Senast publicerat
Senast publicerat:

”Stora behov av läcktätning redan i dagens organisation”

Herr Flax
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Totalförsvaret skall rustas upp, Försvarsmakten skall stärkas och civilförsvaret skall återuppbyggas. Ett stärkt svenskt försvar är något som vi, de ”närmast berörda”, länge har menat vara nödvändigt, men för bara några år sedan ansågs det vara ett särintresse bland många andra i den svenska statsapparaten. Inte nu längre.

Våra folkvalda närmast tävlar i utspel om hur mycket ytterligare resurser det skall läggas på försvaret. Förbanden överöses med förfrågningar om studiebesök från riksdagsgrupper, lokalpolitiker och partiledare. Medierna har plötsligt försvarsfrågan på agendan under ett valår (!) och allmänhetens nyväckta förståelse för vikten av ett robust svenskt totalförsvar förefaller vara uppe och nosa på rekordnivåer.

Ändå är det något som skaver i mig, jag får en olustig känsla i maggropen varje gång jag läser en artikel om förstärkningen av det svenska försvaret. En ilning går att förnimma långt bak i skallbenet när jag ser ett inslag på nyheterna om hur en partiledare glatt har besökt ett militärt förband och utlovat stora satsningar på kanske just deras förbandstyp.

» Jag är orolig för att 20-talets försvarssatsning riskerar att köra fast i valfläskens träskmarker och skitas ner av regional­politikens kladdiga kohandel. «

Man kan tycka att jag borde vara nöjd med att försvarsfrågan äntligen är i fokus, bortsett från den mörka bakgrund som allt detta sker mot. Slutligen inser även vår politiska ledning och den breda allmänheten att frågan måste tas på allvar och att nedrustningen av totalförsvaret gick alldeles för långt. Självklart känner jag så. Tillvaknandet sker på tok för sent och under mycket allvarliga omständigheter, men naturligtvis är det bra att vi nu påbörjar en resa mot ett mer trovärdigt och starkare svenskt försvar. Men det är just den förestående resan som ger mig den där magkänslan, den där ilningen.

Jag är orolig för att 20-talets försvarssatsning riskerar att köra fast i valfläskens träskmarker och skitas ner av regionalpolitikens kladdiga kohandel. Jag är bekymrad över hur den unika politiska detaljstyrningen av Försvarsmakten förefaller vara minst lika närvarande i upprustningsperioder som i nedläggningstider.

Det finns enorma behov av läcktätning redan i dagens organisation. Vi saknar stora mängder av ”militär anständighetsmateriel”. Vi övar våra krigsförband och deras chefer alldeles för sällan. Vi har för lite personal och de vi har slutar dessutom i för hög takt för att vi ska kunna möta den långsiktiga upprustningens behov. Vår nuvarande infrastruktur behöver närmast ofattbara förstärkningar. Jag är därför övertygad om att vi skulle kunna göra av med en stor del av de utlovade ekonomiska tillskotten på att endast ordna till nuvarande organisation, efter år av underfinansieringar, omorganisationer och kulissbyggen.

Jag är orolig för att det som kommer att vara mest intressant är att kunna visa upp hur det köps fler flygplan och fartyg, att det öppnas nya regementen och att det utbildas fler värnpliktiga, oaktat vad det innebär för den reella försvarsförmågan. Plakatpolitiska satsningar likt dessa skulle i värsta fall kunna leda till att vi står där i början av 30-talet med en på papperet upprustad Försvarsmakt, men som lider av samma problem med underfinansiering som sin föregångare. Vi riskerar att köpa en större och finare kostym, utan att ge vår kropp rätt förutsättningar för att växa i kapp och fylla ut den.

Därför bör vi alla, där vi är och på de sätt vi kan, se till att arbetet sker balanserat och med ett enda mål i fokus; Starka krigsförband och en robust fredsorganisation! Låt 20-talets upprustning skötas snyggare och smartare än 90-talets nedrustning!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

    I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

    Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

    Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

    En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

    Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

    Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

    Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

    Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

    Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

    Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

    Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

    Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

     

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

    Ur arkivet: