Jag var 18 år när jag föll ner i min första depression. Orsakerna är ointressanta i sammanhanget men en sak stod klar för mig: om jag vill ha en bra befattning i Försvarsmakten fick mitt tillstånd inte visas under mönstringen. Genom att framhäva mina goda lagegenskaper, sunda värderingar och min elevrådsbefattning på Plikt- och prövningsverket fick jag befattningen jag drömt om. Efter mönstringen skickade jag några skryt-sms till mina kompisar och åkte därefter raka vägen hem för att lägga mig i fosterställning och gråta. Det var första gången jag lyckades hålla skenet uppe – men långt ifrån sista.
Försvarsmaktens Medicinska Bedömningsgrunder (FM MBG) är myndighetens riktlinjer för att bedöma lämpligheten på personal som ska genomgå olika utbildningar och tillträda vissa befattningar, exempelvis internationell tjänst. Syftet med FM MBG är bland annat att ”den enskilde inte ska verka i ett sammanhang som för denne eller annan personal innebär ökad risk för ohälsa eller skada samt att vederbörande ska ha medicinska förutsättningar att fullgöra avsedd befattning utan att utgöra en belastning för förbandet”. FM MBG berör en rad olika symptom och diagnoser, bland annat psykisk ohälsa. En person som uppvisar symptom på ”manisk eller depressiv episod” har, beroende på svårighetsgrad, begränsad möjlighet att tillträda mer avancerade befattningar, utbildningar eller genomföra internationell tjänst. Om personen genomgår eller genomgått behandling inom två år för bedömningen krävs dessutom specialistutlåtande för att över huvud taget vara aktuell. FM MBG har vid flera tillfällen fått kritik för att vara alltför kategorisk och utestängande, bland annat när det kommer till personer som diagnostiserats med adhd.
» Att vara ärlig med sitt psykiska tillstånd kan innebära att du berövas möjligheten till utbildningar, befattningar eller insatser. «
Ibland beror våra psykiska problem på trauman från barndomen, ibland på fysisk eller emotionell stress och ibland på medicinska orsaker. Men ibland är det inte svårare än att vi helt enkelt inte klarar av de förväntningar som ställs på oss. Vi är bara människor. Och på tal om det, enligt Socialstyrelsen fick var tjugonde man och var tionde kvinna i åldrarna 18–24 år antidepressiva läkemedel utskrivna under 2019. Det är nu över en miljon människor i Sverige som tar medicin mot olika former av psykisk ohälsa. Samtalsklimatet blir allt öppnare och det är inte längre bara ”svaga” individer som tvingas uppsöka hjälp. I Försvarsmakten är psykisk ohälsa alltjämt tabu. Även om det vore naivt att tro att ingen av de en miljon människor som äter antidepressiva läkemedel jobbar i Försvarsmakten, är det inget vi hör berättas om på arbetsplatsträffar, i fikarummet eller i ”bollhavet” på våra stridsfordon – av rädsla för konsekvenserna. Och låt mig vara tydlig: det finns ingen anledning att anta att myndigheten inte tar sitt rehabiliteringsansvar. Den som anmält behov av hjälp kan säkerligen få det genom försvarshälsan. Men när det väl blivit allmänt känt att en medarbetare lider av psykisk ohälsa blir också karriärmöjligheterna inom myndigheten färre. Att vara ärlig med sitt psykiska tillstånd kan innebära att du berövas möjligheten till utbildningar, befattningar eller insatser. Men inte nog med att du tampas med dina psykiska problem, du riskerar också att gå miste om din karriär.
I dag har jag varit yrkesofficer i över ett decennium med flera internationella insatser och spännande befattningar bakom mig. Mina psykiska problem förföljer mig alltjämt och vid flera tillfällen har jag återfallit i depressioner på grund av olika omständigheter – alla privata och orelaterade till mitt arbete. Jag har sökt hjälp på egen hand utan Försvarsmaktens kännedom och bitit ihop när jag mått dåligt. Därtill har jag alltid avstått läkares rekommendationer om antidepressiva läkemedel eftersom jag varit rädd att behöva uppge dem och att jag därmed skulle behöva stå tillbaka i jobbet.
Försvarsmakten har gjort mig till den jag är, gett mig många av mina nära vänner och flera fantastiska erfarenheter. Mitt arbete har gett mig mening och en naturlig plats i livet. Dessutom är jag en uppskattad medarbetare med bra omdömen från såväl nationell som internationell tjänst. Det finns mycket kvar jag vill göra och jag vill ta mer ansvar. Med hjälp av både terapi och antidepressiva läkemedel är jag bättre än någonsin på att hantera de problem som uppstår till följd av mina problem. Jag kommer aldrig bli helt frisk men jag vågar påstå att jag är mer uppmärksam på mitt hälsoläge och begränsningar än många andra. Därtill skulle jag aldrig låta min psykiska ohälsa utgöra en risk för mina kollegor.
General Bydén, du har tidigare gjort dig känd för att vara en inkännande och sympatisk chef. Att du erhöll priset för årets chef 2021 och fick ditt förordnande förlängt kom inte som en överraskning för mig. Både jag och mina kollegor har stort förtroende för dig. När du nu känner till min historia, mina problem och mina karriärsambitioner behöver jag veta hur jag som medarbetare med psykisk ohälsa ska agera i en organisation med en sjuklig friskhetskultur. General, jag vet också att jag inte är den ende. Vi har gott om medarbetare som anses stabila eller ”friska” men som lider i det tysta och som självmedicinerar med alkohol eller droger eftersom de inte vill riskera sin karriär.
Ska jag vara ärlig och riskera min karriär? Ska jag fortsätta ljuga, bli påkommen och därmed anses opålitlig? Eller vill du att jag säger upp mig och förföljer en tryggare karriär? Kort och gott: vad gäller för mig?
