Senast publicerat
Senast publicerat:

Anmälan av arbetsskador i Prio kan förenklas

Arbetsskador som kodas fel i system Prio kan ge en missvisande bild av skaderisker i Försvarsmakten. Nu pågår ett arbete med att höja kvaliteten på arbetsskaderapporterna och underlätta för den enskilde att göra korrekta skadeanmälningar.

Linda Sundgren
Bezav Mahmod/Försvarsmakten
I början av december kom det in ovanligt många ärenden till Försvarsmaktens HR-centrum. Det skapade en överbelastning i enhetens interna ärendehanteringssystemet

Fem år efter att anmälningarna av arbetsskador fördes över till Prio, dras rapporteringen fortfarande med omfattande problem. Dels kvarstår en viss underrapportering av arbetsskador jämfört med åren innan Prio infördes. Dels finns det brister i kvaliteten i de arbetsskadeanmälningar som skickas in. Därmed riskerar bilden av arbetsskadeläget i Försvarsmakten att bli missvisande vilket i sin tur kan leda till felaktiga beslut. 

– Om underlaget till skadeanalyserna inte är korrekt kan det leda till att vi inte vidtar de åtgärder som skulle behövas eller att vi gör insatser på områden där det i själva verket inte är några stora problem, säger Björn Skoog, arbetsmiljöhandläggare på Försvarsmedicincentrum. 

Liknande läsning:

Ett bekymmer i sammanhanget är de frekventa felkodningar som sker i samband med att en anmälan om arbetsskada upprättas. Björn Skoog märker vid sina stickprovskontroller att det är vanligt att anmälaren angett fel kod.  

– När jag upptäcker fel rättar jag förstås till dem, men vi har varken tid eller resurser att gå igenom samtliga arbetsskaderapporter på det sätt som nog skulle behövas, säger han. 

» Vi har varken tid eller ­resurser att gå igenom samtliga arbetsskaderapporter. «

En bidragande orsak till att fel koder matas in kan, enligt Björn Skoog, vara den stora mängden koder som finns att välja bland. Koderna presenteras i en lång följd utan kategorisering och det kan ta tid att hitta exakt rätt kod. Risken finns att anmälaren ger upp och kryssar i ”övrigt”. Sedan ett drygt år tillbaka pågår ett arbete inom Försvarsmakten för att förenkla inrapporteringen av arbetsskador, däribland att hitta en bättre struktur för koderna. 

– Vi försöker sortera in dem i kategorier under gemensamma rubriker för att det ska bli enklare att hitta rätt. Men vi kommer nog inte ta bort några koder. Om vi ska kunna analysera anmälningarna behöver vi få detaljerad information om händelsen, säger Björn Skoog.  

Inom ramen för förbättringsarbetet med arbetsskaderapporterna finns också ambitionen att upprätta en rapporteringsrutin för arbetsskador som fungerar tillsammans med Arbetsmiljöverkets och Försäkringskassans system för arbetsskaderapportering.  

– Vi hoppas kunna anpassa vårt system så att arbetsskador som rapporteras i Prio automatiskt skickas till Arbetsmiljöverket och Försäkringskassan. Men om det är möjligt vet vi ännu inte, säger Björn Skoog. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    I en byråkratisk verklighet där processer styr mer än människor blir chefens faktiska betydelse allt mer oklar. Vad innebär det egentligen att vara chef i Försvarsmakten, undrar Andreas Braw.

    Andreas Braw

    En stor del av oss officerare gör chefskarriär. Vi genomför militär grundutbildning som chefer när vi knappt blivit myndiga. Sedan är vi plutonchefer, kompani­chefer, sektionschefer, avdelningschefer, stabschefer, och så vidare. Men vad gör vi chefer egentligen för nytta?

    Försvarsmakten plöjer ner stora summor i att välja ut oss och utbilda oss till ”ledare”. Vi har egna läroböcker i ledarskap, avlönade ledarskapslärare, ledarcoachning, ledarnätverk … Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ”ledarskap” i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    I många fall åstadkommer vi ganska lite. Vi stannar på våra befattningar kort tid, har ofta dålig insyn i verksamheten som vi leder och fyller våra arbetsdagar med andra saker än att leda vår personal i huvudverksamheten. Istället blir det kluriga löneärenden, ledningsmöten och uppföljning i Vidar. Efter två års förvaltning är det dags för en ny chef igen. 

    Ja, det är ingen överdrift att det finns en kult kring ’ledarskap’ i Försvarsmakten. Men vad åstadkommer vi chefer? 

    Likväl har vi höga tankar om oss själva. Det sker ceremonier vid chefsbyten, och ju högre chef desto större ceremoni. Tal och fanfarer. Vi ser chefen som viktig. Trots det är chefer ofta rätt obetydliga i praktiken. Det är istället processbeskrivningar, författningar och den av forskarna Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger kallade ”mittokratin” av staber och stödfunktioner som styr.

    ”Mittokratin är en organisation där alltmer makt och resurser samlas i mitten, ovanför kärnverksamheten och nedanför högsta ledningen” skriver forskarna i DN. Det är en allmän trend i arbetslivet, vi är inte ensamma om att vara drabbade. Organisationen blir överorganiserad, men tappar förmågan att styra. Istället skapas enligt professorn i nationalekonomi Henrik Eriksson en ”byråkratisk gegga” som är enormt arbetskrävande. 

    En kollega som är sektionschef (ännu en chef!) på en bataljonsstab sammanfattade sin vardag så här: ”Jag är överarbetad och understimulerad”. En förfärlig formulering. Han ägnar dagarna åt mängder av korta ärenden i olika riktningar, men ser sällan den röda tråden eller syftet med det han gör. Strömmen av ärenden sinar aldrig, men handlar sällan om att åstadkomma någon särskild krigföringsförmåga. I denna moraliska dystopi sker ett tyst lärande, att det är så här organisationen och vi officerare ”ska” fungera. Men det leder till svaga resultat och stegrande sjukskrivningstal. 

    Vi mittokrater (jag tjänstgör själv på Arméstaben) borde kanske agera i ”chefens anda”, men hur ska man hitta en ”anda” att agera i när cheferna är upptagna med annat och redan står med ena foten på nästa karriärsteg? När cheferna inte klarar av att styra i den ”byråkratiska geggan” eller att ens se ett terrängparti framåt i den mittokratiska dimman? Var är vi? Vart ska vi? Ingen vet riktigt. Det är, som många har börjat säga, ”komplext”. 

    Det är lätt att beskylla den ansiktslösa mittokratin, processerna och reglerna för utebliven förändring och svaga resultat. Men om det är dessa som styr vår organisation, vad ska vi då med cheferna till? Vad ska vi med ledarskapsutbildningen till? Ledningsgrupperna? Graderna? Vad gör vi egentligen för skillnad? Vad gör jag? Vad gör du? Vad håller vi på med?

    Ur arkivet: