Senast publicerat
Senast publicerat:

”Framtidens stöd har behov av större räckvidd”

Cesilia Karlsson Kabaca, grundare och generalsekreterare, Invidzonen
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Ett stödsamtal på vår chatt. Jag skriver med en person som är gift med en officer. På skärmen får jag en målande beskrivning om hur vardagen sliter just nu, om trötthet och en känsla av att vara ensam med allt ansvar, med barnens känslostormar och föräldramöten samtidigt som det egna arbetet kräver mer än vanligt. Den jag skriver med har varit med om partnerns internationella insatser ett flertal gånger och är van att sköta mycket på egen hand.

I skrivande stund är det nationell tjänstgöring och en stor övning som pågår i Sverige. Vi som bemannar stödchatten är också anhöriga och har haft samtal med många personer genom åren. 

En snabb tillväxt av utmattning och oro tar lätt fäste under fel förutsättningar, men mycket kan vändas med medmänsklig förståelse så att personen själv kan hitta nycklar och vägar till ny kraft. Redan i början av soldaters karriär möter vi föräldrar som oroar sig med anledning av den yrkesbana det vuxna barnet valt. Många är de partners vi pratat med som skämtsamt uttrycker “att man är gift med Försvarsmakten” för att belysa vilken stor inverkan yrkesvalet har i ens eget liv. Uppdrag inom landets gränser med återkommande längre frånvaro, riskfyllda uppdrag och oviss beredskap kan ha samma triggerpunkter som under ett utlandsuppdrag. Men det omfattande stöd som finns är avgränsat att endast gälla före, under och efter internationella insatser.

Jag har sett anhörigstödet växa fram och anpassas under 16 år. Förr fanns en föreställning om att behovet var hjälp med däckbyte och snöskottning under en insatstid för att hålla familjen nöjd. I dag förstår de flesta att anhörigstödet avlastar personalen så att man bättre kan fokusera på uppdraget med vetskapen att de anhöriga omfattas av ett omhändertagande, att det finns ett stöd om det behövs.

Sverige har få utsända på internationella insatser just nu. Framtidsplaner tas fram i Natos väntrum. Blir det stående förband i norr eller öst? Mer stabspersonal nationellt och internationellt? Totalförsvaret ska stärkas. Omvärldsläget är osäkrare än någonsin på flera plan och Försvarsmakten ställer om. Och mitt i allt det kan jag se det så tydligt. Varken de som är på URA-avtal eller nationell personal omfattas av det veteran- och anhörigstöd som finns i dag. Det betyder ju att nu när man tar hem verksamheten, har man inte längre tillgång till sin egen verktygslåda från internationella insatser.

Det är dags för nästa steg, dags för politiken att uppdatera veteranstrategin. Det är dags att se hur nationell tjänstgöringstid påverkar den internationella insatsen och vice versa, att yrkesvalet som helhet påverkar Försvarsmaktens personal och deras anhöriga. Utvecklingen av veteran- och anhörigstöd har varit framgångsrik och det kommer det fortsatt vara om man nu ser till helheten och stöttar upp under hela karriären. Både nationellt och internationellt. Både vid övning, insats och i den dagliga verksamheten. Det stöd som backar upp personalen och deras familjer har inte längre rätt räckvidd.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Att vara officer blir för många något av en livsstil som följer med långt efter pensionen. Vi har träffat ett gäng pensionerade yrkesofficerare i Stockholm som under närmare 30 års tid träffats varje vecka för att träna – och prata gamla minnen. En minst sagt svettig upplevelse.

    Anna-Maria Stawreberg
    Veteraner håller formen tillsammans
    Från vänster: Nils Förander, Per-Arne Persson, Peringvar Östblom, Torsten Gerhardsson, Håkan Svedin, Margareta Hellerström, Johan Högberg.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Det är tidig morgon och i receptionen till KFUM:s lokaler i Stockholm trängs ett tiotal spänstiga herrar i åldrarna runt 80. Stämningen är hög, och det är även ljudnivån. Varje person som kliver in genom porten möts av glada hälsningar. För här känner alla varandra sedan länge.

    Träningsgruppen består av pensionerade officerare där de flesta under karriären arbetade åtminstone någon period på Arméstaben. Och även om de har olika bakgrund, har de ofta stött på varandra under olika övningar och i andra sammanhang genom åren.

    – Det sägs att den här träningsgruppen började redan på 1950-talet och att man då tränade i ett av Kungstornen här i Stockholm. De flesta av oss som är här har varit med sedan början av 2000-talet, förklarar Håkan Swedin, före detta regementschef på Skaraborgs regemente, P 4, samtidigt som han kryssar i vad han ska ha till frukosten som ska dukas fram under tiden som gruppen tränar.

    Håkan Swedin

    Håkan Swedin

    En dam finns i sällskapet: Margareta Hellerström, som är gruppens trogna ledare sedan flera år tillbaka. Hon har lett träningspass i olika sammanhang i över 55 år och har tränat i hela sitt liv.

    – Vi har inga kvinnliga deltagare ännu. Men förhoppningsvis kommer vi att få det framöver, säger en av herrarna och visar ner till omklädningsrummen.

    Två gånger i veckan träffas träningsgruppen som består av 22 stycken pensionerade officerare. Oftast snittar de på 10–15 deltagare. Det är alltid någon som inte kan dyka upp, och tur är väl det. Det är trångt i den lilla gymnastiksalen där träningsgruppen gör sig redo för passet. Men alla samsas om utrymmet och verkar ta trängseln med ro, för här är själva umgänget minst lika viktigt som den fysiska aktiviteten.

    En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat.

    Margareta Hellerström sätter in den första skivan i CD-spelaren. Snart hörs ljudet av den traditionsenliga marschen som passet alltid inleds med.

    – En gång försökte jag genomföra ett träningspass utan att inleda med marschen under uppvärmningen, men det blev inte lyckat, säger ­Margareta Hellerström innan hon höjer volymen.

    Veteraner håller formen tillsammans

    Claes Grafström är en av deltagarna i träningsgruppen.

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Det är ett taktfast gäng som marscherar runt på led i salen. Med jämna mellanrum ger hon instruktioner som får gruppen att stanna upp och göra olika uppvärmningsövningar. Det plockas äpplen och det tänjs vader. Det sträcks ryggar och mjukas upp lårmuskler.

    Tempot är lugnt och fint, och känns fullt rimligt för en grupp bestående av en grupp deltagare med en snittålder på runt 80 år. Men inte länge till. För så fort marschen är över byter Margareta Hellerström skiva till Elvis Presley och ökar takten. Det är dags för joggning. Vissa mer eller mindre rusar fram. Andra lunkar mer kontrollerat. Någon väljer att gå med spänstiga steg och pendlande armar i innercirkeln.

    Att gruppens äldsta deltagare är födda i början av 1940-talet är svårt att tro. Alldeles särskilt när övningarna övergår till armhävningar. Deltagarna är alldeles uppenbart ett gäng vältränade pensionärer som är så långt ifrån soffpotatisar man kan vara, det är svettigt och andfått. Men inte för veteranerna som troget dykt upp på varje pass. De har nu kommit upp i andra andningen och genomför situps och knäböj med en stor portion frenesi och målmedvetenhet. Här maskas inte, det är uppenbart.

    Det är tydligt att det här är en skara män som aldrig riktigt lagt av. Ett gäng människor som, precis som så många andra militärt anställda, hållit sig i form under hela yrkeslivet och som fortsatt med det även efter pensionen.

    – Det har varit en av de största fördelarna med officersyrket: att man har fått träna på arbetstid, säger en av herrarna under en kort andhämtningspaus innan mattorna åker fram för nya övningar.

    Margareta Hellerström tittar ut över deltagarna, som för att göra sig en uppfattning om status, och fattar sedan beslut om att dra igång några snabbare ABBA-låtar.

    Först därefter är det dags för stretching och nedvarvning i sällskap av Ted Gärdestad och Elton John.

    Trots att själva träningspasset är avslutat är det ingen som går hem. Efter en snabb dusch med efterföljande bastu tar nästa moment över. Den obligatoriska fikastunden.

    – Samvaron oss emellan är jätteviktig. De flesta av oss känner varandra sedan yrkeslivet. Men de som vi inte kände sedan tidigare har vi lärt känna här på tisdagarna och torsdagarna, säger Claes Grafström som har en bakgrund på Livregementets husarer, K 3, Livgardets Kavallerikasern, K 1, och på Försvarsmusikcentrum.

    På bordet är fat med smörgåsar framdukade. Någon skickar runt en burk med pepparkakor och någon annan fyller på kaffet.

    Fikastunden är minst lika viktig som själva träningen. Det är här som samtalen förs och som en herre uttrycker det: ”om vi inte hade frukosten efter träningen hade jag lika gärna kunnat boka in mig ensam på Friskis & Svettis.”

    Ingen av dem har lämnat Försvarsmakten helt. Förutom tisdags- och torsdagsträningarna är de flesta med i åtminstone någon kamrat- eller veteranförening.

    – De flesta av oss jobbade i Försvarsmakten under nedrustningen, men nu är det helt nya tider, säger Torsten Gerhardsson som tog sin officersexamen 1965 och åren innan pension var chef på Norrlands artilleriregemente, A 4.

    Torsten Gerhardsson

    Torsten Gerhardsson

    Ja, det är nya tider nu, men om Trump och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, pratar man inte särskilt mycket. Det är ämnen som sänker stämningen och istället har samtalsämnena en tendens att röra sig runt gamla minnen och kalla kriget. När det inte pratas gamla minnen diskuterar man kultur.

    – För vi gör även lite andra grejer. Det händer att vi träffas och går på museum, vi ses på Militärsällskapet och gör utflykter, säger Håkan Swedin.

    Utflykterna är av varierande art. Någon gång har de pensionerade officerarna åkt till Finland. En annan gång har de gjort en kyrkotur i Uppland.

    När kaffet är uppdrucket och smörgåsarna uppätna börjar motionärerna packa ihop för att lämna stället. Men eftersom det är träning två gånger i veckan kommer de att ses om ett par dagar igen för ett nytt pass.

    – Vi har kört länge tillsammans, men vi vill ändå få in nya deltagare. Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det, uppmanar Håkan Swedin.

    Nu väntar vi bara på att 60-och 70-talisterna ska dyka upp. Skriv det.

    Det är inte helt otroligt att det äldre gardet kommer att sopa mattan med potentiella nykomlingar med tanke på den goda form samtliga verkar vara i.

    Å andra sidan visar forskningen att det aldrig är för sent att formtoppa, och under ledning av Margareta Hellerström känns det som om det trots allt finns goda möjligheter till det, även efter pension.

    Veteraner håller formen tillsammans

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Ur arkivet: