Senast publicerat
Senast publicerat:

Säkerhetsläget i fokus på årets rikskonferens

Folk och försvars rikskonferens beskrivs som Sveriges viktigaste forum för försvars- och säkerhetspolitik. I år kom den senaste tidens säkerhetspolitiska utveckling i Europa givetvis att dominera samtalen.

Josefine Owetz
Folk o ch Försvar / Ulf Palm
"Vi befinner oss i en allvarlig säkerhetspolitisk situation", sa överbefälhavare Micael Bydén i sitt anförande på Folk och försvars rikskonferens.

Den militära upptrappningen i östra Ukraina och hotet mot den europeiska säkerhetsordningen, säkerhetspolitiska vägval och rymden som operationsmiljö var några av de många ämnesområden som avhandlades vid Folk och försvars rikskonferens den 10-11 januari, vars övergripande tema var ”hållbara vägval i en föränderlig säkerhetsordning”, och som även i år genomfördes digitalt.

Överbefälhavare Micael Bydén inledde den andra dagen på konferensen med att understryka att det säkerhetspolitiska läget runt Sverige förvärrats: 

– Vi befinner oss i en allvarlig säkerhetspolitisk situation. Den har utvecklats över tid, men skärptes när Ryssland tillförde betydande mängder soldater och materiel till den rysk-ukrainska gränsen. Detta har sedan utvecklats till en storpolitisk kraftmätning.

Han poängterade att Försvarsmakten är aktiv och anpassar beredskapen efter rådande läge och att beredskap upprätthålls i flera olika riktningar och för flera olika scenarier.

– Situationen visar tydligt hur snabb och oförutsägbar utvecklingen kan vara – också i vårt närområde. Det inskärper allvaret i den verksamhet Försvarsmakten bedriver varje dag, året runt.

» Situationen visar tydligt hur snabb och oförutsägbar utvecklingen kan vara. «

I sitt anförande tog ÖB upp genomförandet av försvarsbeslutet och sa att Försvarsmakten kan göra mer för att ändra arbetssätt och metoder för snabbare tillväxt. Han nämnde bland annat att tillgång och tillgänglighet på materiel inte riktigt är som de önskar sig, liksom att det inte finns ledningssystem på plats för att till fullo genomföra gemensamma operationer.  

– Den krigsavhållande förmågan uppnås när vi får bort de svaga länkar som en angripare alltid letar efter, både militärt och civilt. Det kostar pengar, svett, kanske till och med tårar att stärka oss över hela linjen. 

Han konstaterade vidare att tillväxten av försvaret av Sverige är ett lagarbete med många aktörer, och att alla delar som krävs för stärkt försvarsförmåga rår inte Försvarsmakten över själva.

– Jag är beroende av samarbete med näringslivet, av vassa forskare, att industrin och FMV levererar materiel i tid och utan fördyringar. Att Plikt- och prövningsverket kan mönstra och skriva in värnpliktiga. Att FRA levererar sina underrättelser, FOI sin forskning, och MSB – med flera civila aktörer – i totalförsvarsutvecklingen. Att de frivilliga försvarsorganisationerna vill och kan ta armkrok med mig, liksom alla i hemvärnet som ger av kraft och tid till svenskt försvar, sa Micael Bydén. 

Liknande läsning:
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: