Senast publicerat
Senast publicerat:

REPLIK: När Försvarsmakten låter tystnaden tala

”Precis som så mycket annat när det kommer till trebefälssystemet hänger det inte ihop”, skriver Officersförbundets förbundsordförande Lars Fresker om Försvarsmaktens kommunikation kring det slutliga införandet av trebefälssystemet.

Lars Fresker, Förbundsordförande.
Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.
Detta är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Här bredvid finns en kommentar signerad Försvarsmaktens kommunikationsdirektör Mats Ström. Den är inte bara ett svar på Stefan Emanuelssons text om trebefälssystemet utan också det enda svar som myndigheten tänker ge på den intervjuförfrågan som Officerstidningens chefredaktör skickade till Försvarsmakten den 24 juni i år.

Bakgrunden till förfrågan är en film publicerad i förbundets kanaler i sociala medier. I filmen beskrev jag att förbundet dagligen har kontakt med både föreningar och enskilda medlemmar som vittnar om spänningar mellan personalkategorier, personal som mår dåligt och förbandschefer som saknar relevant information från högre chef rörande det slutliga införandet av trebefälssystemet.

Efter flera påstötningar kom så den 27 september, alltså tre månader efter att Officerstidningen första gången bad om en kommentar, myndighetens svar i form av Mats Ströms text. Några andra kommentarer har inte Försvarsmakten tänkt att ge. De låter helt enkelt tystnaden tala. Eller i vart fall tänker man bara ägna sig åt enkelriktad signalering.

Jag påstår att det är respektlöst mot alla de medarbetare som berörs av reformen. De som arbetat i Försvarsmakten i både med- och motgång och som förtjänar all respekt. Mats Ström lyfter förvisso fram det han kallar för den ”emotionella aspekten” och att man i ”görligaste mån” ska ta hänsyn till den ”enskildes situation”. Men slår, bara någon rad senare, fast att ”organisationens behov av ett fungerande personalförsörjningssystem är styrande”. 

Precis som så mycket annat när det kommer till trebefälssystemet hänger det inte ihop. 

Officersförbundet kommer oförtrutet arbeta vidare med att övergången ska bli rättssäker med en individuell prövning. Tveksamma fall är vi beredda att driva till Arbetsdomstolen. Vi arbetar också hårt med att driva frågan om löneutveckling i innehavd befattning, vilket är särskilt viktigt om man är specialistofficer. Så fungerar fackligt arbete. 

Det skulle förvåna mig mycket om Officerstidningen (som arbetar självständigt utifrån en fastställd redaktionell policy) skulle sluta pressa Försvarsmakten på svar. Ansvarsutkrävande är nämligen en del av journalistiken.

Liknande läsning:

Låt oss hoppas att Försvarsmakten i sin roll som arbetsgivare och myndighet är beredda att göra sina delar – följa arbetsrätten och i god demokratisk ordning svara på medias frågor. 

Var det verkligen bättre förr, eller bara annorlunda? Karlis Neretnieks funderar på hur officersyrket har förändrats sedan 1970-talet.

Karlis Neretnieks
Karlis Neretnieks

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Nyligen hade jag nöjet att äta lunch med en kapten i förbandstjänst. Samtalet kom in på skillnaderna mellan att vara subaltern i dag jämfört med min tid på 1970-talet (före den nya befälsordningen, NBO). Samtalet blev livligt. En tredje person vid bordet sa spontant ”Karlis, kan du inte skriva något om skillnaderna? Var det bättre förr, eller bara annorlunda?”.

Att dagens vapensystem är avsevärt bättre är uppenbart. Simulatorer av olika slag leder sannolikt till en bättre utbildning. Den personliga utrustningen är bättre. Tekniken går framåt. Vad går egentligen att jämföra? Jag fastnade för frågan som löd: ”fanns det faktorer som gjorde att jag som ung officer på det personliga planet levde i en annorlunda yrkesmiljö än dagens subaltern – bättre eller sämre”? Jag vill här lyfta fram tre skillnader i dåtidens system, jämfört med i dag: officerens fortsatta utbildning efter Militärhögskolan Karlberg, hur befattningar tillsattes och lönesystemet.

Den nivåhöjande vidareutbildningen efter utnämning till officer var tydligt reglerad: officersexamen vid Karlberg, trupptjänst två år, kompanichefskurs på truppslagskola under ett knappt år, trupptjänst i tre år och sedan kombinerad stabs- och bataljonchefskurs under ett år. Alla stegen var obligatoriska och tidpunkterna för de skolbundna utbildningarna var inte förhandlingsbara.

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn

Du visste redan när du slutade Karlberg att om två år ska du inställa dig på Kvarn och i nästa steg, sex år efter officersexamen, anmäla dig på Militärhögskolan i Stockholm (idag Försvarshögskolan). Befattningar tillsattes, man sökte dem inte. Hur yngre officerare skulle rotera mellan olika befattningar hemma på regementet bestämdes av regementschefen. Det grundat på hur denne ansåg att den unge officeren borde utvecklas med hänsyn till sin krigsbefattning. En placering som regementschefen också var den som avgjorde grundat på behoven i de krigsförband som regementet satte upp. Tillsättning av tjänster utanför regementet, till exempel lärare vid en truppslagsskola, styrdes av respektive truppslagsinspektör. Oftast, dock inte alltid, efter dialog med den enskilde.

I augusti 1974 möter jag dåvarande pansarinspektören, överste av 1:a graden Hugo Cederschiöld, som den dagen besöker regementet. ”Karlis, bra att jag träffar dig, du ska bli lärare på kadettskolan nu till hösten, frågor?”, sade han till mig. ”Nej överste”, svarade jag. Cederschiöld hade ett bra personminne och satte en ära i att känna alla officerare i pansartrupperna till namn.

Lönesystemet var ett tariffsystem där man var inplacerad i en viss lönegrad beroende på grad och befattning.

Något förenklat skulle en OF 1 ha X kronor i lön, en OF 2 Y kronor och så vidare, plus några mellansteg i varje kategori. Lönerna förhandlades centralt.

Systemet var inte alltid optimalt för den enskilde. Nygift och med litet barn – hade kanske passat bättre med MHS (dåtidens) ett år senare. Men det behövdes en lärare på Kvarn som kan den nya pansarvärnsroboten – bara att åka. Vad innebar detta för Försvarsmakten? Syftet med utbildningssystemet var att skapa officerare vilka redan tidigt i karriären kunde verka som kompani- och bataljonschefer i krig. Det var behovet av kompetens på olika befattningar som styrde var officerarna placerades. Lönesystemet var enkelt och tydligt, lönesättning tog varken många människor eller mycket tid i anspråk.

Om det var bättre förr för den enskilde kan diskuteras, ibland ja, ibland nej. Men det är svårt att inte se fördelarna för Försvarsmakten som organisation.

Ur arkivet: