På Karl Johans gate nummer 22 ligger Stortinget, ett av Oslos mest kända byggnadsverk. Stortinget är en märkesbyggnad i Oslo med sitt gula tegel och den halvcirkelformade kammaren som ger byggnaden sitt typiska kännetecken. Den 9 april 1940 intogs Stortinget av Nazitysklands invasionsstyrkor.
I augusti 2020 föll Stortinget för en annan angripare, den ryska militära underrättelsetjänsten GRU:s operatörer stormade Stortinget och fick med sig en omfattande mängd dokument och brev. Hur mycket och vilka stortingsledamöters kontor som blev drabbade av räden har norska myndigheter ännu inte berättat. Nu krävde inte stormningen några liv, inget skott avlossades och ingen blev fysiskt skadad. Ja, det var en stormning som aldrig ens märktes när det skedde. Till skillnad från när tysk trupp marscherade på Karl Johan så var det här ett osynligt angrepp. Ingen Oslobo som passerade byggnaden kunde föreställa sig att rysk militär underrättelsetjänst befann sig i Stortingets lokaler efter att ha nedkämpat det norska försvaret på plats.
Föreställ er nu vad som skulle ha hänt om det varit ett fysiskt angrepp. Det hade, med rätta, betraktats som en krigshandling mot Norge. Det hade utlöst Natos artikel 5, och den svenska solidaritetsdeklarationen hade testats skarpt. Sverige har sagt att man inte står på sidan ifall ofreden drabbar en granne.
Nu handlade det förstås inte om ett fysiskt angrepp från GRU utan om ett cyberangrepp. Därför har du inte sett löpsedlar, extrasändningar och krigsrubriker om händelsen i svenska medier. Du kanske rent av inte ens hört talas om händelsen överhuvudtaget.
Stortinget själva upptäckte att de hade oväntat och ovälkommet besök i sitt e-postsystem i slutet av augusti. Men stortinget var inte ensam drabbat, e-postadresser för 10.000 anställda i sju inlandskommuner i Norge utsattes samtidigt för intrångsförsök. E-posten såg ut att komma från kollegor men innehöll skadlig kod. Det här följdes upp av den Nationella Säkerhetsmyndigheten som berättade att det fanns ännu flera drabbade, både privata aktörer och offentliga verksamheter. Norge gick sedan ut officiellt och pekade ut Ryssland som angriparen i Stortinget.
Norges utrikesminister Ine Eriksen Søreide kallade angreppet på Stortinget för ”ei veldig alvorleg hending, og at det er viktig å halde Russland ansvarleg for angrepet. Å gå ut offentleg og legge skulda på Russland er ein del av ansvarleggjeringa” i en intervju med NRK.
Norska medieuppgifter gör gällande att angreppet utfördes av GRU:s avdelning 26165. En av cyberoperatörerna pekas ut av Aftenposten med namn. Det är en person som är efterlyst av både Tyskland och USA för cyberattacker mot såväl tyska förbundsdagen 2015 som demokraternas e-post 2016.
Händelserna i Oslo sätter fingret på problemet för försvararen mot cyberoperationer, priset är väldigt lågt jämfört med handlingar i den verkliga världen.
När vi pratar om informationssäkerhet och skydd mot cyberattacker handlar det mest om vad vi kan göra för att inte bli bestulna. Problemet är lika gammalt som internet och dess föregångare Arpanet. Redan 1973 varnade ingenjören Robert Metcalfe att det var alldeles för enkelt att komma åt nätverket.
Ett av intrången han beskrev hade gjorts av high school-studenter. Problembilden är kvar nästan ett halvsekel senare.
Det finns mycket Sverige kan göra på området, ta bara uppdelningen på fyra departement och ännu fler myndigheter. Sju utredningar har försökt tackla problemet utan att lyckas. Så länge inte regeringen tillsätter en ”cybertsar” i statsrådsberedningen, under statsministern, lär det fortsätta att spreta och inte bli prioriterat. Det som är allas ansvar blir ingens.
Utan en helikopterbild och en exekutiv uppbackning är risken stor att gapet mellan vår förmåga att skydda oss och angripare fortsätter att vidgas. Det är särskilt tufft för små aktörer att hinna med att skydda sig i en snabb teknisk utveckling.
Här behöver staten ta ledningen och hjälpa till med att ange miniminivåer och hur de ska uppnås. Det nya cybersäkerhetscentret måsta också kunna jobba nära näringslivet.
» Även om vi gör det svårare att göra inbrott så kostar det inget att försöka. «
I dag är mycket av den kritiska infrastrukturen privatiserad, dessutom underminerar cyberstölder svensk konkurrenskraft och i förlängningen vår välfärd. Men hur mycket vi än försöker höja oss, med kompetenshöjningar av befintliga organisationer och ökad utbildning av ny personal så kvarstår ett problem. Även om vi gör det svårare att göra inbrott så kostar det inget att försöka.
Oavsett om angriparen gör cyberintrånget för att använda informationen för att påverka, för att stjäla informationen av kommersiella orsaker eller göra intrånget för att släcka ned viktiga samhällsfunktioner för att pressa den svenska regeringen till eftergifter så kommer inte skyddsåtgärder avskräcka en motståndare från att försöka.
När norska säkerhetspolisen PST tog upp ämnet cyberhot i sin ”Nasjonal Trusselvurdering 2021” pekades särskilt Kina och Ryssland ut. PST konstaterade att det digitala spionaget är kostnadseffektivt och innebär låg risk. Norge försökte i alla fall ta ut en kostnad för Stortinget. Grannlandet Finland har hanterat höstens riksdagsintrång i Helsingfors mer lågmält. Talmannen Anu Vehviläinen (C) kallade angreppet för ett allvarligt hot mot demokratin och samhället. Och även om Finland inte sagt rakt ut att en statsaktör ligger bakom, så gick president Sauli Niinistö till den nationella nyhetsbyrån STT och betonade allvaret samt att ”det är viktigt att man utvecklar skyddsmekanismer mot liknande attacker”.
Norges utpekande fick skarpa ryska motreaktioner som svar. Ryska företrädare påstod att det var USA som styrde uttalandet och att Norge inte hade några bevis. Som (av?) en händelse gick det ryska strategiska bombflyget upp och flög med TU-160, som har kärnvapenkapacitet. Flygningen pågick i tolv timmar och skedde framför allt i Norska havet och Barents hav. Man skulle kunna tänka sig att en attack från GRU-operatörer mot norska Stortinget borde ha utlöst en våg av fördömande från Norges vänner och allierade samt en lång rad praktiska återverkningar. Men i offentligheten har det varit tyst, det enda land som jag har hittat som uttalade sitt stöd till Norge var Ukraina.
Det här avskräcker inte länder som Ryssland och Kina att fortsätta att angripa våra it-system. Vi kommer inte kunna dämpa cyberhotet ifall vi inte ändrar på Moskvas och Beijings kostnadskalkyler. För att göra det behöver vi prata om något som i vår strategiska kultur ofta känns otäckt – avskräckning.
Publika uttalanden och internationellt stöd är bara ett verktyg, utvisningar av underrättelseofficerare från ambassaderna, personliga sanktioner mot ansvariga och egna offensiva motåtgärder behöver läggas till verktygslådan tillsammans med det viktigaste av allt – det går inte att stå ensam. Det behövs en cybersolidaritetspakt mellan demokratier för att ändra logiken som gör angreppen allt för lönsamma. De flesta av oss skulle reagera oerhört skarpt den dagen ryska elitförband tar kontroll över Stortinget, om så bara för en kort stund. Konsekvenserna av sådan handling skulle bli omfattande och svåröverskådliga, det i sig är en anledning att GRU inte fysiskt stövlar in i Stortinget med automatvapen. Att vi däremot i stort sett rycker på axlarna när det handlar om cyberarenan och går vidare gynnar bara den som vill inte väl oss väl.
Fotnot: Den 10 mars berättade norska myndigheter om ytterligare ett angrepp mot Stortinget, som beskrivs som mer omfattande än det i augusti. Någon ansvarig för det nya angreppet har ännu inte pekats ut.