Det är något som aldrig går över… Det fanns ett före och ett efter den här dagen, och inget blir detsamma igen. Jag var hemma från jobbet i tre månader och jag vet inte vad jag gjorde under de tre månaderna, kan jag säga. Man hamnar i en bubbla. Tårarna tar aldrig slut. Eftersom Jesper hade en familj med syskon hos mig och en familj med syskon hos sin pappa, var vi många som drabbades plötsligt och oåterkalleligt, säger Anna Jonsson.

Två veckor senare avlider även den skadade kollegan, löjtnant Thomas Bergqvist. Tolken överlever, men får bestående men av sina skador.

När Officerstidningen träffar Anna och Stefan Jonsson befinner vi oss inne på Karlsborgs fästning. En bit bort har en minnessten rests för stupade soldater ur specialförbanden och inne på fästningsmuseet finns sedan tre år tillbaka en egen avdelning just för att uppmärksamma SOG:s verksamhet, där även Jespers Lindblom förekommer.

Det är Anna och Stefan Jonsson som berättar om händelseförloppet. Anna åkte själv ner till Afghanistan fyra år efteråt, tillsammans med Jespers pappa och syskon, för att besöka platsen och förstå mer.

– De är de bäst utbildade operatörerna som finns, med de bästa vapnen och med den bästa personliga utrustningen, men de var helt utan splitterskydd och hade inga akuttransporter, säger hon. 

Jesper Lindblom dog primärt av blodförlust. Vem eller vilka som låg bakom attacken med den improviserade sprängladdningen (IED) som detonerade under fordonet har inte gått att fastställa.

– Efter de första förlamande veckorna var det som att vi måste ta oss ut ur den här bubblan. Vi kände att det inte kan ta slut så här, Jespers liv ska inte vara förgäves, säger Anna Jonsson.

Eftersom Jesper Lindbloms befattning och uppdrag var hemligt kom beskedet för andra anhöriga som en extra chock. Som första svensk soldat att stupa i Afghanistan var det tydligt för familjen att det även var något som Försvarsmakten inte hade räknat med.

– Mediadrevet hos oss under den här tiden var inte nådigt. Vi visste inte hur vi skulle hantera det och fick i början inga verktyg för hur vi skulle hantera situationen ens. Det var tydligt, tycker vi nu så här i efterhand, att det här kom som en total överraskning även för Försvarsmakten. Man var inte 100 procent redo att hantera anhöriga, media, kollegor och allt som samtidigt skulle fungera, säger Anna Jonsson. 

Vanliga soldater kanske får medaljer och deltar i medaljceremonier officiellt, men soldaterna inom SOG har inget sådant.

Tillsammans med Stefan Jonsson ville de dela med sig av sina upplevelser och föra samtalet vidare om hur staten tar hand om veteraner och anhöriga. Många samtal fördes med kollegor till Jesper Lindblom och med förbandet. Det var då tankarna om att skapa en stiftelse i sonens namn började ta form. Det skulle vara ett sätt att hedra hans minne och låta hans anda leva vidare, samtidigt som det skulle synliggöra specialförbanden och lyfta fram individen bakom uniformen.

Tillsammans med Jespers pappa Leif Lindblom etablerade Anna och Stefan Jonsson 2006 Stiftelsen Jesper Lindbloms minne. Stiftelsen delar årligen ut ett stipendium till personer inom Försvarsmaktens specialförbandssystem som verkar i Jespers anda.

– Vanliga soldater kanske får medaljer och deltar i medaljceremonier officiellt, men soldaterna inom SOG har inget sådant eftersom allt är hemligt. Så det här är ett sätt att synliggöra dem och hur viktig deras insats är, och att lyfta fram personen bakom, säger Stefan Jonsson.

Stipendiet tilldelas någon som i sin tjänsteutövning och i fredens syfte visat mod, uthållighet, ansvar, engagemang, framåtanda, kamratskap, lojalitet, ödmjukhet och optimism.

– Det var sådan Jesper var som person. Han var alltid positiv och lösningsorienterad, såg aldrig problem i något utan bara fixade det. Det är nog också genomgående för många av de här personerna inom militären, att de har vissa egenskaper, och det är därför de är där de är, säger Anna Jonsson.

Stiftelsen har också hållit flera seminarier, workshops och föreläsningar till förmån för anställda i specialförbanden och deras anhöriga. Tidigare överbefälhavaren Håkan Syrén, journalisten och författaren Johanne Hildebrandt och fredsförhandlaren och diplomaten Jan Eliasson är några som har talat på dessa dagar. Även komikerna Robert Gustavsson och Henrik Schyffert har hållit föreställningar i Karlsborg. Något som hedrar Jesper lite extra, som för många var mer känd som Bosse. 

– Han var så himla duktig på att imitera. Och framför allt den här knäppa scouten från Lorry, farbror Bosse, det var klockrent. Det var så han fick sitt operatörsnamn i specialförbandet, säger Anna Jonsson.

Under åren som gått har det även förts många samtal om att bilda ett veterancenter. En plats för veteraner och anhöriga att ses, rehabilitera eller bara vara. Något sådant har aldrig funnits i Sverige. Men det var inte förrän 2015 som Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne tog fram ett färdigt koncept. 2021 kom Stefan Jonsson i kontakt med Carl Douglas, svensk greve, finansman och dykare – och med ett förflutet inom Försvarsmakten – som gått in som finansiär i projektet.

– Han har hjärtat väl förankrat i försvaret och var själv nere i Bosnien under mitten av 90-talet. Deras camp där han bodde hette Valkyria, och det är nu arbetsnamnet på veteran- och anhörigcentret vi ska bygga, säger Stefan Jonsson.

Tanken är att centret ska börja byggas under 2025 till 2026 och komma i gång med verksamhet under 2026 eller året efter. Stefan Jonsson, som är projektledare för Camp Valkyria, beskriver centret som en framtida mötes- och rekreationsplats för upp till 200 personer i logi för återträffar, återhämtning samt med olika aktivitetsutbud. Det ska vara inkluderande och i samverkan med frivilligorganisationer som ska vara med och driva verksamheten.

– Vi gör detta tillsammans med andra, med frivilligorganisationerna och ihop med myndigheter och organisationer. När det gäller driften är det en statlig angelägenhet med bidrag från myndigheter, organisationer, fonder och stiftelser. Vi tror även att försvarsindustrin är villiga att bidra samt inte minst privatpersoner genom att bli månadsgivare. På så sätt når vi ut till samhället, det erkännandet är väldigt viktigt, en angelägenhet för alla, säger Stefan Jonsson. 

Sorgen har väl lagt sig lite, men saknaden blir bara större.

Mycket har gjorts på senare år inom Försvarsmakten vad gäller veteranfrågor, men inom andra utsändande myndigheter som exempelvis Polismyndigheten, har frågan om ansvar och omhändertagande inte lyfts i samma utsträckning. Det vill Anna och Stefan Jonsson ändra på.

– Staten skickar kvinnor och män på utlandstjänstgöring, då ska den också ha ett livslångt ansvar för individen när den kommer hem, säger Stefan Jonsson.

Den 6 augusti skulle Jesper Lindblom ha fyllt 46 år. För mamma Anna Jonsson, som förlorade sitt förstfödda barn den där dagen för 18 år sedan, blir saknaden större för varje dag som går.

– Sorgen har väl lagt sig lite, men saknaden blir bara större. Då känns det viktigt att vi får hedra Jesper genom stiftelsen och projektarbetet som pågår, det gör vi varje dag och det driver oss. Det känns fint i det hela att det kan förvandlas till något meningsfullt, säger hon. 

Stiftelsen delar årligen ut ett stipendium till en person i specialförbandssystemet som verkar i Jespers anda.

FAKTA

Stiftelsen Jesper Lindbloms minne

Mer information om stiftelsen och hur man kan stödja den, finns på www.jespersminne.se. Information om projektet Camp Valkyria kommer under våren 2024 finnas på www.campvalkyria.se

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

"Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

Josefine Owetz

Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

 

Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Ur arkivet: