”Bort och hem igen” är undertiteln på J.R.R. Tolkiens bok Hobbiten om Bilbo Bagger, en hobbit som en mäktig trollkarl lockar med på en expedition där han tillsammans med en grupp dvärgar ska återta dvärgarnas hem och en skatt som erövrats av en drake. Det var tur att Bilbo återvände hem just den dag han gjorde. Hans egna egendomar höll nämligen på att auktioneras ut i den fridsamma bygden Fylke där man var okunniga både om kriget som Bilbo deltagit i och att han var på väg hem. Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade militära förmågor. I denna artikel analyseras och beskrivs de militärstrategiska utmaningar som dessa tvära kast skapat med hjälp av strategisk teori.
Tillsammans med Håkan Edström, har jag studerat hur småstater, medelstora stater och stormakter har anpassat sina strategier till förändringar i den regionala och globala säkerhetsmiljön under 2000-talet. För att kunna jämföra dessa länder har vi skapat ett analysramverk som skiljer mellan olika former av militärstrategiska mål, medel och metoder. Detta analysramverk är även användbart för att analysera den svenska försvarsmaktens omvandling från kalla krigets slut till 2020 års försvarsbeslut.
» Den svenska försvarsmakten har sedan kalla krigets slut också varit på en lång resa med tvära kast i fråga om såväl prioriterade uppgifter som efterfrågade militära förmågor. «
Liknande läsning:
I fråga om mål skiljer vi mellan de som prioriterar den egna statens säkerhet och överlevnad och de som syftar till att öka det egna landets inflytande eller status. Rörande medel görs en åtskillnad mellan militära resurser och förmågor som primärt är utvecklade för nationellt försvar mot en kvalificerad statlig motståndare och resurser och förmågor som primärt ska utnyttjas vid internationella militära insatser mot i regel icke-statliga motståndare. I fråga om metoder görs en åtskillnad mellan unilaterala ansatser, där militärstrategiska mål ska uppnås med huvudsakligen egna nationella resurser, och multilaterala ansatser, där mål huvudsakligen ska uppnås i samverkan med likasinnade stater.
Hur stater prioriterar mellan dessa olika mål, medel och metoder beror både på hur stora maktresurser en stat disponerar och uppfattningar rörande strategisk utsatthet – om den politiska ledningen i en stat anser att det finns ett militärt hot från en annan stat mot den egna staten eller någon av dess allierade. Stormakter prioriterar ofta mål relaterade till inflytande och status högre än småstater eftersom de senare har större anledning att se den egna säkerheten och överlevnaden som hotad. Både små och medelstora stater som upplever att det finns hot från andra stater i den egna regionen prioriterar skapandet av medel sammanhörande med nationellt försvar. Stater som uppfattar att risken för krig mellan stater i den egna regionen är låg är mer benägna att ställa om sina försvarsmakter för att kunna bidra till internationella insatser.
I fråga om metoder har stormakter mer omfattande ambitioner när det gäller unilaterala ansatser för både nationellt försvar och expeditionär krigföring än mindre resursstarka stater. Småstater och mindre medelstora stater, till vilka Sverige räknas, saknar i allmänhet förmåga att med egna medel projicera militär makt utanför den egna regionen och de tenderar därför att i fråga om metoder prioritera multilaterala ansatser och militär samverkan med andra stater och organisationer.
Eftersom staters militärstrategiska prioriteringar är beroende av den politiska ledningens uppfattningar av strategisk utsatthet, så kan prioriteringen mellan olika mål, medel och metoder också förändras om säkerhetsläget i den egna regionen utvecklas i en positiv eller negativ riktning. Sveriges tvära kast inom försvarspolitiken är en tydlig illustration av detta.
Från mitten av 1990-talet fram till 2009 års försvarsbeslut skedde en gradvis ominriktning av Försvarsmaktens prioriterade uppgifter från nationellt försvar av det egna territoriet mot internationell krishantering tillsammans med andra stater och organisationer. Det innebar att militärstrategiska mål alltmer kom att inriktas mot att vinna inflytande och status som en pålitlig partner vid internationella insatser och att medel ämnade primärt för nationellt försvar avvecklades eller reducerades i antal för att finansiera utvecklandet av de nya förmågor som behövs vid internationella multilaterala insatser. Rysslands militära intervention i Georgien 2008 och dess annektering av Krimhalvön 2014 visade att det tidiga 2000-talets optimistiska tankar om en ny stabil europeisk fredsordning varit förhastade. Med försvarsbeslutet 2015 ominriktades Försvarsmakten åter mot närområdet och fick i uppgift att utveckla de medel och förmågor som behövs för att ge och ta emot militär hjälp, en inriktning som fortsatte och fördjupades i 2020 års försvarsbeslut.
Enligt 2020 års försvarsbeslut ska den nationella försvarsförmågan successivt förbättras och byggas ut fram till 2030 och kanske längre. Det långa tidsperspektivet är realistiskt eftersom det tar mycket längre tid att skapa de medel som behövs än att avveckla befintliga förmågor. Det finns med andra ord ett tidsmässigt glapp mellan resurs- och insatsstrategier. Men hur ska Sverige, och de länder som vi lovat att bistå om de utsätts för ett angrepp, skydda sig fram tills att den nationella försvarsförmågan är återuppbyggd? För Sverige och andra europeiska länder som också avvecklat och reducerat delar av sina militära förmågor sammanhörande med nationellt försvar finns inget annat svar på kort sikt än nya metoder: fördjupade bi- och multilaterala samarbeten med likasinnade stater för att skapa ett mer effektivt samutnyttjande av redan existerande militära resurser. Den militära alliansfriheten är inte en tillgång vid genomförandet av en gemensam försvarsplanering med Finland, eller vid ytterligare fördjupade försvarssamarbeten med Nato-länder, men den har heller inte förhindrat undertecknande av bi- och multilaterala samarbetsavtal och genomförandet av förberedelser för att kunna ge och ta emot militär hjälp.
Finns det något att lära sig av de tvära kast som Sveriges försvarsstrategier genomgått efter kalla krigets slut? En viktig lärdom gäller den osäkerhet som präglar långsiktiga bedömningar av säkerhetsutvecklingen och det stora tidsmässiga glapp som finns mellan resurs- och insatsstrategier vid omvandlingar från nationellt försvar till insatsförsvar och tillbaka. Vi vet inte vilka medel och förmågor som kommer att vara mest efterfrågade på 2030-talet, men vi vet att vi måste börja skapa dem nu och i valet av prioriterade medel gäller det att välja dem vars avsaknad skulle kosta oss mest.
