Senast publicerat
Senast publicerat:

Pendeln kommer att slå tillbaka igen

Christian Schmidt
Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Under den sista delen av 2010-talet har internationella insatser nästan blivit ett skällsord när Försvarsmaktens framtida inriktning diskuteras. Det är en av Försvarsmaktens huvuduppgifter, som många förknippar med perioden för den strategiska timeouten, och något som fått begränsat utrymme när fokus flyttats till nationellt försvar. Sedan 2014 är vårt deltagande i internationella insatser på en historisk låg nivå. Inte sedan början av 70-talet återfinns en lång period då antalet insatta soldater varit så lågt som de senaste sex åren. Numera deltar endast ett par procent av yrkesofficerskåren årligen i internationella insatser. Det finns fortsatt en betydande andel som aldrig deltagit. Är detta den nya normalbilden och är det önskvärt? 

Deltagandet i internationella insatser har många olika, och ibland varierande syften. Ibland framförs att det finns ett motsatsför-hållande mellan nationellt försvar och internationella insatser. Vårt militära maktmedel är dock inte uteslutande, utan ytterst, syftande till att försvara vårt territorium från ett väpnat angrepp. De internationella insatserna är ett av många medel för att reducera riskerna för att konflikter och andra säkerhetshot sprids till vårt territorium. De är också en bytesvara för att vinna fördelar i internationella sammanhang och bidrar därmed till att främja Sveriges intressen. Inte minst är de för många anställda det enda sättet att erhålla erfarenhet av skarp verksamhet. Även om erfarenheterna inte är direkt översättbara till ett högkonfliktscenario på svenskt territorium så utvecklas individer och lägre förbandsenheter på ett sätt som inte kan nås bara genom träning och övning. Det är dugliga individer och lägre förbandsenheter som utgör grunden för en duglig försvarsmakt i sin helhet.

Behovet av svenska förband i internationella insatser har knappast minskat. Det finns fortfarande ett flertal konflikter, däribland i Ukraina, i Sahel och i Mellanöstern, som påverkar oss. Huruvida det blir någon FN-insats i Ukraina återstår att se men med jämna mellanrum dyker frågan upp och om så sker torde Sverige bli en substantiell truppbidragare. I Sahel, och regionen omkring, försämras läget alltmer. Franske presidenten Macron blev mest uppmärksammad för att han under hösten påstod att Nato är hjärndött, men bakom den provokativa frasen och i den efterföljande debatten fanns betydligt mer substans. Han förväntar sig att Europa tar ett större ansvar för sin säkerhet, exempelvis genom större insatser i Sahel. Avseende Mellanöstern framlade nyligen USA krav på att Nato tar ett större ansvar med insatser i regionen.

Det finns med andra ord flera tecken på att Europa kommer öka sitt internationella engagemang. En logisk slutsats är att det även kommer gälla för Sverige. De upplevda hoten skiljer sig mellan norra och södra Europa. Om Sverige vill få stöd i närområdet, från länder utanför närområdet, så krävs också att Sverige bidrar för att hantera de hot som dessa länder upplever som störst. 

Att Sveriges försvar börjar utanför Sverige är alltjämt en sanning även om den för närvarande är impopulär. Att försvara territoriet är den yttersta uppgiften. Intill att den yttersta uppgiften eventuellt blir aktuell behövs ett aktivt nyttjande av det militära maktmedlet. 

Inför det nya decenniet är min framtidsspaning att insatserna återigen kommer öka och att pendeln åter kommer svänga – förhoppningsvis stabiliseras den i mitten, istället för att åter slå i bottenläge.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    Ungdomar till välutbildade föräldrar med höga inkomster blir oftare antagna till militär grundutbildning än dem från socioekonomiskt svaga familjer. Bland värnpliktiga som utbildas mot befälsbefattning är skillnaderna som störst. Det visar en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut.

    Linda Sundgren
    Värnpliktiga vid Ledningsregementet.
    Det finns ett tydligt samband mellan inskrivning till värnplikt och socioekonomisk status, visar en rapport från FOI. Ju högre utbildning föräldrarna har desto vanligare är det att bli inskriven till värnplikt.

    Foto: Antonia Sehlstedt/Försvarsmakten

    I höstas kom en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som visar att socioekonomisk status inte spelar någon roll för ungdomars inställning till värnplikten. Ungdomar till lågutbildade föräldrar med låga inkomster var ungefär lika intresserade av att göra lumpen som dem i andra samhällsklasser. Däremot finns det tydliga skillnader mellan olika socioekonomiska grupper utifrån vem som faktiskt gör lumpen.

    Enligt FOI-studien, Vem får försvara Sverige, som publicerades under våren är ungdomar från resursstarka familjer överrepresenterade bland de värnpliktiga. Av de cirka 500 000 totalförsvarspliktiga födda mellan 2000 och 2004 som ingår i studien, har 42 procent högutbildade föräldrar. Bland dem som faktiskt skrivs in till värnplikt stiger andelen till närmare 60 procent.

    – Värnplikten är inte den sociala smältdegel den en gång var. Många har fortfarande uppfattningen att värnplikten är en arena för social integration och att deltagandet i militären jämnar ut skillnaderna mellan olika samhällsklasser, men det stämmer inte, säger Peter Bäckström, forskare vid FOI som lett undersökningen.   

    Sammansättningen på dem som gör värnplikten liknar den vi ser på civila lärosäten

    Skillnaderna mellan dem som vill göra värnplikten och de som får göra den, ökar i takt med föräldrarnas utbildningsnivå. Störst är överrepresentationen av ungdomar vars föräldrar har en forskarutbildning. Lägger man även till andra faktorer som om föräldrarna förvärvsarbetar eller inte och om familjen någon gång tagit emot ekonomiskt bistånd, blir skillnaderna ännu tydligare.

    – Sammansättningen på dem som gör värnplikten liknar den vi ser på civila lärosäten. Även där är barn till socioekonomiskt starka föräldrar överrepresenterade. Egentligen är det inte särskilt konstigt, men jag tror inte att vare sig allmänheten eller politikerna alltid är medvetna om det, säger Peter Bäckström.

    Peter Bäckström, FOI.

    Peter Bäckström

    Forskare på FOI

    Studien visar också ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och vilken sorts värnpliktsutbildning som individen genomför. Flest deltagare från resursstarka familjer är det bland dem som utbildas till en befälsbefattning. Närmare 70 procent av de som skrevs in på en längre befälsutbildning hade högutbildade föräldrar, vilket kan jämföras med 55 procent av de som utbildades mot en soldatbefattning.

    Enligt rapporten motsvarar sammansättningen i värnpliktskullarna som går den längre befälsutbildningen, den fördelningen av studenter som råder på läkarprogrammet. Men den sociala snedrekryteringen beror inte på att Plikt- och prövningsverket gör något fel vid mönstring och uttagning till värnplikten. Peter Bäckström konstaterar att myndigheten följer de direktiv och lagar som politikerna beslutat om.

    Ungdomar från socioekonomiskt starka familjer presterar bättre på testerna än andra.

    – Det handlar alltså inte om någon godtycklighet eller medveten särbehandling. Plikt- och prövningsverket har till uppgift att välja ut dem som är bäst lämpade för uppgiften och ungdomar från socioekonomiskt starka familjer presterar bättre på testerna än andra, säger han.  

    Enligt Peter Bäckström är det av stor nytta för samhället att försvaret har tillgång till högpresterande ungdomar. Samtidigt konstaterar han att denna nytta måste vägas mot värnpliktens kostnader och att det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är tveksamt om det är effektivt att blivande toppstudenter kommer in på arbetsmarknaden ett år senare än andra.

    Det är heller inte säkert att de som antas till grundutbildningen också är de som är mest intresserade av att efter värnplikten ta anställning som soldat eller söka till Officersprogrammet. I slutändan är värnplikten också en rättvisefråga som handlar om vem som ska försvara Sverige.

    – I fredstid kan det vara lätt att tänka på värnplikten som en utbildning eller ett privilegium.  Men i slutändan handlar det om att försvara Sverige och Nato och det är förenat med risker, säger Peter Bäckström och fortsätter:

    – Till syvende och sist handlar det om vem som ska bära bördan av kriget. Man kan se värnplikten som en slags beskattning och i det perspektivet är frågan om vem som gör lumpen inte trivial.

    Ur arkivet: