Senast publicerat
Senast publicerat:

”Har FM råd att ta distans från distansarbete?”

Niklas Wiklund
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

När jag aktivt började engagera mig i försvarsdebatten i samband med försvarsbeslutet 2009 handlade den näst intill uteslutande om Försvarsmaktens existens. Det fanns då knappt pengar för att kunna bedriva relevant övningsverksamhet. Större materielprojekt för att omsätta föråldrad materiel sköts på framtiden. Försvarsmakten skulle dessutom krympas ytterligare genom ”basorganisation 13” för att komma i den trånga kostymen IO14. När hela debatten handlade om existens, förbandsnedläggning och reducering av personal fanns det inte på kartan att ägna sig åt att debattera personalfrämjande åtgärder, lönenivåer och andra mer mjuka frågor. Vi kan konstatera att till skillnad från där och då så är vår befolkning, våra politiker och Försvarsmakten här och nu eniga om att vi behöver ett starkt försvar och att säkerhet också måste få kosta pengar. Nu finns det således även utrymme för att diskutera de mer mjuka frågorna.

Men det är inte bara förutsättningarna som har förändrats sedan dessa bistra tider, utan också de yngre kollegornas syn på ett arbete i Försvarsmakten. Alla ser i dag inte tjänstgöring i Försvarsmakten som ett livstidsyrke som äldre generationer kanske gjorde. I dag har vi dessutom en situation där det i större utsträckning är ”arbetstagarens marknad”.

Hur skapar vi då en vilja att stanna under ett långt yrkesliv i Försvarsmakten? En viktig del, utöver att korrigera lönenivåer, är att fokusera just på de mjuka frågorna. Ett steg i den riktningen togs av flygvapenchefen som i somras lanserade begreppet ”flygstabshus”. Tanken är att på varje garnisonsort i flygvapnet skapa ett flygstabshus, en distansarbetsplats med syftet att personal ute i landet ska kunna tjänstgöra på flygstaben utan att behöva veckopendla. Man legitimerar därmed distansarbete med att skapa en fast infrastruktur och förutsättningar för detta.

» Försvarsmakten bör följa detta goda exempel och bli en mer modern arbetsgivare. «

Här anser jag att hela Försvarsmakten bör följa detta goda exempel och bli en mer modern arbetsgivare. Genom att skapa förutsättningar för distansarbete på alla garnisonsorter är jag övertygad om att myndigheten skulle ta ett viktigt steg mot att kunna behålla personal under ett längre yrkesliv. I dag är det inte självklart för alla att börja veckopendla när tjänstgöringen på hemmaförbandet är till ända, utan man väljer kanske att gå till ett civilt yrke för att slippa detta. Det är inte heller självklart att det är den försvarsmaktsanställda i familjen som är huvudinkomsttagare, vilket för vissa kan innebära ett större ansvar på hemmaplan när barnen är sjuka etcetera, något som försvåras vid veckopendling.

Möjligheten till distansarbete skapar även förutsättningar för yngre officerare med komplicerade hemmaförhållanden och ensamstående med barn att tidigt i karriären få möjlighet att tjänstgöra på högre stab. Detta är av godo både för individen och för Försvarsmakten då centrala staber kan vitaliseras och kontinuitet i befattningar kan möjliggöras. Här kan vi dra slutsatser av hur vi arbetade under pandemin med FMAP-K och videokonferensmöjligheter, öppet och krypterat. Försvarsmakten fortsatte verka fullt ut under hela denna period trots att många arbetade på distans. Vi fick då ett kvitto på att det faktiskt fungerar.

Att skapa infrastruktur för distansarbetsplatser på garnisonsorter där det redan är trångt kan givetvis både bli kostsamt och ta tid. Men detta ska ställas mot möjligheten att kunna behålla vår utbildade och kompetenta personal under lång tid samtidigt som kostnader för resor och boende i samband med pendling kommer att minska. Detta kommer bli än mer aktuellt när vi går mot ett medlemskap i Nato där tjänstgöring i andra länder kommer krävas i utökad omfattning. Då är det givetvis av godo att reducera bördan av veckopendling inom rikets gränser.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Jag anser att utbildningen kräver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning", skriver insändarskribenten.

    Foto: Niklas Englund/Försvarsmakten.

    Efter att precis ha avslutat min värnplikt ryckte jag in på Officersprogrammet (OP) 2025 och visste inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Visserligen hade jag genomfört min värnplikt som logistikgruppchef, men trots det anser jag inte att jag var redo för de krav jag upplever att utbildningen ställer på mig. En genomförd värnplikt var inte nog för att ge mig den kunskap jag behöver för att utvecklas optimalt på Officersprogrammet. Därför anser jag att utbildningen behöver en repetitionsutbildning inom strid i samband med inryck på skolan, i syfte att fylla i luckor i kadetternas tidigare utbildning.

    Fördelen med OP är kadetternas många tidigare erfarenheter. Detta innebär att man kan lära av varandra och knyta värdefulla kontakter inom Försvarsmaktens många funktioner. Dock är detta även en nackdel när utbildningen är standardiserad och är starkt präglad av arméns stridande förband. Självklart ska varje officer i Försvarsmakten måste kunna strida och leda strid, men för att uppnå detta krävs att kadetterna har en gemensam lägstanivå som är känd av befälslaget. En känd lägsta nivå medför att utbildningen kan fokusera mer på att utveckla kadetternas ledarskap i strid, än att kadetterna skall behöva jaga i kapp sina kollegor som har mer stridsvana.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande

    För många som tidigare har arbetat inom någon av arméns funktioner, såsom underhåll, ledning eller fältarbete, är markstridsförmågan i min mening skrämmande låg. Detta inkluderar inte de andra försvarsgrenarna, vars genomsnittsförmåga troligtvis är ännu sämre. Eftersom väpnad strid i mångt och mycket är Försvarsmaktens huvuduppgift, krävs att kadetterna hanterar grunderna innan övrig utbildning kan staplas ovanpå.

    Kadettbataljonen har enligt mig varit undermålig i att fånga upp de kadetter vars kunskap är bristande, och det känns enligt mig som att bataljonen hoppas på stoppar huvudet i sanden och ignorerar problemet. Trots detta uttrycker befälslaget ett missnöje över den låga utbildningsnivån. En kortare repetitionsutbildning på cirka en månad med fokus på att strida och leda strid, hade enligt mig löst många av de ovan nämnda problemen.

    I samband med mitt inryck tilldelades Försvarsmakten blott två veckor att förbereda kadetterna för utbildningen samt att kontrollera kadetternas fysiska förutsättningar. Denna period borde utan större förhinder för Försvarshögskolans planering kunna förlängas med ett par veckor. De kadetter som tidigare varit anställda som GSS/K kan eventuellt möta en sådan utbildning med skepsis, då den kan för den erfarne te sig överflödig.

    En repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå 

    Dock är en sådan utbildning vital för de som antingen varit civila och behöver skaka av sig rosten, eller haft en mestadels ickestridande funktionsbefattning under värnplikten. Detta hade möjliggjort att kadetterna med mindre erfarenhet inte behöver oroa sig för att deras tidigare erfarenheter är otillräckliga för att ta vara på utbildningen till fullo.

    Sammanfattningsvis anser jag att en repetitionsutbildning hade gett kadetterna en gemensam utbildningsnivå som gör det lättare för befälslaget att utgå från. Det hade också gett kadetter med kunskap inom andra områden än enbart markstrid en möjlighet att komma ikapp sina kollegor.

    Slutligen hade en sådan repitionsutbildning möjliggjort att kadetterna inte behöver oroa sig för att otillräcklig kunskap inom en arméfärgad utbildning begränsar deras möjlighet till personlig ledarskapsutveckling.

    Kadett R

    Ur arkivet: