Totalförsvaret skall rustas upp, Försvarsmakten skall stärkas och civilförsvaret skall återuppbyggas. Ett stärkt svenskt försvar är något som vi, de ”närmast berörda”, länge har menat vara nödvändigt, men för bara några år sedan ansågs det vara ett särintresse bland många andra i den svenska statsapparaten. Inte nu längre.
Våra folkvalda närmast tävlar i utspel om hur mycket ytterligare resurser det skall läggas på försvaret. Förbanden överöses med förfrågningar om studiebesök från riksdagsgrupper, lokalpolitiker och partiledare. Medierna har plötsligt försvarsfrågan på agendan under ett valår (!) och allmänhetens nyväckta förståelse för vikten av ett robust svenskt totalförsvar förefaller vara uppe och nosa på rekordnivåer.
Ändå är det något som skaver i mig, jag får en olustig känsla i maggropen varje gång jag läser en artikel om förstärkningen av det svenska försvaret. En ilning går att förnimma långt bak i skallbenet när jag ser ett inslag på nyheterna om hur en partiledare glatt har besökt ett militärt förband och utlovat stora satsningar på kanske just deras förbandstyp.
» Jag är orolig för att 20-talets försvarssatsning riskerar att köra fast i valfläskens träskmarker och skitas ner av regionalpolitikens kladdiga kohandel. «
Man kan tycka att jag borde vara nöjd med att försvarsfrågan äntligen är i fokus, bortsett från den mörka bakgrund som allt detta sker mot. Slutligen inser även vår politiska ledning och den breda allmänheten att frågan måste tas på allvar och att nedrustningen av totalförsvaret gick alldeles för långt. Självklart känner jag så. Tillvaknandet sker på tok för sent och under mycket allvarliga omständigheter, men naturligtvis är det bra att vi nu påbörjar en resa mot ett mer trovärdigt och starkare svenskt försvar. Men det är just den förestående resan som ger mig den där magkänslan, den där ilningen.
Jag är orolig för att 20-talets försvarssatsning riskerar att köra fast i valfläskens träskmarker och skitas ner av regionalpolitikens kladdiga kohandel. Jag är bekymrad över hur den unika politiska detaljstyrningen av Försvarsmakten förefaller vara minst lika närvarande i upprustningsperioder som i nedläggningstider.
Det finns enorma behov av läcktätning redan i dagens organisation. Vi saknar stora mängder av ”militär anständighetsmateriel”. Vi övar våra krigsförband och deras chefer alldeles för sällan. Vi har för lite personal och de vi har slutar dessutom i för hög takt för att vi ska kunna möta den långsiktiga upprustningens behov. Vår nuvarande infrastruktur behöver närmast ofattbara förstärkningar. Jag är därför övertygad om att vi skulle kunna göra av med en stor del av de utlovade ekonomiska tillskotten på att endast ordna till nuvarande organisation, efter år av underfinansieringar, omorganisationer och kulissbyggen.
Jag är orolig för att det som kommer att vara mest intressant är att kunna visa upp hur det köps fler flygplan och fartyg, att det öppnas nya regementen och att det utbildas fler värnpliktiga, oaktat vad det innebär för den reella försvarsförmågan. Plakatpolitiska satsningar likt dessa skulle i värsta fall kunna leda till att vi står där i början av 30-talet med en på papperet upprustad Försvarsmakt, men som lider av samma problem med underfinansiering som sin föregångare. Vi riskerar att köpa en större och finare kostym, utan att ge vår kropp rätt förutsättningar för att växa i kapp och fylla ut den.
Därför bör vi alla, där vi är och på de sätt vi kan, se till att arbetet sker balanserat och med ett enda mål i fokus; Starka krigsförband och en robust fredsorganisation! Låt 20-talets upprustning skötas snyggare och smartare än 90-talets nedrustning!
