Senast publicerat
Senast publicerat:

»Det ska vara realistiskt att kunna växa med kvalitet«

”Att återinföra plikten var det viktigaste beslutet för försvarsperioden”, säger generaldirektör Christina Malm som arbetar för nytt myndighetsnamn, ny prövningsenhet och tillräckligt med tid.

Redaktionen
Emil Malmborg

Rekryteringsmyndigheten har sitt ursprung i Totalförsvarets pliktverk som bildades 1995. 

Det nuvarande namnet kom när plikten lades vilande, men sedan återinförandet bedriver man än en gång en stor del av sin verksamhet med stöd av lagen om totalförsvarsplikt – och ett nytt namnbyte behövs.

Namnförslag som har skickats in till regeringen är Totalförsvarets plikt- och prövningsmyndighet. Eller, Plikt- och prövningsmyndigheten ”i kortform”.

– Det är viktigt att vara tydliga mot medborgarna med vad vi faktiskt har för mandat. Plikt och prövning bör finnas med i myndighetsnamnet, säger Christina Malm, generaldirektör.

Vad har återinförandet av plikten inneburit?

– Återaktiveringen har inneburit genomgripande förändringar på alla sätt. Verksamhetsmässigt har vi behövt växa både när det gäller medarbetare, lokaler och annan infrastruktur, säger hon och fortsätter:

– Utmaningen är att fortsätta växa och att växa tillräckligt snabbt. Det kräver framförhållning.

Liknande läsning:
Utmaningen är att fortsätta växa och att växa tillräckligt snabbt. Det kräver framförhållning.

Christina Malm. generaldirektör

Kapaciteten hos Rekryteringsmyndigheten är helt avgörande för en förbandstillväxt, skriver Försvarsmakten i sitt underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025. Målet: 8.000 värnpliktiga i grundutbildning senast år 2024.

På Rekryteringsmyndigheten bedömer man att målet kan nås – under förutsättning att ytterligare en fast prövningsenhet etableras. Efter en utredning av FOI har man landat i att åter öppna kontor i Göteborg är det bästa.

– Varför på en tredje plats i stället för att bygga ut på de två som finns, kan vän av ordning fråga. Här är en faktor viktig: medborgarperspektivet. Vi tvingar vissa att komma och om man ska resa till oss så är restiden för de prövande en viktig faktor.

Generaldirektör Christina Malm. Foto: Björn Staaf

Tiden för att etablera ett nytt kontor bedöms till två år från det att beslutet är taget.

–Vi vet sedan vi etablerade oss i Malmö att 1,5 år var för kort tid. Vi klarade det, men det var tufft och det blev efterarbete som vi gärna hade sluppit. Det ska vara realistiskt att kunna växa med kvalitet.

Ett femtiotal medarbetare kommer att bemanna det nya kontoret. Det innebär nyanställningar, men framför allt att ” jobba smartare”, som ställföreträdande myndighetschef Bengt Forssten nyligen sa i en intervju.

Det kan handla om artificiell intelligens, automatiserad ärendehandläggning, att ha kvällsöppet, låta mönstrande göra ett förtest hemma eller skapa självtest av fysisk förmåga.

– Det finns mycket att jobba med för att effektivisera, framför allt handlar det om just att selektera så att rätt personer kommer hit och prövas, säger Christina Malm.

Det har gått drygt två år sedan kontoren i Kristianstad och Göteborg lades ner. Med facit i hand, var det rätt?

– Det var rätt beslut i läget som var. Före omorganisationen hade vi en kapacitet på högst 12.000 prövningar, det var små och sårbara enheter i Kristianstad och Göteborg. Med dem hade vi nog inte klarat återaktiveringen av värnplikten.

När Rekryteringsmyndigheten har etablerat prövningsverksamhet på en tredje plats i landet räknar man med en total kapacitet om 40.000 prövningar per år. Och det är fler än värnpliktiga som ska prövas. Kustbevakningen och Tullverket blir allt större kunder, men framför allt är det prövning av poliser som tar tid. 

– Vi ska säkerställa att vi kan pröva både poliser och värnpliktiga, men om vi förutsätter en kapacitetsbrist: då skulle jag behöva prioritera plikten. Men det ska inte uppstå.

Det var ett värsta-scenario. Finns det ett bästa?

– Det är en stor utmaning med officersförsörjningen, men vi har börjat se att den återaktiverade värnplikten inverkar positivt på viljan att söka till officersutbildning. Vi bedömer att detta kan bli en bra rekryteringsbas för officersprogrammet och det är väldigt bra.

… prövningar utfördes totalt under 2019.
0
Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

"Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

Josefine Owetz

Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

 

Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

Ur arkivet: