Senast publicerat
Senast publicerat:

Behöver Försvarsmakten generella specialistofficerare?

Fyra chefer på nivå OF 3 och OF 4
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är närmare 15 år sedan Försvarsmakten gick in i nuvarande flerbefälssystem. Få saker var på plats när systemet infördes och för våra specialistofficerare har utvecklingen skett efterhand men dessvärre utan en tydlig målbild. Ett bärande argument för införandet av specialistofficerare i Försvarsmakten har varit att möjliggöra djup specialisering genom långvarigt arbete inom sitt kompetensområde.

Men är det verkligen detta som har blivit resultatet? Har de främsta företrädarna för specialistofficerarna, samtliga sprungna ur NBO, möjligen vara partiska i sin utveckling av systemet? Premieras verkligen djup specialistkompetens eller tenderar specialistofficerssystemet generalisera sig så att det närmast börjar likna ett NBO 2.0?

Redan från första början var syftet och målet med reformeringen av officersystemet otydligt. Reformen inleddes i en tid av svår ekonomisk kris i Försvarsmakten där mycket handlade om att dra ner på kostnader. Detta tydliggjordes av bland annat försvarsutskottet som anförde att ”i likhet med vad som kommer att gälla för anställda soldater och sjömän anser regeringen att det bör övervägas om att specialistofficerare ska anställas för en begränsad tid.” (Försvarets inriktning 2008/09:FöU10).

» Specialistofficersutbildade var för juniora, och de tomma raderna fylldes i stället av ett antal officerare ur NBO-systemet. «

Försvarsmakten var personalmässigt en omvänd pyramid som behövde vändas rätt. Förenklat kan man säga att specialistofficerssystemet skulle säkerställa bemanning, funktion och duglighet.

Det handlade sannolikt inte om vikten av ledningstriader eller att dåtidens officerare såg ett skriande behov av chefsstöd från generella specialistofficerare. Specialistofficerens roll var initialt otydlig, men utbildningen inleddes trots att systemet och de nya officersrollerna inte var klarlagda.

Ett tidigt problem var vilka individer som skulle utses som de främsta företrädarna i det nya systemet. Specialistofficersutbildade var för juniora, och de tomma raderna fylldes i stället av ett antal officerare ur NBO-systemet.

En rad kaptener och en och annan major/örlogskapten valde att tidigt byta personalkategori, och många av dessa är i dag OR 9:or där man under många år kommer att blockera dessa främsta specialistofficersbefattningar fram till egen ålderspension.

I dag bör vi fråga oss huruvida det var rätt att utnämna dessa till främste företrädare för systemet redan från start, eller om det hade varit bättre att låta systemet föda fram de främsta företrädarna succesivt?

» Systemet tappar sin bärighet när specialister ska företrädas av icke-specialister och när generalister tvingas till specialister utan någon specifik kompetens. «

Resultatet är att dagens främsta företrädare inte är specialister, utan är som tidigare nämnts NBO-generalister som i dag predikar för ett system med specialister fast med vertikal karriär i likhet med NBO-systemet.

Paradoxen är att de som tidigare var de riktiga specialisterna (alternativt generalister som inte såg sin plats i specialistofficerssystemet) från NBO-systemet är samma individer som nu mot sin vilja tvångsomgaloneras.

Detta är på många sätt ett haveri vilket har renderat i mycket bitterhet. Systemet tappar sin bärighet när specialister ska företrädas av icke-specialister och när generalister tvingas till specialister utan någon specifik kompetens.  

Något som i dag drivs hårt men som samtidigt underminerar specialistofficerskåren, är det fokus som nu läggs på karriärvägar och löneutveckling. Ofta med resultatet att vertikal karriär, högre grad och mer generella arbetsuppgifter premieras högst. Den högre specialistofficersutbildningen (HSOU) har utformats till en utbildning för generellt stabsarbete.

Tanken efter utbildningen är inte att tjänstgöra som expert, utan som generalist inom egen eller annan funktion, eller som chefsstöd. Vi menar att detta inte möter syftet med en specialistofficer.

Specialistofficerssystemet premierar inte fanjunkaren som vill utvecklas och stanna inom sin funktion. I stället ger genomgången HSOU och förvaltargrad en snabbare väg till högre lön och karriär. Det må vara vad individen vill, men är det vad systemet behöver?

Här måste man fråga sig vad det är Försvarsmakten vill premiera. Är det förbandens nödvändiga bemanning, funktion och duglighet, eller är det alternativa karriärvägar för specialister som vill bli generalister?

» Specialistofficerssystemet premierar inte fanjunkaren som vill utvecklas och stanna inom sin funktion. «

Om Försvarsmakten inte uppmärksammar detta riskerar man att utarma hela grundtanken med specialistofficerare som experter inom de militära grundfunktionerna, en unik roll som täcker glappet mellan officeren och gruppbefälet.

Att odla den vertikala karriären för specialistofficerare riskerar skapa en ny variant på NBO-systemet. Generalister och chefer har vi genom våra officerare, och det är inte den generella kompetensen som chefer i sin vardag efterfrågar, det är specialistens expertis inom sin funktion.

Med detta sagt är inte rekommendationen att stänga den vertikala karriärvägen för specialistofficerare, men den måste utformas för att omhänderta organisationens behov. Det behövs företrädare (OR8/9) med djup kompetens inom de flesta funktioner i Försvarsmakten.

Chefen behöver dock inte ytterligare en generalist som viskar i dennes öra. Det chefen behöver är den specialist eller de specialister som utifrån sina respektive funktioner, ger svar på chefens frågor och löser dennes problem. Det är verklighetens chefsstöd och det stöd framförallt yngre officerare behöver!

Läget är således följande. Det finns en uppenbar risk att specialistofficerarna är på god väg att bli NBO 2.0 inom trebefälssystemet och den viktigaste rollen med hela skrået, den som erfarenhetsbärare, expert och just specialist på de militära kärnkompetenserna urvattnas.

» Om Försvarsmakten inte uppmärksammar detta riskerar man att utarma hela grundtanken med specialistofficerare som experter inom de militära grundfunktionerna. «

Utgångspunkt för fördjupad specialisering bör tas i att stärka specialistofficeranas roll genom att:

  • Karriärvägar tydliggörs inom primärt egen funktion/tjänstegren men breddas utanför eget förband (funktions- eller stridsskola, försvarsgrens- eller högre stab) istället för att som nu generaliseras inom eget förband.
  • Löneutvecklingen ses över för att i första hand premiera goda prestationer i specialistbefattning (vilket med stor sannolikhet sker om man verkar länge inom samma befattning och funktion).

Vårt läge är fastställt och vi vet att många yngre specialistofficerare delar dessa tankar. Som officerare och chefer ser vi ett stort värde i att rollen som specialistofficer verkligen kan bidra med erfarenhet och djup ämneskunskap.

Hade vi behövt fler generalister hade vi lika gärna kunnat behålla NBO! 

/Generalister söker specialister

Författarna bakom debattartikeln är fyra chefer inom olika delar av Försvarsmakten på nivå OF 3 och OF 4.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

    Karlis Neretnieks
    Karlis Neretnieks

    Foto: Margareta Bloom Sandebäck

    Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

    Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

    Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

    Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

    I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

    Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

    Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

    Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

    Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

    Ur arkivet: