Natten den 25 mars 2019 blev ett förläggningstält intill en skogsridå väster om Kalix älv överkört av ett stridsfordon 90 och en kvinnlig hemvärnssoldat från 145:e hemvärnsunderrättelsekompaniet avled på platsen. I haverirapporten från Statens haverikommission, SHK, beskrivs hur flera omständigheter bidrog till olyckan. Spaningsgruppen var underbemannad, tekniken undermålig, sambandet bristfälligt och det fanns en okunskap om stridsfordons uppträdande bland soldaterna. Som direkt olycksorsak uppges de motstridiga uppgifter som spaningsgruppen stod inför: att hålla sig dold för omgivningen och samtidigt kunna varna annalkande stridsfordon på minst 50 meters håll.
– I anvisningarna stod det att 50-metersgränsen var helig. Men någonstans på vägen har man avvikit från det, säger Stefan Carneros, utredningsledare på Statens haverikommission.
Av haverirapporten framgår att gruppchefen och förbandsinstruktören under kvällen innan olyckan diskuterade principerna för posttjänsten. Man konstaterade att det nog kunde vara svårt att höra om ett stridsfordon närmade sig. Området bedömdes inte heller vara säkert från stridsfordon någonstans eftersom skogen mest bestod av myrtallar och var framkomlig för stridsfordon. Samtidigt ansågs det inte möjligt att bemanna en dubbelpostering på grund av soldaternas behov av återhämtning. Gruppen var underbemannad med endast fem av åtta individer på plats och hade under dagen genomfört en ansträngande skidmarsch genom snörik terräng. Möjligheten att sätta upp larmanordningar uteslöts eftersom det skulle öka risken att bli röjd.
– Alla som deltar i en övning på alla nivåer har en skyldighet att säga stopp och avbryta verksamheten om man bedömer att säkerheten inte kan upprätthållas. Samtidigt ska ett sådant här beslut inte överlämnas till en enskild gruppchef och förbandsinstruktör utan fattas på ledningsnivå, säger Stefan Carneros.
Stridsfordonet gick först i en pluton med tre fordon. Plutonen var på väg att dra sig tillbaka och sökte sig ut i terrängen för att upprätta en ledningsplats. Stridsfordonen gick med släckt belysning för att minska risken för upptäckt. Den soldat i spaningsgruppen som hade post hörde inte stridsfordonet förrän ett träd knäcktes strax intill. Han skrek stanna och fordonet gjorde halt, men då hade man redan kört över förläggningstältet. I tältet befann sig fem personer, fyra i spaningsgruppen samt förbandsinstruktören. En hemvärnssoldat dog. Tre andra fick grävas fram men klarade sig utan fysiska skador.
– Det hade kunnat sluta ännu värre, konstaterar Stefan Carneros.
Enligt rapporten fanns det brister i både samband och teknisk utrustning hos såväl fordonsplutonen som i spaningsgruppen. Spaningsgruppen kunde inte kvittera ut den sambandsutrustning som de tränat med eftersom den hade tilldelats andra. Det ledde i sin tur till att gruppen inte kunde använda den förläggningsplats som först var tänkt då sambandet vid den platsen var för dåligt med den aktuella utrustningen. I stridsfordonet hade besättningen endast en talradio och textmeddelanden att tillgå. Stridsfordonsplutonens chef, som var vagnchef, ledde plutonen med stöd av en papperskarta i skala 1:100 000.
Liknande läsning:
– Det här gjorde att man inte kunde få kontinuerliga och detaljerade uppdateringar och man visste inte var spaningsgruppen befann sig, säger Stefan Carneros.
Den materiel som användes för mörkerseende var föråldrad och gav ytterst begränsat stöd i den svarta natten, både hos fordonsplutonen och i spaningsgruppen.
– De hade riktigt gamla grejer som utvecklades på åttiotalet. Ur ett säkerhetsperspektiv var det naturligtvis inte bra, säger Stefan Carneros.
Han konstaterar att samtliga i spaningsgruppen var mycket erfarna soldater och att de löste spaningsuppdraget väl. Däremot ifrågasätter han rimligheten i att hemvärnssoldater med få övningsdygn ska utföra den här typen av uppdrag.
– Flera i spaningsgruppen hade varit jägarsoldater under värnplikten och var mycket erfarna, men frågan är hur länge man kan leva på gamla meriter. För den här typen av avancerade uppdrag borde man kanske tillåtas öva mer än de fyra till elva dagar per år som de övar i dag.
