Senast publicerat
Senast publicerat:

Behöver Försvarsmakten generella specialistofficerare?

Fyra chefer på nivå OF 3 och OF 4
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är närmare 15 år sedan Försvarsmakten gick in i nuvarande flerbefälssystem. Få saker var på plats när systemet infördes och för våra specialistofficerare har utvecklingen skett efterhand men dessvärre utan en tydlig målbild. Ett bärande argument för införandet av specialistofficerare i Försvarsmakten har varit att möjliggöra djup specialisering genom långvarigt arbete inom sitt kompetensområde.

Men är det verkligen detta som har blivit resultatet? Har de främsta företrädarna för specialistofficerarna, samtliga sprungna ur NBO, möjligen vara partiska i sin utveckling av systemet? Premieras verkligen djup specialistkompetens eller tenderar specialistofficerssystemet generalisera sig så att det närmast börjar likna ett NBO 2.0?

Redan från första början var syftet och målet med reformeringen av officersystemet otydligt. Reformen inleddes i en tid av svår ekonomisk kris i Försvarsmakten där mycket handlade om att dra ner på kostnader. Detta tydliggjordes av bland annat försvarsutskottet som anförde att ”i likhet med vad som kommer att gälla för anställda soldater och sjömän anser regeringen att det bör övervägas om att specialistofficerare ska anställas för en begränsad tid.” (Försvarets inriktning 2008/09:FöU10).

» Specialistofficersutbildade var för juniora, och de tomma raderna fylldes i stället av ett antal officerare ur NBO-systemet. «

Försvarsmakten var personalmässigt en omvänd pyramid som behövde vändas rätt. Förenklat kan man säga att specialistofficerssystemet skulle säkerställa bemanning, funktion och duglighet.

Det handlade sannolikt inte om vikten av ledningstriader eller att dåtidens officerare såg ett skriande behov av chefsstöd från generella specialistofficerare. Specialistofficerens roll var initialt otydlig, men utbildningen inleddes trots att systemet och de nya officersrollerna inte var klarlagda.

Ett tidigt problem var vilka individer som skulle utses som de främsta företrädarna i det nya systemet. Specialistofficersutbildade var för juniora, och de tomma raderna fylldes i stället av ett antal officerare ur NBO-systemet.

En rad kaptener och en och annan major/örlogskapten valde att tidigt byta personalkategori, och många av dessa är i dag OR 9:or där man under många år kommer att blockera dessa främsta specialistofficersbefattningar fram till egen ålderspension.

I dag bör vi fråga oss huruvida det var rätt att utnämna dessa till främste företrädare för systemet redan från start, eller om det hade varit bättre att låta systemet föda fram de främsta företrädarna succesivt?

» Systemet tappar sin bärighet när specialister ska företrädas av icke-specialister och när generalister tvingas till specialister utan någon specifik kompetens. «

Resultatet är att dagens främsta företrädare inte är specialister, utan är som tidigare nämnts NBO-generalister som i dag predikar för ett system med specialister fast med vertikal karriär i likhet med NBO-systemet.

Paradoxen är att de som tidigare var de riktiga specialisterna (alternativt generalister som inte såg sin plats i specialistofficerssystemet) från NBO-systemet är samma individer som nu mot sin vilja tvångsomgaloneras.

Detta är på många sätt ett haveri vilket har renderat i mycket bitterhet. Systemet tappar sin bärighet när specialister ska företrädas av icke-specialister och när generalister tvingas till specialister utan någon specifik kompetens.  

Något som i dag drivs hårt men som samtidigt underminerar specialistofficerskåren, är det fokus som nu läggs på karriärvägar och löneutveckling. Ofta med resultatet att vertikal karriär, högre grad och mer generella arbetsuppgifter premieras högst. Den högre specialistofficersutbildningen (HSOU) har utformats till en utbildning för generellt stabsarbete.

Tanken efter utbildningen är inte att tjänstgöra som expert, utan som generalist inom egen eller annan funktion, eller som chefsstöd. Vi menar att detta inte möter syftet med en specialistofficer.

Specialistofficerssystemet premierar inte fanjunkaren som vill utvecklas och stanna inom sin funktion. I stället ger genomgången HSOU och förvaltargrad en snabbare väg till högre lön och karriär. Det må vara vad individen vill, men är det vad systemet behöver?

Här måste man fråga sig vad det är Försvarsmakten vill premiera. Är det förbandens nödvändiga bemanning, funktion och duglighet, eller är det alternativa karriärvägar för specialister som vill bli generalister?

» Specialistofficerssystemet premierar inte fanjunkaren som vill utvecklas och stanna inom sin funktion. «

Om Försvarsmakten inte uppmärksammar detta riskerar man att utarma hela grundtanken med specialistofficerare som experter inom de militära grundfunktionerna, en unik roll som täcker glappet mellan officeren och gruppbefälet.

Att odla den vertikala karriären för specialistofficerare riskerar skapa en ny variant på NBO-systemet. Generalister och chefer har vi genom våra officerare, och det är inte den generella kompetensen som chefer i sin vardag efterfrågar, det är specialistens expertis inom sin funktion.

Med detta sagt är inte rekommendationen att stänga den vertikala karriärvägen för specialistofficerare, men den måste utformas för att omhänderta organisationens behov. Det behövs företrädare (OR8/9) med djup kompetens inom de flesta funktioner i Försvarsmakten.

Chefen behöver dock inte ytterligare en generalist som viskar i dennes öra. Det chefen behöver är den specialist eller de specialister som utifrån sina respektive funktioner, ger svar på chefens frågor och löser dennes problem. Det är verklighetens chefsstöd och det stöd framförallt yngre officerare behöver!

Läget är således följande. Det finns en uppenbar risk att specialistofficerarna är på god väg att bli NBO 2.0 inom trebefälssystemet och den viktigaste rollen med hela skrået, den som erfarenhetsbärare, expert och just specialist på de militära kärnkompetenserna urvattnas.

» Om Försvarsmakten inte uppmärksammar detta riskerar man att utarma hela grundtanken med specialistofficerare som experter inom de militära grundfunktionerna. «

Utgångspunkt för fördjupad specialisering bör tas i att stärka specialistofficeranas roll genom att:

  • Karriärvägar tydliggörs inom primärt egen funktion/tjänstegren men breddas utanför eget förband (funktions- eller stridsskola, försvarsgrens- eller högre stab) istället för att som nu generaliseras inom eget förband.
  • Löneutvecklingen ses över för att i första hand premiera goda prestationer i specialistbefattning (vilket med stor sannolikhet sker om man verkar länge inom samma befattning och funktion).

Vårt läge är fastställt och vi vet att många yngre specialistofficerare delar dessa tankar. Som officerare och chefer ser vi ett stort värde i att rollen som specialistofficer verkligen kan bidra med erfarenhet och djup ämneskunskap.

Hade vi behövt fler generalister hade vi lika gärna kunnat behålla NBO! 

/Generalister söker specialister

Författarna bakom debattartikeln är fyra chefer inom olika delar av Försvarsmakten på nivå OF 3 och OF 4.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

    I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

    Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

    Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

    En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

    Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

    Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

    Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

    Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

    Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

    Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

    Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

    Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

     

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

    Ur arkivet: