Senast publicerat
Senast publicerat:

»Att mörka ohälsa kommer alltid vara en del av vår arbetsplats«

Kunskapen kring psykisk ohälsa varierar inom Försvarsmakten. Det är däremot tydligt att det finns en risk att medarbetare mörkar när de mår dåligt, enligt Officersförbundets lokala föreningar.

Redaktionen
Jonas Helmersson/Försvarsmakten

Enligt Folkhälsomyndighetens senaste siffror led sju procent av Sveriges befolkning i åldrarna 16–84 år av så pass allvarlig psykisk påfrestning att det troligen skulle kunna ge en psykiatrisk diagnos. 

– Det är rimligt att anta att statistiken bland Försvarsmaktens anställda ser likadan ut, säger Stefan Nilsson, tidigare centralt skyddsombud. 

Problemet, menar Stefan Nilsson, är att man inom Försvarsmakten sällan pratar om psykisk ohälsa. Det enda tillfället där ämnet tas upp är under säkerhetsintervjuerna, där medarbetaren får svara på ett antal frågor som ska identifiera psykisk ohälsa. 

– Vi arbetar på en myndighet som i mycket hög grad bygger på eget ansvar och där det handlar om ett förtroende och tillit mellan individen och chefen, säger Stefan Nilsson. 

Försvarsmaktens huvudskyddsombud Stefan Nilsson i samtal med kollegor uppe på Officersförbundet i Stockholm.
Stefan Nilsson

Inom Försvarsmakten har många anställda arbetsuppgifter som kräver starkt fokus och strikt säkerhetstänk. 

– Det finns ju ett relativt färskt exempel på ett fall där en pilot inom det civila flög in i en bergvägg, säger Stefan Nilsson, och syftar på tragedin 2015 i Frankrike där styrmannen enligt den franska haverikommissionen avsiktligt flugit in i bergssidan. I efterhand kom det fram att styrmannen under utbildningen lidit av depression och att han en tid före olyckan återigen insjuknat. 

Enligt Stefan Nilsson finns det både välfungerande och tydliga rutiner för hur man hjälper medarbetare som blivit utbrända och för medarbetare som drabbats av posttraumatiskt stressyndrom. 

Liknande läsning:

– Men det är skillnad mellan psykisk ohälsa som drabbar en person efter en chockartad upplevelse och den formen av psykisk ohälsa som kommer krypande. För den senare formen har vi inga tydliga rutiner, säger Stefan Nilsson. 

FAKTA

»Psykisk ohälsa kan vara tillfälliga besvär av oro, nedstämdhet eller sömnbesvär, men uttrycket används också för att beskriva psykiska sjukdomar som ångest eller depression. Det som kännetecknar all psykisk ohälsa är att den påverkar vårt välbefinnande och får oss att fungera annorlunda än vanligt.«

Källa: Socialstyrelsen

Under hans år som centralt skyddsombud upplevde han att man sällan talade om psykisk ohälsa i form av ångest och depression. 

– Samtidigt vet vi att det är relevant, kanske alldeles särskilt i ett yrke som vårt. Det är viktigt att man vågar säga ifrån till sin chef när det blir för mycket i livet och man börjar svikta mentalt. Det är också viktigt att man börjar prata om det här i arbetslaget. 

Han efterlyser ett regelverk, en central hantering och ett öppnare samtalsklimat kring ämnet. För, menar han, som det är nu finns det en uppenbar risk för att anställda inom Försvarsmakten ljuger av rädsla för att omplaceras. 

– Det är klart att det finns en risk för att personer skarvar lite på sanningen och till exempel låter bli att säga att de äter medicin mot ångest eller att de börjar självmedicinera, säger Stefan Nilsson. 

Jag har arbetat fackligt sedan 2003, och under de åren har jag inte varit med om något tillfälle där psykisk ohälsa har diskuterats.

Hans Bergvall är ordförande för Officersförbundets lokala förening på  F 17. Han tror att Försvarsmakten skulle vinna på att prata mer om psykisk ohälsa. 

– Jag har arbetat fackligt sedan 2003, och under de åren har jag inte varit med om något tillfälle där psykisk ohälsa har diskuterats. Däremot pratade vi lite om det när jag utbildade mig till officer, konstaterar han. 

Precis som Stefan Nilsson anser Hans Bergvall att det finns bra och tydliga rutiner för hur såväl medarbetare som blir utbrända som medarbetare som råkar ut för en olycka ska bemötas. 

– Det är den smygande ohälsan som är problemet. Vad händer om jag berättar för min chef att jag till exempel har symptom som tyder på att jag är deprimerad? 

Hans Bergvall, 2:e vice ordförande i Officersförbundet, är flygtekniker på Blekinge flygflottilj, F 17. Han känner igen problematiken som färdmekanikern David lyfter.
Hans Bergvall

Han skulle önska ett enkelt flödesschema där medarbetare kan slussas vidare, och som hjälper kolleger och chefer att upptäcka tidiga tecken på psykisk ohälsa. 

– Som det är nu så är det regelverk vi har att jobba efter att du, om du mår dåligt, ska prata med din chef. De mjuka bitarna är överlag lågt prioriterade. 

Hans Bergvall tycker sig ha märkt att det finns en oro inför det säkerhetssamtal som samtlig personal genomgår. 

– Många kolleger jobbar med hög säkerhetsklassning och kan därmed bli en säkerhetsrisk om de har tankarna på annat håll. Men arbetsgivaren är inte skyldig att berätta om något har upptäckts som gör att säkerhetsklassen ändras. Det innebär att man kanske inte alltid vågar berätta hur man mår egentligen.

Under Hans Bergvalls tid som facklig representant har han varit med om att människor blivit tillfälligt omplacerad på grund av missbruk. 

– Men att inte få arbeta med det man är utbildad till längre, det är en väldigt ovanlig åtgärd och i de fall som det händer får varken jag som facklig representant eller personen det gäller veta varför beslutet har fattats, säger han. 

Stefan Morin kopiera
Stefan Morin

Stefan Morin, som är facklig förtroendeman och vice ordförande i Livgardets officersförening, hanterar regelbundet ett antal medarbetare som drabbats av psykisk ohälsa i någon form och han säger att förbandets psykologer har fullbokat. 

– Däremot har jag inte stött på någon som uttrycker en rädsla för att förlora jobbet, även om jag varit med om att personer bytt befattning som en rehabiliteringsåtgärd i samband med psykisk ohälsa, säger han. 

Stefan Morin menar att det största problemet är okunskap. 

– Det är många, framför allt unga, chefer, som inte vet så mycket om psykisk ohälsa. Många tänker att bara för att man en gång drabbats av exempelvis en depression så är detta något som ska följa med resten av livet. Så behöver det inte vara. Enligt min uppfattning är psykisk ohälsa något som ofta är övergående, precis som annan ohälsa. 

Ett annat problem, som delvis har att göra med okunskapen, är att man, enligt Stefan Morin, är rigid och dålig att anpassa utifrån individ och behov.

– Inom Försvarsmakten är vi dåliga på att hitta lättnader i arbetsbelastning under perioder då en individ mår dåligt. 

Även om han upplever att stigmat kring psykisk ohälsa lättat, menar han att det fortfarande är något man talar tyst om i organisationen. 

– Det händer att jag möter människor som jobbat länge inom Försvarsmakten, som kanske har gett 20 år av sitt liv och plötsligt drabbas av en svacka i livet. När de då möts av oförståelse, trots att allt prat om förbandsanda, blir de besvikna. 

Det i sin tur, säger Stefan Morin, riskerar att medföra att man inte vågar vara ärlig kring hur man mår. 

– Det är naturligtvis högst relevant för arbetsgivaren att veta hur medarbetarna mår. Men om man vill att medarbetarna ska utnyttja det skyddsnät som Försvarsmakten faktiskt erbjuder, då måste man arbeta för att få bort stigmat. 

FAKTA

Psykisk ohälsa i siffror
14 % av befolkningen lider av stress.
8 % av befolkningen lider av svåra sömnbesvär.
7 % av befolkningen i åldrarna 16–84 lider av en så pass allvarlig psykisk påfrestning att det skulle kunna ge en psykiatrisk diagnos.
6 % av befolkningen har svåra besvär av ängslan, oro eller ångest.
4 % av befolkningen har diagnosen depression.
3 % av befolkningen lider av allvarlig stress.
Källa: Folkhälsomyndigheten  2021.

Eva Härnqvist är ordförande i Wanäs officersförening på K 3, och håller inte med om att psykisk ohälsa är ett tabubelagt ämne i myndigheten. 

– Inom Försvarsmakten är vi nog snarare mer öppna och angelägna än i samhället i övrigt när det kommer till att avhjälpa psykisk ohälsa, säger hon. 

Men, poängterar Eva Härnqvist, även om det finns en öppen attityd kring psykisk ohälsa, kommer problemet med dissimulering alltid att finnas. Den största risken med att mörka ohälsa är att individen inte får hjälp i tid. 

– Att mörka ohälsa kommer alltid att vara en del av vår arbetsplats oavsett vilken ohälsa det handlar om, eftersom det finns en stor vilja hos våra medarbetare att delta i övningar, utbildningar och insatser.

Eva Härnqvist
Eva Härnqvist

Hennes bedömning utifrån den egna arbetsplatsen är att cheferna, men också arbetskamraterna, är ansvarstagande och omsorgstagande vid ohälsa och kanske särskilt vid psykisk ohälsa och menar att de har fått rutin när det kommer till samtal om psykisk ohälsa. 

– Jag har information om att chefer ofta frågar om stöd av bland annat psykolog och HR-specialister inom rehabilitering eftersom det kan vara svårt att göra rätt typ av anpassningar i tjänst, säger Eva Härnqvist och ger ett exempel: Det är lättare att hänga av den tunga ryggsäcken vid knäbesvär än att veta vilka arbetsuppgifter som ska tas bort vid psykisk ohälsa.

Även på K 3 har personer omplacerats på grund av psykisk ohälsa men som fackliga företrädare, i nära samarbete med skyddsorganisationen, är man med och bevakar medlemmarnas intressen. 

– Omplaceringar genomförs om det finns medicinska hinder för att återgå i ordinarie befattning och anpassning inte kan göras i tillräcklig omfattning utifrån individens problematik. Omplacering sker i rehabiliteringsprocessen och enligt gällande lagrum och tillsammans med individ, närmaste chef och fackligt ombud. Det har alltså hänt att någon blivit omplacerad på egen begäran, som ett led i åtgärden – men inte tvångsomplacerad, säger Eva Härnqvist. 

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Kanadas militära engagemang i Europa växer samtidigt som landet vill minska beroendet av USA. Men Kanada är militärt nära integrerat med USA, och den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Christophe Premat
Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point
Kanada kan inte längre enbart förlita sig på sin nära allierade granne i syd, USA, för försvaret av sitt land, skriver analysförfattaren. På bilden: Kanadensiska soldater under övning nära radarstationen Shingle Point.

Foto: Gavin John/The New York Times

Kanadas premiärminister Mark Carney sammanfattade det nya geopolitiska läget i ett uppmärksammat tal vid Världsekonomiska forumet i Davos i januari 2026 på följande vis: ”If you are not at the table, you are on the menu.”

För ett land som under större delen av efterkrigstiden har kunnat förlita sig på sin geografi, sitt nära förhållande till USA och den regelbaserade internationella ordningen var budskapet ovanligt skarpt. Carney beskrev en värld där stormaktsrivaliteten åter präglar världspolitiken och där medelstora stater måste stärka sin egen handlingsförmåga. I detta sammanhang genomgår den kanadensiska försvarspolitiken sin största förändring sedan kalla krigets slut.

Efter årtionden av relativt låga försvarsutgifter och åldrande materiel ska landet åter kunna försvara sitt eget territorium mot en militärt avancerad motståndare. Försvaret av Nordamerika moderniseras, nya stridsflygplan anskaffas och närvaron i Arktis förstärks. Samtidigt leder Kanada en multinationell Natobrigad i Lettland. Upprustningen handlar dock om mer än nya vapensystem. Föreställningen att landets geografi i sig erbjuder säkerhet håller på att omprövas.

Efter andra världskriget knöt Kanada som betydande militärmakt tidigt sin säkerhet till de västliga allianserna. Landet blev 1949 en av Natos tolv grundarstater och stationerade under kalla kriget armé- och flygförband i Europa. Men en central strategisk uppgift fanns på hemmaplan. Den kortaste vägen från Sovjetunionen till Nordamerika gick över polarområdet och det kanadensiska Arktis. Under 1950-talet byggdes därför radarkedjor genom norra Kanada för att ge tidig varning om sovjetiska bombflygplan.

År 1958 formaliserades samarbetet med USA genom Norad (North American Aerospace Defense Command), det gemensamma militärkommando som övervakar och försvarar Nordamerika. För Kanada blev samarbetet ett sätt att förena amerikansk militär styrka med inflytande över försvaret av det egna territoriet. Samtidigt växte bilden av Kanada som en mellanstormakt. Utrikesminister Lester B. Pearsons roll i tillkomsten av FN:s fredsbevarande styrka under Suezkrisen 1956 bidrog till att göra fredsbevarande insatser till en del av den kanadensiska självbilden. Kanadas säkerhetspolitiska roll kom att omfatta flera dimensioner, däribland försvaret av det egna landet och Nordamerika, åtagandena inom Nato samt ett internationellt engagemang genom bland annat FN.

Efter Sovjetunionens fall minskade Kanada sitt försvar. De sista permanent stationerade markförbanden lämnade Europa 1993 och landet tog ut en fredsdividend. Samtidigt fortsatte Canadian Armed Forces att användas internationellt, från Balkan till striderna i Kandahar i Afghanistan.

Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro.

Kanada använde sin militär internationellt, men investeringarna i långsiktig försvarsförmåga släpade efter. När säkerhetsläget försämrades under 2010-talet präglades försvaret av personalproblem och åldrande materiel.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 är en viktig förklaring, men den kanadensiska omsvängningen kan inte förstås enbart genom kriget i Europa. För Kanada är förändringen särskilt tydlig i Arktis. Omkring 40 procent av landets territorium ligger i Arktis. Regionen är glest befolkad, avstånden enorma och infrastrukturen begränsad. Samtidigt gör klimatförändringen området mer tillgängligt. Ryssland har betydande militära resurser i sitt arktiska område, medan Kina har ökat sitt strategiska intresse för regionen. Det förändrar också innebörden av kanadensisk suveränitet i norr. Det räcker inte längre att hävda kontroll över ett enormt och glest befolkat territorium. Kanada måste kunna övervaka området, snabbt föra dit militära resurser och tillsammans med allierade visa faktisk närvaro. Arktisk infrastruktur blir därmed en del av försvarspolitiken. Arktis har gått från att vara en geografisk skyddsbarriär till ett område där Kanada måste kunna upprätthålla faktisk militär närvaro. Kanada är även en av grundarna av Arktiska rådet, som bildades i Ottawa 1996, och ser rådet som det viktigaste multilaterala forumet för att driva sina arktiska intressen.

Teknikutvecklingen har dessutom minskat värdet av Kanadas geografiska avstånd. Kalla krigets radarsystem byggdes främst för att upptäcka sovjetiskt bombflyg. Idag måste Kanada och USA kunna upptäcka och möta kryssningsrobotar, avancerade ubåtar, ballistiska och hypersoniska vapensystem samt obemannade system. Den nya inriktningen formulerades tydligt i försvarspolicyn Our North, Strong and Free från 2024. Försvaret av Arktis och norra Kanada har blivit en av landets viktigaste försvarsuppgifter. Kanada ska fortfarande kunna bidra till militära insatser utomlands, men tyngdpunkten förskjuts mot det egna territoriet och försvaret av Nordamerika. Det är ett tydligt skifte från årtiondena efter kalla kriget, då internationella insatser hade en mer framträdande roll.

En av de största satsningarna är moderniseringen av Norad. År 2022 beslutade Kanada att investera 38,6 miljarder kanadensiska dollar under tjugo år för att stärka försvaret av Nordamerika. Bakgrunden är ett förändrat strategiskt läge där Arktis inte längre ses som en skyddande barriär. Kanada måste kunna upptäcka och möta hot långt innan de når landets befolkningscentra. Samtidigt handlar upprustningen om relationen till USA. Kanada har avtal om 88 F-35A, men regeringen har inlett en översyn av anskaffningen och svenska Gripen har åter aktualiserats som ett möjligt alternativ för delar av den framtida stridsflygflottan. Diskussionen gäller inte bara militär förmåga utan också beroendet av amerikansk försvarsteknik, industriella investeringar och arbetstillfällen i Kanada. Här finns en tydlig motsättning. Försvarsupphandlingen blir också ett verktyg för att balansera den militära integrationen med USA mot ambitionen om större strategisk handlingsfrihet. Politiskt vill Ottawa minska beroendet av USA och bredda relationerna med Europa. Militärt är Kanada samtidigt närmare integrerat med USA än de flesta andra länder genom Norad. Den nya linjen handlar därför inte om att välja bort USA, utan om att få större handlingsfrihet inom ett fortsatt mycket nära försvarssamarbete.

Kanadas militära engagemang i Europa växer. Sedan 2017 leder landet Natos multinationella styrka i Lettland. Efter Rysslands invasion av Ukraina har den kanadensiska närvaron byggts ut till brigadnivå. Kanada har därmed fått en större roll i Natos försvar av den östra flanken. Europas säkerhet har åter blivit en direkt del av Kanadas egen försvarsplanering, snarare än främst en arena för internationella insatser.

Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson

Kanada närmar sig Europa i försvarspolitiska frågor. Här möts landets premiärminister Mark Carney och Sveriges statsminister Ulf Kristersson (M) under ett Natomöte i Haag, Nederländerna, i juni 2025.

Foto: Sean Kilpatrick/AP

Under Mark Carney har banden till Europa stärkts ytterligare. Kanada fortsätter sitt omfattande stöd till Ukraina och deltar i den brittisk-franska koalitionen av villiga som diskuterar framtida säkerhetsgarantier för landet. För Carney är detta också en fråga om Kanadas strategiska handlingsutrymme. När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

När relationen till USA blivit mindre förutsägbar vill regeringen bredda landets säkerhetspolitiska relationer. Ett starkare engagemang i Europa minskar inte betydelsen av USA, men ger Kanada fler partners och större möjlighet att agera tillsammans med andra medelstora makter.

Sverige har fått en tydligare roll i den nya kanadensiska säkerhetspolitiken. Kanada var det första landet som ratificerade Sveriges Natoanslutning. Sedan Sverige blev medlem har det bilaterala försvarssamarbetet fördjupats. I samband med det svenska statsbesöket i Kanada i november 2025 lanserade statsminister Ulf Kristersson och Kanadas premiärminister Mark Carney ett strategiskt partnerskap mellan länderna. Försvar och säkerhet, Arktis, innovation och försvarsindustri hör till de områden där samarbetet ska fördjupas.

Båda är nordliga Natoländer med stora och glest befolkade områden, avancerad försvarsindustri och ett växande fokus på Ryssland och säkerheten i Arktis och Östersjöområdet. Under 2025 deltog svensk militär också i den kanadensiska Operation Nanook i Arktis tillsammans med bland andra USA, Finland, Norge och Danmark. Det svensk-kanadensiska samarbetet har dessutom fått en konkret industriell dimension. I maj 2026 valde den kanadensiska regeringen Saab som föredragen leverantör för diskussioner om GlobalEye. Systemet kombinerar Saabs radar- och ledningsteknik med det kanadensisktillverkade Bombardier Global 6500. Om Kanada går vidare skulle affären förena svensk försvarsteknik med kanadensisk flygindustri och samtidigt stärka övervakningen av Arktis. Samarbetet illustrerar också en bredare förändring. Kanada söker inte bara större militär förmåga utan även tätare försvarsindustriella relationer med allierade. För Sverige öppnar den kanadensiska upprustningen därför möjligheter både operativt inom Nato och industriellt.

Försvarsbudgeten visar omfattningen av omsvängningen. Under 2024 låg Kanada på omkring 1,5 procent av BNP. För budgetåret 2025–26 ökade de samlade försvarsutgifterna till mer än 63 miljarder kanadensiska dollar och landet nådde Natos tvåprocentsnivå. Men den viktiga frågan är inte bara hur mycket pengar Ottawa anslår, utan om de kan omvandlas till operativ effekt. Kanada har personalbrist, eftersatt infrastruktur och en försvarsupphandling som länge präglats av långa processer. F-35, nya fartyg, ubåtar, radar och annan avancerad materiel kräver dessutom utbildad personal, underhåll, ammunition och fungerande logistik. Upprustningen kommer därför att ta många år. Det kanadensiska problemet liknar det svenska och övriga Europas: politiska beslut och ökade anslag kan fattas snabbt, men militär förmåga tar tid att bygga.

Försvaret av landet börjar i Arktis, är en del av försvaret av Nordamerika och knyts genom Nordatlanten till Europas säkerhet. Ett robotangrepp över norra Kanada, rysk militär aktivitet i Arktis och den kanadensiska brigaden i Lettland är delar av samma strategiska miljö. Den avgörande förändringen är därför inte en viss försvarsbudget eller ett enskilt materielprojekt. Ottawa har dragit slutsatsen att allianser måste kompletteras med större egen militär förmåga. För Carneys Kanada handlar upprustningen också om politisk handlingsfrihet och om att ha tillräcklig tyngd för att sitta vid bordet när den nya säkerhetsordningen formas.

Christophe Premat, foto Rickard Kilström, Stockholms universitet_

Christophe Premat

Forskare och föreståndare vid Centrum för Kanada­studier, Stockholms ­universitet.

Karta över Arktis

Fakta

Arktis

Arktis är området kring Nordpolen. Det utgörs till stor del av Norra ishavet och de nordligaste delarna av Sverige, Danmark (Grönland), Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland och USA (Alaska). Dessa åtta länder samarbetar kring frågor som rör Arktis inom ramen för Arktiska rådet, tillsammans med sex organisationer för urfolken i Arktis, däribland Samerådet. Men på kort tid har säkerhetsläget i Arktis skärpts, bland annat genom Rysslands krig i Ukraina, USA:s anspråk på Grönland och Kinas strategiska intresse i regionen. Med ett varmare klimat och smältande isar öppnas nya handelsvägar och tillgången till potentiella naturresurser, vilket riskerar att göra Arktis till en ny konfliktzon.

Källa: Utrikespolitiska institutet och Naturvårdsverket

Ur arkivet: