Senast publicerat
Senast publicerat:

Det förändrade samhällskontraktet – nutidens fackliga kamp 

"Utan en tydlig roll för fackförbunden kommer svenska modellens inflytande minska. Det kommer inte på bästa sätt värna arbetstagarna på svensk arbetsmarknad, i synnerhet inte i Försvarsmakten", skriver Stefan Morin, ledamot i Officersförbundets styrelse och ordförande för Livgardets officersförening.

Stefan Morin
Saltsjöbadsavtalet undertecknas 1938.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När jag är ute och möter nya medarbetare i myndigheten och pratar om fackligt medlemskap och engagemang möter jag ibland argument att arbetarrörelsen är över och att den enda fackliga frågan är lön. Detta anser jag stämmer inte. Vi står nu inför den viktigaste fackliga kampen sedan början av 1900-talet, då lagen om kollektivavtal och Saltsjöbadsavtalet satte ramarna för den svenska modellen. Kampen om att i det nya samhällskontraktet försvara partsmodellen och medlemmarnas inflytande på arbetsmarknaden.

I slutet av 1800-talet, ur arbetarrörelsen, börjar arbetare organisera sig inom fackförbund. Drivkrafterna då var människors lika värde, jämställdhet och bättre villkor på arbetsmarknaden. Drivkrafter som vi i dag kan åtnjuta som självklara och till del lagstadgade på arbetsplatsen. Den svenska partsmodellen som bygger på att parterna i samförstånd sätter villkoren på arbetsmarknaden utvecklas. Den modellen har tjänat svenska arbetsmarknaden väl. Vi har använts som ledstjärna och målbild för länder världen över som drömmer om en mer demokratisk och rättvis arbetsmarknad.

I regeringsformens första kapitels första paragraf kan vi läsa ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”.  Paragrafen skulle kunna ha tillägget: ”genom de organisationer de tillhör”. För just så har det svenska samhällskontraktet fungerat. Statens makt har balanserats och kontrollerats av organisationer. Kyrkan, föreningar och fackförbund har utgjort folkets kontroll.

» Hur den nya maktbalansen i samhällskontraktet kommer se ut vet ingen, men utan en tydlig roll för fackförbunden kommer svenska modellens inflytande minska. «

Samhällskontraktet är nu i förändring. Staten har inte längre monopol på välfärd utan näringslivet och ideella organisationer kan idag bedriva bland annat sjukvård och skola. Kyrkan har separerats från staten och ideella influenser från omvärlden har tagit plats på arenan. Människors engagemang skiftar från medlemsorganisationer till ett mer tidsbegränsat deltagande i sakfrågor.

Hur den nya maktbalansen i samhällskontraktet kommer se ut vet ingen, men utan en tydlig roll för fackförbunden kommer svenska modellens inflytande minska. Det kommer inte på bästa sätt värna arbetstagarna på svensk arbetsmarknad, i synnerhet inte i Försvarsmakten. De skulle dessutom överlåta till politiken att genom lagstiftning besluta om lägstalöner och skyddsregler på arbetsmarknaden.

I dag 2022 måste vi fråga oss om den svenska modellen, dess plats i det nya samhällskontraktet, och de grundläggande värderingar som skapat den, är hotad? Värderingar som till stor del kan återfinnas i Försvarsmaktens värdegrund. Värderingar som ligger till grund för vår demokrati. Att parterna på arbetsmarknaden förhåller sig till den svenska modellen är därför ett konkret sätt att skydda vår svenska demokrati. Det kräver att parterna lyssnar och kompromissar. Något Arbetsgivarverket och Försvarsmakten behöver påminnas om.

Utan svenska modellen tappar arbetstagarna inflytande att påverka sina villkor. Redan idag märker vi hur Arbetsgivarverket i förhandlingar vill försämra villkoren inom det statliga området. Att kombinera denna attityd med den ständiga devisen att ”staten inte ska vara löneledande”, rimmar illa med ambitionerna om en kraftig tillväxt inom Försvarsmakten.

Liknande läsning:

När staten genom Arbetsgivarverket driver på för försämrade villkor, är det Officersförbundet tillsammans med övriga fackförbund inom staten som bedriver försvarsstrid. Det är genom medlemskap och engagemang i förbundet som vi på bästa sätt försvarar våra villkor! I detta fall är ensam inte stark.

Försvarsmaktens syn på den svenska modellen, ”att parterna i samförstånd sätter villkoren”, har just nu stora brister. Bland annat hänvisar personaldirektören i en artikel i Officerstidningen nr 4/2022 till ett remissvar avseende GSS/K där Försvarsmakten svarat att de ”kan tänka sig förlänga GSS/K med två år i stöten, i obegränsad tid, förutsatt att det är ett ensidigt beslut från Försvarsmakten utan inblandning av fackliga organisationer”.

Ytterligare ett aktuellt exempel på bristen av partsarbete från Försvarsmaktens sida är hur ÖB har duckat diskussioner mellan parterna gällande flygförarfrågan med resultatet att vi nu riskerar operativ förmåga. Hade ÖB satt sig ner och fört samtal med Officersförbundet när vi flaggade för bristerna i flygförarnas villkor, hade problemet kanske inte vuxit till de nuvarande proportionerna. Kanske hade vi partsgemensamt hittat en lösning?

Gällande personalförsörjning och tillväxt har Officersförbundet länge tryckt på vikten av behållaperspektiv. Men när arméchefen deltar i Almedalen på Officersförbundets seminarium, ”Den militära personalen – nyckel till tillväxt”, uttrycker han stolt: ”Vi är bra på att rekrytera, det går bra för försvarsmakten nu”.

Det stämmer om arméchefen definierar Försvarsmakten som ett Excel-ark med uppfyllda siffror och måltal som ska presenteras för departementet. Att prata om god rekryteringsförmåga utan att väga in förmågan att behålla kompetens inom myndigheten påvisar endast en vilja att visa upp tilltalande siffror som inte säger något om verkligheten. 

Jag definierar Försvarsmakten som spjutsspetsförmågor. Förmågor som utgörs av väl utbildade och kompetenta medarbetare. Det är dessa förmågor som ska skydda våra gränser, som ska värna vår demokrati och genom det vår svenska modell. Dessa förmågor blir bara bättre genom att parterna tillsammans sätter villkor som motiverar och utvecklar personal att stanna kvar i myndigheten, samtidigt som Försvarsmakten rekryterar nya medarbetare för att säkerställa tillväxt.

Det svenska samhällskontraktet förändras, det går inte att stoppa. Men förändring behöver inte innebära försämring. Vi som fackförbund ska inte verka som en bromskloss för att värna vår egna organisation, men vi ska agera för att försvara våra medlemmars inflytande och värna deras villkor. Vi måste säkerställa att det finns ett skyddsnät och en plats för våra medlemmars röster i det nya samhällskontraktet. Det skyddsnätet utgörs av den svenska partsmodellen och stavas i vårt fall Officersförbundet!

Stefan-Morin_2021_kontakt kopiera
Stefan Morin, Ledamot i Officersförbundets förbundsstyrelse. Ordförande för Livgardets officersförening.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Östersjön ska inte längre ses som enbart en vallgrav mot öst med uppgift att hålla en fientlig granne på avstånd. Genom inträdet i Nato har Sveriges försvarsstrategiska roll i området utvidgats och vi ska nu tillsammans med våra allierade ta kontrollen över havet för att säkerställa försvaret och försörjningen i regionen.

    Peter Haldén
    Kampen om Östersjön – Sveriges nya ­verklighet i Nato
    De ryska aktiviteterna i Östersjön har ökat markant efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Här syns svenskt stridsflyg följa en rysk ubåt på väg in i Östersjön.

    Foto: Försvarsmakten

    Östersjön är Sveriges geopolitiska tyngdpunkt i ordets samtliga bemärkelser. Otroligt mycket har förändrats sedan Sveariket började bildas från små hövdingadömen på 900-talet och fram tills idag, men Östersjön och dess speciella egenskaper har varit centrala faktorer under hela Sveriges existens. Framtiden är som alltid oviss och öppen men att den kommer kretsa kring detta hav, det står klart.

    Vad som sker med och i länderna runt Östersjön samt hur teknologi och strategiskt tänkande påverkar både civil och militär sjöfart är de främsta påverkansfaktorerna för vårt land. I ett långt perspektiv ser vi två grundläggande mönster. Det första handlar om kampen mellan ett öppet och ett stängt hav. Ända sedan medeltiden har ett antal regionala makter, framför allt Danmark och Sverige, velat monopolisera kontrollen över Östersjön och därmed marknader i Östeuropa som kan nås via floderna som mynnar ut i havet.

    Det andra handlar om de växlande konfliktdimensionerna. Länge ägde de flesta militära konfrontationer rum längs en nord-sydlig axel där Danmark och Sverige bekämpade varandra. Under Sveriges och Rysslands långa tvekamp övergick konfrontationslinjen i en öst-västlig dimension och även Bottenhavet blev en krigsskådeplats. Under världskrigen mellan Tyskland och Ryssland (i olika skepnader) återkom den nord-sydliga dimensionen, men sedan 1945 har konfrontationen ånyo rört sig i en öst-västlig riktning.
    Efter att krigen mellan Sverige och Ryssland tog slut 1809 rådde fred och öppenhet i Östersjön (med undantag för Krimkriget 1853–1856) fram till första världskriget då havet stängdes och minerades. Mellankrigstiden, då både Tyskland och Sovjetunionen var svaga, var åter en tid av öppenhet och politisk pluralism. Andra världskrigets härjningar och det efterföljande kalla kriget stängde havet igen då först Nazityskland och sedan Sovjetunionen i stort sett kontrollerade Östersjön.

    Efter murens och Sovjetunionens fall har Östersjön på nytt öppnats för fredligt utbyte mellan länder och konfliktnivån har sjunkit drastiskt. Men Rysslands återkomst som krigisk stormakt har kastat skuggor över dessa framsteg. Nu måste Sverige och våra allierade på nytt använda marina resurser, inte för att monopolisera Östersjön utan för att se till att handelsflödena förblir fria och för att trygga Baltstaternas existens.

    Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Hur ser då vår närmaste framtid ut? På 1500-talet sa Machiavelli att hälften av världen är bortom vår kontroll och bestäms av fienden, slump och friktioner. Men han sade också att vi styr över den andra hälften med vår styrka, beslutsamhet och förstånd. Militärstrategiskt och försvarspolitiskt gäller att Östersjön inte längre bara är en vallgrav som skyddar riket. Istället är det en ovärderlig transportled som måste hållas öppen och säker, både för oss och för våra allierade.

    Under det kalla kriget var Sverige inriktat på att bedriva sea denial. Det vill säga att kunna förneka Sovjetunionen användning av Östersjön som ett militärt operationsområde och i allra värsta fall förhindra att de använde havet för att angripa svenskt territorium. Detta var huvuduppgiften för båda beståndsdelarna av den svenska marinen, både flottan och kustartilleriet.

    Men i och med inträdet i Nato har vår militärstrategiska roll förändrats. Nu handlar det snarare om att kunna upprätta sea control så att Baltikum och Finland, men även svenska ostkusten, kan förses från havet. Detta gör vi framför allt genom att avskräcka Ryssland från angrepp och hot, men givetvis även genom förmågan att bedriva och skydda logistik.

    Även om situationen idag kan påminna om läget under stormaktstiden då Sverige var beroende av att fara på Östersjön har den tekniska situationen förändrats. Här tar jag bara upp två element, men dessa är ofrånkomliga. För det första står Sverige inför en enorm fartygsaffär. Vi kommer att inhandla fyra nya fregatter för mångmiljardbelopp. Som alla förändringar har den sina anhängare och sina kritiker. Fregatterna utgör kraftfulla plattformar med ett otal resurser för att övervaka och kontrollera sjöområden, men är samtidigt stora och dyrbara måltavlor, inte minst för drönare.

    Debatten lär fortsätta om detta är en klok investering eller ej, men som alla system avgörs dess nytta inte bara av tekniska egenskaper utan också av vilken strategisk och försvarspolitisk kontext de ska verka i. Med fregatterna kommer inte bara nya behov av att träna på fartygen utan även behov för strateger och politiker att tänka i nya banor.

    För det andra torde det vara uppenbart att drönare förvandlat stridens och krigets villkor de senaste decennierna. Detta gäller i snart sagt samtliga domäner: mark, sjö och luft. I början av det rysk-ukrainska kriget var Ukraina i stort sett resurs- och chanslöst i Svarta havet. De hade ytterst begränsade marina resurser som kunde matcha den på pappret så mäktiga ryska svartahavsflottan. Landet försattes i en förlamande blockad och hotet om en landstigning i hamnstaden Odessa föreföll överhängande. Men inom ett par månader lyckades man vända situationen till dess diametrala motsats. Med hjälp av havsdrönare och specialoperationer har man bekämpat Svartahavsflottan och tvingat den att söka skydd i hamnar långt bort från områden där den kan göra nytta.

    I Israels och USA:s krig mot Iran 2025 och 2026 har drönare gjort ytterligare framsteg, dels för angrepp mot markmål, dels mot sjömål. I den senare rollen har drönare också klivit fram som ett vapensystem som kan uppnå en strategisk verkan som inte står i proportion till dess kinetiska effekter.

    Givetvis måste drönare spela en huvudroll i tänkandet om Östersjöns militära framtid. För det första måste fartyg och baser utrustas med skydd mot både luft- och sjöburna drönare och personal måste utbildas. Eftersom Östersjön är ett så litet hav är det möjligt att nå alla fartyg med drönare som opereras från markdomänen vilket ställer krav på övervaknings- och spaningssystem med lång räckvidd.

    Fregatter

    De fyra fregatterna som Sverige ska beställa av Frankrike, riskerar att bli lätta måltavlor för ryska drönare, menar Peter Haldén.

    Foto: REA/Pierre Ollier

    I detta hänseende måste vi ta höjd för att en drönare inte kommer ensam utan att alla trender verkar gå mot att en angripare använder sig av stora svärmar. Det är det taktiska hotet vi måste vara dimensionerade för.
    För det andra måste vi reflektera över vilka möjligheter drönartekniken ger oss – i luften, på ytan och under ytan. Ett område där de tydligt förstärker våra förmågor är övervakning, både på och under ytan. Bevakning och skydd av undervattenskablar är en uppgift där drönare, kanske med hög grad av AI-driven autonomi, kan göra oerhörd nytta. Förstärkningen av övervakningsförmåga är en tillgång i krig, skymningsläge och fredstid. För uppgifter som bordningsaktioner kan en drönarsvärm ge värdefullt skydd.

    För samtliga användningsområden gäller även att drönare är system som inte kostar mycket att producera eller använda, vilket ger oerhörda fördelar när det gäller skalbarhet och redundans. Men drönarna påverkar också den strategiska dimensionen. Ett sätt att tänka på drönarnas inflytande på Sverige är att ta hjälp av de klassiska marinstrategiska begreppen sea control och sea denial. Drönare förefaller vara ett vapensystem som stärker defensiven och försvårar offensiven, både till lands och till sjöss. Om Sverige skulle bedriva sea denial och försvara oss mot ett angrepp i Östersjön vore drönarteknologin en välsignelse. I ett fiktivt scenario där svenska amfibiesoldater har tillgång till svärmar av drönare för att bekämpa en angripare vore det inte roligt att vara en fientlig fartygschef. Även om amfibie­förbanden ges uppgifter att bedriva ­operationer syftande till sea denial, kanske baserade på andra sidan Östersjön, då gäller alltjämt att drönare skulle kunna ge avsevärda fördelar.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Omvänt skulle man kunna hävda att drönartekniken stärker Rysslands marinstrategiska position eftersom den gör det lättare att försvåra överskeppningar och användandet av Östersjön för att försvara Baltikum och Finland. En starkt drönarutrustad rysk marin skulle kunna försätta dessa länder i ett blockadliknande tillstånd, ungefär som Iran gör i Persiska viken idag. Men, begreppet sea denial gör det också möjligt att vända på perspektivet och se Östersjön som en stor strategisk svaghet för Ryssland. Ända sedan början av 1700-talet då landets första flotta byggdes, Baltikum erövrades och Sankt Petersburg byggdes har Östersjön varit landets livlina. Så är det även idag. Ishavshamnarna Arkhangelsk och Murmansk är avlägsna och i dåligt skick, Vladivostok ligger långt bort från industri- och befolkningscentra och Svartahavshamnarna befinner sig i en krigszon och är sårbara för ukrainska angrepp.

    Rysslands ekonomi är helt enkelt beroende av Östersjön för transporter. Ett viktigt strategiskt mål blir då att få Kreml att inse att de inte ska göra något som äventyrar denna pulsåder. Om Ryssland börjar rubba sjöfarten i Östersjön, undervattenskablarna eller luftfarten över dess yta, då kan vi göra samma sak.

    Ömsesidig blockad är inte ovanligt i den marina historien och vi ser det idag i Persiska viken. Kanske är detta ett tänkbart scenario även för Östersjön men i ett sådant – visserligen inte önskvärt – läge är det vi som sitter med de bästa korten på hand.

    Agerar då stater alltid i enlighet med sina rationella intressen? Givetvis inte. Men en stark och smart svensk marin närvaro är ett viktigt sätt att övertyga Ryssland att de inte kan vinna en tävlan som handlar om att stänga Östersjön.

    Peter Haldén

    Peter Haldén

    Lärare på Strategiavdelningen på Försvarshögskolan och huvudredaktör till antologin ”Östersjön. En geopolitisk historia”, Stolpe förlag, 2026.

    Fakta

    Drönare i sjökrigföring

    Obemannade farkoster har på kort tid för­ändrat krigföringen till sjöss. De kan upptäcka fientliga fartyg, ubåtar och rörelser långt ­innan dessa når eget territorium – och dessutom göra det billigare och mer uthålligt än be­mannade fartyg och flygfarkoster. Drönare kan också användas för precisionsangrepp eller för att störa ut och överbelasta fiendens ­försvarssystem.

    Källa: Försvarsmakten

    Ur arkivet: