Senast publicerat
Senast publicerat:

”Förr har vi risk­minimerat, nu måste vi riskoptimera”

I sju år var generalmajor Karl Engelbrektson arméchef och han har lett armén i tider av förändring och omfattande förmågetillväxt. I juni gick han i pension efter 42 år i Försvarsmakten.

Josefine Owetz
Margareta Bloom Sandebäck

Det är den 30 maj 2016 och vid en ceremoni på Karlbergs slott tar Karl Engelbrektson över arméchefens kommandotecken. Han efterträder Anders Brännström, som lämnat jobbet som arméchef i frustration över sin arbetssituation.

”Att få ta över chefskapet för armén efter general Brännström, det förpliktigar bara det. General Brännström är en mycket stor personlighet inom armén”, sa Karl Engelbrektson i sitt tal vid överlämningsceremonin, som till stor del handlade om vägen framåt för armén. 

”För markstridskrafterna kommer brigaderna under överskådlig framtid att utgöra kärnan kring vilken arméns slagkraft skall byggas”, sa den nya arméchefen bland annat. 

Det är möjligen svårt att tänka sig att det var ett kontroversiellt uttalande, men det var det vid den här tiden, förklarar Karl Engelbrektson när Officerstidningen träffar honom i slutet av augusti. 

Liknande läsning:

– Jag fick lämna in mina talepunkter om vad jag skulle säga när jag tog över till Försvarsmaktens informationsavdelning. Och de sa då att jag inte fick prata om brigader. Men det gjorde jag ändå, säger han och fortsätter:

– Brigaderna var inte en efterfrågad produkt, sa de. Så var faktiskt språkbruket. Det är ett sätt att beskriva hur det var att ta över armén då.

Han konstaterar också att övertagandet skedde lite grann i en turbulent tid. 

– Min företrädare gick ju inte liksom spårlöst ur sin befattning. Jag har ju valt att driva frågan om armén på ett lite annat sätt. Men det betyder inte att Anders Brännström i grunden hade fel i det han sa. Utan det var bara ett annat sätt att få ihop armén på.

Min företrädare gick ju inte liksom spårlöst ur sin befattning. Jag har ju valt att driva frågan om armén på ett lite annat sätt.

Karl Engelbrektson kom närmast från befattningen som chef för förbandsproduktion och utbildningschef i Försvarsmakten. I sju år var han chef för armén innan han i juni lämnade över chefskapet till Jonny Lindfors och gick i pension. 

”Vi har gått från en bataljonsarmé till en brigad- och divisionsarmé, som utvecklas inom ramen för en allians. Vi har klarat våra internationella uppdrag och vi har etablerat fem nya regementen, återinfört värnplikt, anpassat oss till pandemier. Vi genomför en kraftig materiell förnyelse, vi levererar ökad beredskap och nu stödjer vi Ukraina på ett sätt som är historiskt och som vi ska vara stolta över. Tack för att jag fått vara er chef”, sa Engelbrektson i sitt tal på ceremonin. 

Samma helg var det arméns 500 års-bal med närvaro av bland annat kungaparet, Natos överbefälhavare i Europa, arméchefer från ett 15-tal länder och representanter från försvarsindustrin. 

– Det var en bra tid att lämna på det sättet att det sammanföll med att vi hade peaken i firandet av armén. Många tror att balen var för min skull, men det var för arméns skull. Eller ja, det var väl kanske lite både och. Många ville i alla fall komma och säga hej då eftersom jag varit arméchef under så lång tid. 

Två månader har gått sedan dess och en första sommar ute i det civila har passerat. Familjen Engelbrektson har som vanligt tillbringat den i huset i Hunnebostrand på Västkusten. 

Karl Engelbrektson var 24 år när en tändanordning till en sprängladdning exploderade i hans hand under en övning.

Hur kom det sig att det blev en karriär i Försvarsmakten?

– Det var helt oplanerat. Det var på grund av att man blev uttagen till att göra lumpen. Jag gick ut gymnasiet på fredag och ryckte in på måndag. Det var bra. Då hade man 15 månader på sig att fundera på hur man skulle göra. Tanken var att jag antingen skulle gå som seglare till idrottshögskolan eller läsa ekonomi och juridik i Lund. Jag skulle bara välja. Försvaret fanns inte alls med på den kartan. 

Han ryckte in på Bohusläns regemente, I 17, i Uddevalla och som för många andra rekryter präglades den första tiden av förvirring över allt det nya. 

– Jag hade ingen koll på någonting. Jag kunde inte förstå hur det ens skulle vara möjligt att kunna föra befäl över en värnpliktspluton. Jag hade väldigt svårt att göra marschanträde. Men löjtnant Näsberg lärde mig det.

Under det som kallades kadettskola fick Karl Engelbrektson upp ögonen för officersyrket. Skolans innehåll gav mersmak. Året var 1982 och efterfrågan på officerare var stor. När han fick mer information om vilka förmåner som officersutbildningen skulle innebära var saken klar. 

– Vi tyckte allihop att det var väldigt förmånligt, särskilt eftersom vi gick från låga värnpliktsförmåner. Nu fick jag erbjudande om att få både utbildning och en betald lägenhet i Halmstad. Det här började dessutom på sommaren och jag tänkte lite grann på Tylösand också.

Tanken var att han skulle läsa ett år på Infanteriets officershögskola, få med det på sitt CV och sedan plugga på universitet. Men när ett befäl sa att han nog bara skulle behöva göra något år eller så på trupp innan han skulle få gå på Karlberg tyckte han att det lät bra. 

– Det var ju i Stockholm också och där hade jag knappt varit. Då tänkte jag att vi kör på detta också. Sedan gick det bra och då var det någon som sa att du kan bli kapten fort. Och kapten tyckte jag lät rätt fräckt, så då blev jag kvar ett tag till, säger han och fortsätter:

– Det är ett väldigt sinnrikt system det militära ändå får man säga, när man tittar tillbaka. För mig har det passat, kombinationen av att få både teori och praktik. En kontinuerlig möjlighet att läsa och inte bara vara på trupp, vilket jag i grunden älskade. 

Jag kunde inte förstå hur det ens skulle vara möjligt att kunna föra befäl över en värnpliktspluton.

Under karriären har han, utöver studier vid Försvarshögskolan i Stockholm, studerat vid Royal College of Defence Studies i London och vid Geneva Centre for Security Policy i Genève. 

– Bland det absolut bästa jag har fått göra är att studera vid Royal College of Defence Studies. Att få ta med hela familjen och flytta till London och studera på den nivå som skolan innebar, det var helt fantastiskt. Jag fick tillgång till nätverk och fria diskussioner på ett sätt som jag inte upplever att vi har någonstans i Sverige.

På vilket sätt? 

– Jag har aldrig upplevt en sådan akademisk frihet och möjlighet att utmana överheten i deras tankar. Och att det var förmågan till kritiskt tänkande genom debatt som man blev värderad för. Föredragshållarna var företagsledare, höga politiker och företrädare inom konsten, idrotten och kyrkan.  

När du kom tillbaka efter studierna i London, hade du nytta av erfarenheterna i din nästa befattning?

– Ja, absolut. Jag fick med det nätverk som jag hade byggt upp och dessutom hade jag höjt min abstraktionsförmåga, något som jag tyckte passade för mig då. Dåvarande ÖB hade en liten plan för mig och i den ingick att jag skulle studera i London och sedan jobba i Bryssel. Det är lite grann så i Försvarsmakten att man har uttalade eller outtalade sponsorer. Någon där bakom som skyddar en. Annars hade det väl inte gått som det har gått. 

Mellan 2010 och 2014 var Karl Engelbrektson Sveriges militära representant i EU:s och Natos militärkommitté i Bryssel. Åren avslutades med att han var med och förhandlade fram avtalet med Nato som innebar att Sverige blev kallad Enhanced Opportunities Partner. 

– Det var en besynnerlig process på den allra högsta politiska nivån. Där man med någon form av uppdrag från Natos generalsekreterare skulle se hur vi kunde utveckla partnerskapet ytterligare, utan att gå över gränsen till ett medlemskap. Det var en väldigt konkret säkerhetspolitisk intellektuell övning.

Ett annat uppdrag som också hade många politiska dimensioner, men som också var väldigt praktiskt, var arbetet med att sätta upp den nordiska snabbinsatsstyrkan Nordic Battlegroup, NBG, några år tidigare. Karl Engelbrektson var chef för NBG 08, som stod i beredskap för EU det första halvåret 2008.  

– Det var första gången som ett icke Natoland tog på sig en sådan här uppgift. Vi gjorde det bra och vi fick omvärldens respekt för det skulle jag säga. Det fanns kritik, men det var mest nationellt och gällde bland annat kostnader. Eftermälet internationellt, där satte vi en norm för hur ett sådant arbete kunde bedrivas.

Riksrevisionen ifrågasatte senare i en rapport huruvida NBG 08 hade kunnat lösa sina uppgifter vid en insats. Försvarsmakten var av en annan uppfattning och menade att man var nöjda med slutresultatet och att arbetet gett många värdefulla erfarenheter. NBG kom också att bli en motor i förändringsarbetet mot ett insatsförsvar. 

– Att våra soldater och förband blev duktiga av erfarenheterna från NBG, det visar sig ju under de svåra åren direkt efter i insatserna i Afghanistan. För det var flera av soldaterna som direkt åkte från Nordic Battle Group till att vara roterande till de absolut svåraste stunderna som vi har haft i Afghanistan.

Nyss fått MSS:s förtjänstmedalj i guld. Foto: Privat

Något som Karl Engelbrektson återkommer till flera gånger under intervjun är betydelsen av att ha tydliga mål för verksamheten. När han tillträdde som arméchef 2016 upplevde han inte att politiken hade ett tydligt uppdrag till Försvarsmakten, vilket gjorde det svårt för överbefälhavaren att sätta upp tydliga mål för försvarsgrenscheferna, menar han. 

– Men det lade vi ner ett stort arbete på. Och det resulterade i att vi kom fram till en strategi för armén, som åtminstone inom armén är välkänd, det är ramsan som jag kallade för 3+2+1. Tre brigader, två brigadstridsgrupper och en divisionsledning. 

Konceptet utvecklades till ett tankepapper, som skrevs under av Karl Engelbrektson och sedan cirkulerade runt i Högkvarteret. 

– Vi förklarade vad en brigad är och varför brigader behövs. Det där pappret tog skruv och jag fick stöd både nerifrån och uppifrån. Strategin tog jag egentligen från flyget och marinen. För de har alltid gjort det väldigt enkelt. Ett flygvapen, det är hur många stridsflygplan de har och en marin, det är hur många fartyg de har. Men armén har alla synpunkter på. 

Pappret utvecklades sedermera till en strategi för den nya armén och blev en del av Försvarsmaktens underlag inför försvarsbeslutet 2020. 

– Då hände det fenomenalt ovanliga – riksdagen kom tillbaka och sa att det är för lite med tre brigader, det måste vara minst fyra. Jag skulle inte heller bli förvånad om det blir så i nästa försvarsbeslut att man tycker att det åtminstone behövs en till två brigader till. En i södra Sverige och en i södra Mellansverige. Strategin som vi skapade håller. 

Var befinner sig armén i dag?

– Egentligen så befinner sig armén fortsatt bara i början på den resan, men faktiskt i ett sämre utgångsläge. För helt riktigt så har ju riksdag och regering fattat beslut om substantiella stöd till Ukraina. Armén har ett tydligt uppdrag, att gå från dagens två till fyra brigader. Det är stimulerande, intressant och jätteutmanande. Vi ska bli dubbelt så stora, men börjar med att ge substantiella bidrag till Ukraina. Det är klart att gropen som ska fyllas då blir större. Självklart ska vi hjälpa Ukraina, men det får konsekvenser. 

En dimension som han inte tycker har fått tillräckligt med uppmärksamhet i publika sammanhang är den instruktörskraft som krävs för att leverera stödet till Ukraina, som utbildningen av ukrainska soldater på bland annat stridsfordon 90.

– Våra stridsfordoninstruktörer behöver användas till det, men vi har ju inte jättemånga sådana. Egentligen skulle arméchefen behöva alla instruktörer för att angripa det största tillväxtuppdraget som vi har haft i modern tid. De går hårt på trupp och får täcka upp för varandra. 

Självklart ska vi hjälpa Ukraina, men det får konsekvenser.

I tider av återtagande och hög arbetsbelastning. Hur säkerställde du som arméchef att personalen orkar med alla uppgifter?

– Jag har stor respekt för att många går tungt. Men jag tror också att vi kan delegera ut mer mandat på lägre nivåer än vad vi är vana vid. Och att vi kan låta befälselever under värnplikt, när de har blivit mogna, ta ett större ansvar. Där har vi inte nått vår rationalitetspotential fullt ut, säger han och fortsätter:

– Jag uppfattar att oftast klarar vi av mycket mer än vad vi tror, om man har ett tydligt ledarskap och vågar välja bort och prioritera. Det mandatet har och utför regementscheferna. Vi som sitter i staber ska bara skapa förutsättningar för de som ska göra jobbet i verkligheten.  

Karl Engelbrektson talar också om vikten av att chefer på högre nivå i organisationen blir bättre på att ta bort friktioner, bland annat vad gäller det administrativa stödet och tillse att det finns materiel för att skapa redundans. 

– Det läggs alldeles för mycket tid på att ragga materiel, därför att vi har för lite. Och om du då måste lägga en stor del av din arbetstid på att själv skapa förutsättningar, resurser och hitta materiel för att göra det som du uppfattar att du egentligen ska göra, nämligen bedriva stridsutbildning, det är inte bra. 

Hur ska armén lyckas med att utmana processer och hitta nya arbetssätt? 

– Chefer på högsta nivå måste våga och leva sina mandat, även om det innebär att ta en rimlig risk. Förut har vi ju riskminimerat, nu måste vi riskoptimera. Under huvuddelen av min tid i Försvarsmakten så har det inte varit efterfrågat, utan det viktigaste har varit att hålla budget. Det ska man naturligtvis ha respekt för, men nu är inte det målet. Att hålla budget är en hygienfaktor och målet ska ju vara, precis som ÖB har sagt, att skapa operativ effekt.

Ångrar du någonting under karriären? Som du har gjort eller inte har gjort? 

– Nej, egentligen inte. Jag fick ett erbjudande om att bli chef för FN:s mission i Kongo för många år sedan. Det kanske jag skulle ha tagit. Men jag tyckte att jag var lite för ung då och att uppdraget var för stort. Hade jag tagit det, hade karriären kanske sett annorlunda ut.

Han tystnar en liten stund innan han fortsätter. 

– Men när jag tittar bakåt gör jag det med stolthet och tillfredsställelse. Att komma från Hunnebostrad och att ha fått se hela världen. Att som värnpliktig vara orolig för marschenträde och sedan få sluta som arméchef. Jag har ett personligt motto också och det är: ”det kan gå bra också”. Man måste våga ta lite risker. 

Sedan Karl Engelbrektson lämnade Försvarsmakten har han engagerat sig i ett antal olika bolag och styrelser, däribland har han tillträtt som ordförande i installationsgruppen Sparc Group, rådgivare i Ramudden och blivit senior rådgivare till Handelshögskolan i Stockholm. 

– Jag har valt någon form av självpåtagen försvarskarantän. Det gör jag av två skäl. Dels för att jag tycker att det är bra att låta tiden gå en liten stund. Och sedan vill jag pröva mina vingar och se om de generella ledarerfarenheterna och strategierfarenheterna man har fått kan bära frukt någon annanstans. För att sluta jobba helt är jag för ung för. 

FAKTA

Karl Engelbrektson

Ålder: 61 år.

Familj: Fru och två barn.

Gör: Driver egna bolaget Generalship AB, genom det föreläser han som konsult om ledarskap. Ordförande i Länsförsäkringar, Försäkringsgruppen Väst. Ordförande i installationsgruppen Sparc Group, rådgivare i Ramudden, senior rådgivare till Handelshögskolan i Stockholm och leder Advisory Board Finserve Global Security Fund.

Karriär i urval: Brigadchef Gotlands regemente, tjänsteförrättande chef för Gotlands militärdistrikt, chef för kontingenten i Kosovo KS 09, chef för NBG 08, militär representant i EU:s och Natos militärkommitté i Bryssel, chef förbandsproduktion och utbildningschef, arméchef.

På fritiden: ”Spelar dålig golf och är bra på att bygga och renovera”.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Statsflygskvadronen på Arlanda står inför flera stora förändringar. Nuvarande Gulfstreamflygplan ersätts av flygplan från Bombardier, organisationen ska växa kraftigt och på sikt ska skvadronen också tillföras flygvapnets nya radarspanings- och ledningsflygplan S 106 GlobalEye. Det innebär modernare flygplan, nya uppgifter och betydligt fler anställda.

Josefine Owetz
Statsflygskvadronen
Överstelöjtnant Olof Stenbergh, chef för statsflygskvadronen.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

På en tv-skärm i lokalerna hos 75:e statsflygskvadronen på Arlanda flygplats rullar en nyhetssändning. Det är inte ovanligt. För de anställda på skvadronen är det en del av vardagen att följa det som händer i omvärlden. Ett extrainsatt möte i Bryssel, ett statsbesök som tidigareläggs eller en kris i ett land långt bort kan snabbt innebära att en flygresa behöver genomföras – eller att en redan inbokad flygresa bokas om. 

– Jag lärde mig när jag började här att man tittar på Aktuellt på kvällarna. Ibland händer det saker i världen och då är man mentalt förberedd på vilken typ av telefonsamtal man kommer att få, antingen senare samma kväll eller på morgonen därefter, säger överstelöjtnant Olof Stenbergh, chef för 75:e statsflygskvadronen.

Huvuduppgiften för skvadronen är att genomföra flygtransporter åt statschefen och rikets högsta civila och militära ledning. De två transportflygplan som skvadronen har till sitt förfogande är en Gulfstream IV, från 1996, TP 102 C, och en Gulfstream G550 från 2008, TP 102 D. Vid Officerstidningens besök i slutet av april är ett av de två flygplanen i väg på en veckolång resa i USA. Det andra har kommit hem sent kvällen innan, dagen därpå väntar flygning igen.

– Det är lite så som det ser ut över året. Vi har någon enstaka dag här och där när flygplanen inte flyger. När de är tillgängliga och inte något underhåll pågår är de i regel alltid bokade.

Jag lärde mig när jag började här att man tittar på Aktuellt på kvällarna.

I skrivande stund pågår arbetet för fullt med att ersätta dagens flygplansflotta med modernare flygplan. I maj 2025 meddelade Försvarets materielverk att de tecknat avtal med Bombardier Aerospace om att köpa två begagnade Global 6500-flygplan, som får beteckningen TP 106 i flygvapnet. Bytet är välkommet. Det äldre av de två Gulfstream-planen har i perioder nämligen haft vissa utmaningar vad gäller tillgänglighet de senaste åren, bland annat som en följd av brist på reservdelar och behov av underhåll.

– Vi förväntar oss en mycket högre tillgänglighet både servicemässigt och felutfallsmässigt med de nya planen än vad vi har idag, säger Olof Stenbergh.

Olof Stenbergh

Överstelöjtnant Olof Stenbergh

Chef för 75:e statsflygskvadronen

Statsflygskvadronen tillhör Skaraborgs flygflottilj, F 7, i Såtenäs. Skvadronens verksamhet styrs av statsflygsförordningen, där det bland annat framgår att flygplanen ska vara baserade på Arlanda och vilken prioriteringsordning som gäller mellan statschefen, riksdagens talman, statsministern, övriga statsråd och överbefälhavaren.

– Väldigt enkelt kan man säga att det finns en lista uppifrån och ner och dessa personer får ju dra sitt kort mot varandra eftersom resursen är ändlig. Vi hade kunnat flyga med många fler flygplan om vi bara tittar på kundernas behov, säger Olof Stenbergh.

Han betonar att deras uppdrag inte bara handlar om att transportera passagerare mellan olika platser. En stor fördel när statsministern och andra kunder flyger med statsflyget är att transporten sker i en så kallad kontrollerad miljö. Personalen ombord är säkerhetsprövad och passagerarna kan arbeta ostört och hantera känslig information. Säkerhetspolisens personskydd kan fokusera på vad som händer före och efter flygningen, i stället för att hantera terminaler och okända resenärer.

– Åker man med ett kommersiellt bolag så vet man inte vem som flyger eller vilka som jobbar i besättningen. Det finns också en massa okända människor runt omkring i kabinen som kan överhöra samtal och diskussioner.

Innan någon av kunderna kliver ombord på statsflyget börjar arbetet hos skvadronens Mission Support Element, MSE, en uppdragsplaneringsfunktion som återfinns i samtliga av flygvapnets divisioner och skvadroner. Enheten är ett stöd i planeringen av flyguppdrag.

– Vi får in beställningar via telefon eller mejl från hovet, riksdagen, Regeringskansliet och Försvarsmakten. Sedan följer vi statsflygförordningen med prioriteringsordningen om vem som kan nyttja planet, säger Ulrika, som är klarerare på MSE.

Kunderna har ofta ett pressat schema och vill gärna ha korta stopp på destinationerna vilket kan innebära en utmaning för oss med flygtjänstgöring och vilotider att ta hänsyn till.

Därefter tar planeringsarbetet för flygningarna vid. Ulrika och hennes kollegor kontrollerar vilket flygplan som finns tillgängligt, hur flygtjänstgöringstiderna för piloterna ser ut och gör en bedömning om flyguppdraget är genomförbart.

– Kunderna har ofta ett pressat schema och vill gärna ha korta stopp på destinationerna vilket kan innebära en utmaning för oss med flygtjänstgöring och vilotider att ta hänsyn till. Vårt jobb är att se till att resan går att genomföra, säger Ulrika.

Statsflygskvadronen

”Det är mycket som ska koordineras inför en resa. Vissa resor går snabbt och vissa tar längre att få ihop”, säger Ulrika, som planerar resorna.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

En del av förberedelserna handlar om att ordna diplomatiska tillstånd. Det krävs inte bara från landet som planet ska landa i, utan från alla de länder som passeras på vägen. I vissa fall behövs också särskilt godkännande från Flygstaben.

– Det rådande världsläget har gjort planeringen inför flygningarna mer komplicerad. Om vi ska ner mot till exempel Mellanöstern eller Asien får vi ofta flyga stora omvägar, vilket gör att vi får mycket längre rutter, säger Ulrika.

Själva färdplanen med exakt rutt görs i ett civilt program för flygplanering och navigation. Beställningar av bränsle, parkering och vip-service ska lösas på destinationerna. Vissa resmål återkommer ofta, som Bryssel, Luxembourg och Strasbourg. På dessa destinationer har MSE ofta redan upparbetade kontakter och nätverk. Andra resmål kräver mer arbete och särskilda lösningar, som vissa länder i Afrika och Mellanöstern. Samtidigt pågår kontinuerlig kontakt med kunden, skvadronen, Säkerhetspolisens personskydd och ambassader på resmålet.

– Det är väldigt mycket som ska koordineras inför en resa och vi har många olika kontaktytor. Vissa resor går snabbt och vissa tar längre att få ihop, säger Ulrika.

Även när allt är klart kan planeringen ändras. En resa kan ställas in, ett flygplan kan få tekniska problem eller en högre prioriterad kund kan behöva flygplanet, vilket gör att en redan planerad flygning bokas av.

Men när allt är klart inför flygresan lämnas underlaget över till piloterna och färdplanen laddas in flygplanens digitala system. Trots digitala verktyg sker överlämningen fortfarande i form av fysiska papper i en mapp.

– Piloterna kommer hit och hämtar underlaget när allt är klart. Ibland behöver vi diskutera vissa saker, exempelvis om man kanske är på gränsen med bränsle eller tjänstgöringstid på någon rutt. Vid vissa större resor så går vi också igenom planeringen tillsammans med piloterna, säger Ulrika.

Kapten Filip Däldehög, pilot på skvadronen, har kommit in i planeringsrummet. När flygresan väl är i gång ligger mycket ansvar på honom och de andra i besättningen. MSE är inte tillgängliga dygnet runt, vilket gör att besättningen ofta själva får lösa problem som uppstår. 

– Åker vi exempelvis till Kina så har vi inget ”operations” hemma som alltid är bemannat. Om det uppstår friktioner får man försöka lösa det på plats så gott man kan. Det tycker jag är kul, att man är en liten tight grupp som reder ut grejer, säger han.

margaretabsandeback_260422_MBS4399 1

Filip Däldehög har arbetat som pilot på skvadronen sedan 2016.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Han har arbetat på statsflygskvadronen sedan 2016. Innan dess flög han Boeing C-17 Globemaster vid Heavy Airlift Wing i Ungern i fyra år. För honom är det inte själva flygningen som är det mest utmanande med att vara pilot på statsflyget, utan uppdragens karaktär och de platser som de kommer till. Här handlar det inte om lågflygning eller andra taktiska flygmoment, utan om säkerhet, komfort och att kunden ska komma fram så att de kan genomföra sina möten enligt plan.

– Vi försöker starta och landa mjukt så att kunden inte spiller sitt kaffe. Här är det kanske inte alltid flygningen i sig som är det roligaste. Det jag tycker är kul är att vi kommer till roliga och spännande ställen och väldigt många nya platser. Vi landar ofta på storflygplatser i anslutning till huvudstäder runtom i hela världen, eftersom jobbet har den natur som det har.

Vi försöker starta och landa mjukt så att kunden inte spiller sitt kaffe.

En annan sak som han uppskattar är variationen i arbetet. Schemat och arbetstiden för kommande vecka spikas på fredagarna. Då får besättningarna veta ungefär hur de ska arbeta, men tider kan efter det fortfarande justeras och uppdrag tillkomma eller ändras.

– Det är en väldigt rolig arbetsplats och arbetet är varierande. Ena dagen sitter man i hangaren eller på kontoret, nästa dag är man i Kramfors eller Peking. Det låter som att man har väldigt kort framförhållning, och det är det ibland. Men om jag tittar i mitt schema nu vet jag ungefär vad jag gör de kommande tre, fyra veckorna. Sedan kan det självklart ske förändringar, säger Filip Däldehög.

Besättningen består alltid av minst två piloter, vid långflygningar är de tre piloter som löser av varandra. I flygplanens besättning ingår även färdmekaniker och inhyrd kabinpersonal. Försvarsmakten har inte några egna anställda flygvärdinnor och flygvärdar, utan anlitar säkerhetsprövade konsulter på långtidskontrakt från SAS.

För piloter har statsflyget historiskt varit en plats dit man ofta kommit efter en lång flygtjänst. Den bilden stämmer inte längre, utan ett generationsskifte har skett de senaste åren.

– Det har definitivt skett en föryngring bland piloterna här sedan jag började och nu blir det ännu mer, säger Filip.

Nästa år kommer nämligen skvadronen för första gången att ta emot så kallade Y-elever, det vill säga yngre piloter direkt från flygutbildningen. Tidigare har piloter som kommit till statsflyget haft erfarenhet från andra flygsystem innan.

– Det är nytt för oss. Vi har inte tagit emot elever direkt från skolan förut. Det gör vi eftersom vi nu har kapacitet att göra det, säger Olof Stenbergh. 

Yngre piloter innebär nya krav på utbildning, rutiner och handledning. Det har även skett en del förändringar vad gäller synen på chefsförsörjning i flygvapnet från transport- och specialflygskrået, berättar han.

– Eftersom statsflyget historiskt sett har varit något man gör i slutet på karriären så har det här varit en enhet som chefer ofta gått i pension från. Där påbörjade vi ett nytt tänk för ett antal år sedan, bland annat motiverar vi medarbetare att läsa på Högre officersprogrammet tidigare, säger han och berättar att det har gett resultat.

– Idag har vi ett helt annat utgångsläge än vad vi hade förut. Och planen som ligger nu innebär att vi kommer släppa vidare folk från den högsta chefsnivån här hos oss till andra tjänster i flygvapnet. Det har vi inte gjort förut.

Han sitter i ett mötesrum med utsikt mot en av start- och landningsbanorna på Arlanda flygplats. Utanför lyfter regelbundet flygplan mot den grå himlen. En bit bort, innanför grindarna, finns hangaren där statsflygplanen står. Tidigare samma dag har personal från den militära flyginspektionen gjort en tillsyn inför det nya verksamhetsgodkännandet som flygvapnet har ansökt om.

– Nu har vi flygsystem TP 102 och snart får vi TP 106. Då måste vi ha ett utökat verksamhetsgodkännande för att få operera och underhålla det flygsystemet, säger förvaltare  Magnus Authén, chef för flygunderhållskompaniet, och tillägger:

– Det här är egentligen slutklämmen på ett ganska långt arbete vi har hållit på med under något års tid. Nu är det examen kan man säga. 

margaretabsandeback_260422_MBS3994 1

Det äldre Gulfstream-planet har haft behov av mer underhåll de senaste åren, bland annat som en följd av brist på reservdelar.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Planet som står inne i hangaren är det från 2008. Inför en flygning är teknikerna vanligtvis på plats två timmar före start och omkring en timme efter landning. I dagens flygsystem ingår en färdmekaniker i besättningen.

– Förutom det vanliga teknikerjobbet med att skruva på flygplanen här hemma är det lite annorlunda att vi får flyga med på resorna och skruva på dem också på andra ställen, säger fanjunkare Erik, tekniker.

Inför en flygning handlar hans arbete om att klargöra flygplanet, lasta bagage och se till att allt är klart när passagerarna går ombord.

– Under själva flygningen hjälper vi kabinpersonalen med vissa uppgifter. Vi lägger upp maten på brickor och diskar bland annat. Vid landning tar vi hand om bagaget igen och sedan ska man klargöra flygplanet om vi ska flyga vidare eller natta det om vi ska stå kvar.

Färdmekaniker som befattning i besättningen kommer dock delvis att försvinna när det nya TP 106-flygsystemet införs, vilket innebär en omställning för den tekniska personalen

– Det är ett modernare system som kommer att opereras mer likt som man gör civilt. Beslutet innebär en förändring av tjänsten för färdmekanikerna som tycker att det är roligt att jobba i besättning och trivs med det. Det är en del av jobbet man har sökt här. Men vi kommer att finnas tillgängliga och kunna ingå i besättningen på vissa typer av resor beroende på vart man ska någonstans och om det behövs teknisk resurs, säger Magnus Authén.

De nya flygplanen kommer göra att flygunderhållet blir enklare, berättar han. Idag arbetar teknikerna med två olika Gulfstreamgenerationer, med olika reservdelar och typkurser. Med TP 106 blir det ett flygsystem.

– Vi kommer ha samma reservdelar till båda flygplanen. Det kommer även att underlätta utbildningsmässigt. Idag får jag skicka ny personal på två typkurser. Nu kommer man bara behöva gå en typkurs.

Teknikern Erik ser fram emot de nya flygplanen, och har i likhet med övrig teknisk personal det senaste året gått olika typer av utbildningar på det nya systemet.

– Det ska bli roligt med de nya planen. De är nyare, så en hel del kommer att bli lättare för oss.

För Filip och de andra piloterna innebär övergången till ett nytt flygplanssystem vissa nya procedurer och arbetssätt. Själva känslan av att flyga det nya flygplanet är inte väsensskild från dagens plan, säger han, men systemen bakom, som hydraulsystem, bränslepumpar och olika nödprocedurer, kräver viss ny kunskap.

Den största skillnaden för mig är vad jag ser i cockpit.

– Den största skillnaden för mig är vad jag ser i cockpit. Det är en annan dator som jag arbetar i, andra menyer och det ser visuellt annorlunda ut. Det är mycket nytt att ta in.

Han beskriver det som roligt men också något utmanande att lära sig ett nytt flygsystem.

– Gulfstream-planen kan man utan och innan. Med de nya planen kommer jag nog att få tänka till lite och förbereda inför flygningarna mer än vad jag behöver göra idag.

De två Bombardier Global 6500-plan som snart landar på Arlanda flygplats är samma grundplattform som det kommande spanings- och ledningsflygplanet, S 106, GlobalEye, bygger på. Det är en viktig orsak till skvadronens övergång till denna flygplanstyp, förklarar Olof Stenbergh.

– Anledningen till flygplansbytet är stordriftsfördelar. Det här är samma typ av flygplan. Det innebär att man kan använda samma tekniker, samma teknikerutbildning, samma piloter och samma pilotutbildning i hela flygsystemet, säger han och tillägger:

– Dessutom kommer piloter och tekniker vara influgna när vi väl får S 106. Det innebär att den kan komma i drift mycket fortare eftersom vi då har skolat om all personal redan.

Utöver ett byte av porten till hangaren innebär inte flygplansbytet till TP 106 några behov av infrastrukturåtgärder just nu, men ett annat större projekt är på gång, berättar skvadronchefen. Sedan flytten av statsflyget från Bromma flygplats till Arlanda genomfördes 2016 huserar delar av skvadronen i tillfälliga lokaler i en byggnad precis utanför grindarna till flygplatsen. I planeringen framåt finns en nyetablering med en fastighet på flygsidan.  

– Det kommer att byggas en ny hangar och uppställningsplatser. Det här har varit på gång ganska länge och vi har levt i tillfälliga lokaler med osäker framtid under lång tid. Dock är det svårt med infrastruktur i Försvarsmakten, men nu börjar planerna sätta sig och beslutet är äntligen på plats. Vi räknar med inflyttning 2030, säger Olof Stenbergh.

I slutet av 2027 tänker jag mig att organisationen kommer att vara över 100 personer.

Nya lokaler är också nödvändigt för att få plats med det utökade antalet anställda som skvadronen planerar för. I nuvarande organisation finns 50 personer på pappret, men skvadronen är på väg att växa rejält. På sikt ska den tillföras S 106-systemet, vilket är en anledning till att personalstyrkan utökas.

– I slutet av 2027 tänker jag mig att organisationen kommer att vara över 100 personer, säger Olof Stenbergh.

Rekryteringen har hittills gått bra, berättar han. Läget vad gäller teknisk personal och piloter ser bra ut, medan andra befattningar är svårare att bemanna upp. 

– I grund och botten är det bland stabs- och MSE-personal som vakanserna finns, det är också den personalen som är lite mer rörlig. Men sedan har vi ju hela vakanta funktioner som vi ser att vi kommer att behöva till nästa flygsystem, som telekrig, luftbevakare och flygstridsledare till exempel.

En av de stora personalförändringarna sker inom Mission Support Element. Major Anna Westacott är sedan snart två år tillbaka chef för MSE på statsflygskvadronen. Idag består funktionen av sju personer, men de ska snart bli betydligt fler.

– Vi får fyra nya medarbetare bara nu efter sommaren, så det blir en ganska stor procentuell ökning. Vi ska anställa både underrättelsepersonal- och planeringsofficerare och i förlängningen civila analytiker, klarerare och telekrigare, säger hon.

Hon beskriver MSE som en funktion med mycket spetskompetens, men också en verksamhet där mycket bygger på lång erfarenhet hos enskilda medarbetare. När de nu blir fler behöver arbetssätt och rutiner dokumenteras tydligare.

– Mycket har legat som ett minne hos dem som har jobbat här länge. Jag jobbar med att skapa stående order nu för att tydliggöra hur vi ska arbeta och hur procedurerna ser ut, så att vi enkelt kan introducera de nya i den takt som behövs, säger Anna Westacott.

Anna Westacott

Anna Westacott är chef för Mission Support Element, MSE, en funktion som ska växa framöver.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Även flygunderhållskompaniet växer. I dag är majoriteten av teknikerna på kompaniet militärt anställda. I den nya organisationen kommer fördelningen vara cirka 30 procent civila och 70 procent militära tekniker. 

– Nu bygger vi upp organisationen mot flygsystem TP 106 och S 106. Vi ska bli mycket större och det har hittills gått över förväntan att rekrytera. Sedan är det ju teknikerbrist så det är inte en uppsjö av tekniker som söker. Men det finns sökande. Vi har rekryterat militära tekniker, men även civila tekniker med erfarenhet från rätt typ av flygsystem, säger Magnus Authén.

I början av juni landade de nya flygplanen på Arlanda och i sommar kommer de att tas i drift. Det äldre av dagens flygplan, TP 102 C, ska tillföras 74:e specialflygskvadronen på Malmen. Det andra ska avvecklas genom försäljning på den civila marknaden.

Klaes Karlsson

Major Klaes Karlsson

Stabschef på skvadronen

Den 1 januari 2027 är planen att statsflygskvadronen överförs till Upplands flygflottilj, F 16, och bildar 165:e specialflygskvadron. Den nya skvadronen kommer på sikt att utgå från F 16 där underhåll och service för planen ska genomföras medan Arlanda kommer att användas för statsflyget. Med S 106 blir kopplingen till flygvapnets huvuduppgifter tydligare, säger major Klaes Karlsson, stabschef på skvadronen. Även skvadronsstaben står inför en tillväxt där både civila och militära medarbetare ska rekryteras.

– Vi står i startgroparna till någonting som blir fantastiskt. Det känns jättebra att kunna ta ett större ansvar och en större del av flygvapnets huvuduppgifter. Det motiverar och driver personalen här, säger Klaes Karlsson.

Det var stort hemlighetsmakeri runt den resan. Då ställs vår flexibilitet och vår förmåga att vara en del i en större operation på sin spets.

Statsflygskvadronen är inne i en händelserik och intensiv period, konstaterar Olof Stenbergh. Han beskriver det som en ovanlig möjlighet.

– Det är väldigt få de senaste åren i flygvapnet som har fått obegränsat med plankor, spik och stora skruvdragare och någon som bara säger: ”kör”.

Han är pilot och flyger fortfarande, men inte så ofta som han skulle vilja. En flygning som han minns särskilt väl ägde rum i augusti 2023.

– Vi hämtade Volodymyr Zelenskyj och flög honom till Sverige. Jag var divisionschef och beordrade flygningen, men jag flög den också eftersom det var på sommaren när jag hade beredskap. Det var stort hemlighetsmakeri runt den resan. Då ställs vår flexibilitet och vår förmåga att vara en del i en större operation på sin spets.

Efter önskemål från skvadronen skriver vi inte ut vissa anställdas efternamn.

Statsflygskvadronen

Nybyggnationen av hangar, verkstäder och personalutrymmen väntas vara slutförda 2030.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Fakta

75:e statsflygskvadronen

75:e statsflygskvadronen tillhör Skaraborgs flygflottilj, F 7, i Såtenäs. På skvadronen finns en stab, en division med piloter, ett flygunderhållskompani med tekniker, ett MSE som planerar uppdragen och en flygsystemsektion som planerar underhåll och utveckling. Huvuduppgiften är att genomföra flygtransporter åt statschefen och rikets högsta civila och militära ledning. Skvadronen utgör även ett krigsförband med uppgift att i kris och krig kunna genomföra strategiska transporter. Utifrån den uppgiften ska skvadronen kunna gruppera på en flygbas.

Källa: Statsflygskvadronen

Statsflygskvadronen

Flygvapenchefen lämnar över loggboken för det nya statsflygplanet till chefen F 7.

Foto: Kristoffer Olofsson/Försvarsmakten

Fakta

Statsflygsförordningen

Prioriteringsordning för användning:

  • Statschefen
  • Riksdagens talman
  • Statsministern
  • Utrikesministern
  • Övriga statsråd
  • Överbefälhavaren
  • Generaldirektören i Försvarsmakten
  • Övriga myndighetschefer

Källa: Statsflygsförordning (1999:1354)

Ur arkivet: