Senast publicerat
Senast publicerat:

Med sikte på fler GSS-medlemmar

I dag är andelen GSS som engagerar sig som förtroendevalda i Officersförbundet relativt lågt. Men det är något Orry Finnermark hoppas ska ändra sig. ”Fler GSS-anställda borde engagera sig fackligt, vill man vara med och påverka sin och sina kollegors arbets­situation är det den absolut bästa möjligheten”.

Fredrik Hultgren
Text: Fredrik Hultgren Foto: Margareta Bloom Sandebäck
Artikel från Officersförbundet.

Orry Finnermark, korpral vid 115:e militärpoliskompaniet på Livgardet i Kungsängen, har en ganska speciell karriär bakom sig i Försvarsmakten. År 2009 ryckte han in i den sista värnpliktskullen innan värnplikten lades vilande, och 2010 ingick han i den första GSS-omgången med anställda soldater. Både sist ut och först in alltså. Som GSS har han också blivit kvar i snart tio år, trogen sitt ursprungliga kompani.

– Hade det inte varit för värnplikten hade jag nog aldrig hamnat i Försvarsmakten. Det är oerhört bra att vi återaktiverat plikten, egentligen borde alla göra den. Man lär sig så oerhört mycket om sig själv, sina styrkor och begränsningar, säger Orry.

Men att sedan kliva på i den allra första omgången anställda soldater var inte helt enkelt. Förvirringen och osäkerheten var ganska stor inom Försvarsmakten, minns Orry.

– Inte minst bland vissa av officerarna var det en omställning att gå från att jobba med värnpliktiga till att ens soldater plötsligt också var kollegor. Vi som anställdes på kompaniet var ju även alltifrån helt nymuckade värnpliktiga till folk med många års arbetslivserfarenhet och flera utlandsmissioner i bagaget, säger Orry.

Han minns även att omställningen initialt ledde till många konflikter mellan de GSS-anställda och cheferna. Men på det hela taget gick det trots allt ganska bra och tog inte mer än kanske sex månader att acklimatisera organisationen till de nya förutsättningarna.

– Framförallt var det bra att vi hade de lite äldre med erfarenhet. De vågade säga ifrån på ett annat sätt och drev verkligen linjen att vi faktisk är anställda, precis som alla andra.

Kanske var det även där i början av den militära yrkesbanan som Orry insåg vikten av att engagera sig för att kunna vara med och påverka. Redan efter ett år var han medlem i förbundet och 2012 tog han uppdraget som listförhandlare.

Liknande läsning:

– Vi, ett kompani om 64 personer, var både nationell och internationell militärpolisresurs för hela Försvarsmakten. Det var under den tid då vårt engagemang var stort i såväl Kosovo som Afghanistan. Så av 64 personer var runt 20 konstant iväg på internationell insats eller missionsutbildning. Det var oerhört mycket planering och omplanering. Ingen av soldaterna visste vad som gällde och många av officerarna kunde lätt missa saker i planeringen på grund av dess komplexitet. Cheferna slet nog ibland sitt hår i frustration.

Det har blivit många listor sedan 2012. Med tiden blev Orry den man vände sig till för att få hjälp med hur det funkade – såväl chefer som medarbetare sökte hans råd.

– Jag ser den fackliga rollen mycket som att vi kan vara ett stöd, inte bara för medlemmarna utan lika mycket för cheferna. Man ska inte heller glömma att cheferna oftast också är medlemmar så hjälpen blir dubbelt positiv. Att stötta i planeringen innebär att chansen ökar att det blir rätt från början. Naturligtvis är vi även ibland kontrollfunktion, men främst ser jag det som att vi – fack och arbetsgivare – är samarbetspartners, säger Orry.

Samarbete i stället för konflikt är ett förhållningssätt som Orry flera gånger återkommer till.

– Facket och arbetsgivaren – det är vi tillsammans som löser problem, inte vi mot dem. Ser man det så kommer det inte att funka. Jag ser min, och fackets, roll som tvådelad. Vi är en hjälpande hand för arbetsgivaren, samtidigt är vi ett skydd för arbetstagaren.

I dag jobbar Orry heltid som facklig förtroendeman för Livgardets officersförening. Efter föräldraledigheten till sommaren kommer han att gå tillbaka på 50 procent fackligt och 50 procent i verksamheten. Han sitter även som sekreterare i lokalföreningens styrelse och har fortsatt rollen som listförhandlare på förbandet. 

Hur har det varit att jobba som GSS och samtidigt ha den fackliga rollen, har du stött på motstånd?

– Nja, oftast funkar det bra, några tillfällen mindre bra. Ibland har det varit svårt för vissa att hålla reda på vilken Orry man pratar med, den fackliga förtroendemannen och listförhandlaren, eller medarbetaren. När jag delar arbetstiden mellan det fackliga och verksamheten försöker jag lösa det genom att vara civilklädd när jag jobbar fackligt och bära uniform när jag är militär. Men ibland måste man byta hatt innan man hinner byta kläder.

Men Orry understryker dock att engagemanget i Officersförbundet mestadels varit väldigt positivt och givande, och uppmanar fler från GSS-sidan att engagera sig.

– Framförallt är det kul. Samtidigt är det oerhört lärorikt. Man får en bättre insikt i hur saker och ting funkar utanför den egna bubblan, en förståelse för helheten. Och vill man förändra något för sig själv och sina kollegor är det via facket som vägen framåt ligger.

Rollen som listförhandlare är något som Orry också understryker vikten av. Att vara med och se till att det blir rätt.

– Cheferna menar väl och vill att det ska bli bra. Man vill lösa uppgiften men kan inte alltid förhålla sig till våra avtal för att man ibland saknar kunskapen. Många chefer har koll, men långt ifrån alla. Då känns det bra att kunna hjälpa till. Men samtidigt måste man ha en ödmjukhet i sin approach, inte utgå från att jag har rätt och du har fel. Alla kan göra fel, även om man vill väl – chefer, fack och arbetstagare. Vad vi kan göra är att hjälpa varandra så att det blir rätt i slutändan, och ha en förståelse för att de flesta inte gör fel med avsikt. Vi jobbar mot samma mål. Ska det funka är det viktigt att släppa prestigen, våga fråga och erkänna att man kan ha fel.

Du talar mycket om vikten av samarbete. Är det vad som driver ditt fackliga engagemang?

– Jo, det kan man nog säga. Facket är någon som håller dig om ryggen, du är inte ensam. Om något jobbigt händer är vi kanske lite som en krockkudde också. Och ju fler vi är desto mjukare blir kudden, säger Orry och avslutar med ytterligare en liknelse:

– Granatkastarpluton här på Livgardet övar ofta med en tung trästock. Det är jäkligt svårt att släpa på den där stocken själv, men är man många kan man till och med springa med den. 

Orry med sitt huvudsakliga arbetsredskap under MP- karriären – motorcykeln.

FAKTA

Orry Finnermark
Ålder: 30 år
Fackligt uppdrag: Sekreterare i Livgardets officersförening, listförhandlare.
Bakgrund i korthet: Värnplikt som beriden militärpolis 2009. Anställd som GSS/K vid 115:e militärpoliskompaniet sedan 2010.
Familj: Fru Giselle och sonen Neo på 7 månader.
Bor: I Kallhäll utanför Stockholm
På fritiden: Dömer ishockey, kör MC och går Nijmegenmarschen (tre genomförda än så länge, siktar på elva).

Michael Lundström har i princip alltid varit fackligt engagerad när han arbetat – förutom när han varit på arbetsgivarsidan. Nu är han sedan tre år huvudskyddsombud för marinen och arbetar med att bygga upp skyddsorganisationen.

Cecilia Gustafsson
Andreas Blomlöf
”Jag har alltid tyckt att teknik ger mig mening till livet. Det är ofantligt roligt", säger Michael Lundström.
”Jag har alltid tyckt att teknik ger mig mening till livet. Det är ofantligt roligt", säger Michael Lundström.

 Michael Lundström var bara 16 år när han 1978 blev befälselev, så kallad ”kanin”, i ÄBO, äldre befälsordningen. 

– Jag hade två morbröder som arbetade i flottan och jag hade väl blivit påverkad av dem, men framför allt tyckte jag att det var en bra utbildning och ett bra jobb. På den tiden fanns också en mentalitet att ”statens kaka är liten, men säker”, säger han. 

Utbildningen och arbetet var ungefär som han väntat sig och han vande sig snabbt då det alltid har funnits en god kamratskap på de fartyg och flottiljer han arbetat på – och så älskar han att åka båt. Michael har också alltid haft en passion för teknik och mekanik.

– Jag byggde min egen första moped när jag var 14 år och jag drev tidigt mina föräldrar till vansinne för att jag ville titta inuti och mecka med alla leksaksbilar jag kunde. Jag har alltid tyckt att teknik ger mening till livet. Det är ofantligt roligt, säger han och skrattar. 

»Mitt fackliga engagemang började för att det var brist på information och jag ville veta mer om vad för rättigheter och skyldigheter jag och kollegerna hade.«

Passionen för teknik och maskiner har han med andra ord kunnat utöva både hemma och på jobbet. Han har varvat utbildning med jobb som maskinist, maskinchef och elektroofficer på olika fartyg. Han har också varit plutonchef och produktionsledare och även gjort utlandstjänstgöring som maskinchef på HMS Trossö under ME 01 i Adenviken.

– Jag har alltid tyckt om att arbeta praktiskt och när jag har varit på båtarna har det varit vi i maskin som varit fastighetsskötare och sett till att alla olika tekniska system fungerat, säger han. 

Det fackliga engagemanget har alltid funnits på olika vis sedan han började arbeta, förutom när han studerat eller varit på arbetsgivarsidan. 

– Mitt fackliga engagemang började för att det var brist på information och jag ville veta mer om vad för rättigheter och skyldigheter jag och kollegerna hade. Sedan har jag med tiden blivit mer intresserad av arbetsmiljöfrågor, säger Michael.

I slutet av 90-talet sökte han en ny tjänst som andre flottiljingenjör – trodde han i alla fall – för det visade sig att tjänsten var som arbetsmiljöhandläggare på Minkrigsflottiljen för att de saknade och behövde en. 

– Så jag började arbeta på arbetsgivarsidan, och fick gå alla utbildningar och kurser som fanns om arbetsmiljö. Det var spännande för jag fick vara med och ta fram och utveckla det verksamhetssäkerhetssystem som finns idag, säger Michael. 

Han har genom åren haft uppdrag bland annat som fartygsombud, skyddsombud och huvudskyddsombud. Han har också varit ledamot, sekreterare och arbetsmiljöansvarig i sin lokala officersförening i många år och suttit som suppleant Officersförbundets styrelse och valberedning. Sedan 2017 arbetar Michael som logistikofficer på Tredje sjöstridsflottiljen och sedan 2019 har han också uppdraget som huvudskyddsombud för marinen. Försvarsmakten har sedan tre år ett centralt huvudskyddsombud och ett huvudskyddsombud för varje försvarsgren som samordnar skyddsorganisationen på uppdrag av de fyra fackförbunden som är verksamma inom Försvarsmakten. Michael har ett år kvar till pensionen och den stora utmaningen som marinens huvudskyddsombud nu är att bygga upp skyddsorganisationen.

– Jag är otroligt tacksam för förtroendet. Skyddsorganisationen finns på alla enheter och nivåer. Vi vill ha engagerade och aktiva skyddsombud som ger både kollegor och chefer stöd. Min plan är åka runt och besöka alla ”mina” OrgE och träffa människor för att se deras vardag, men covid-19 har stökat till det, säger Michael. 

Han upplever att han i alla år har haft ett bra samarbete med sina chefer och att de har haft förtroende för honom.

– Jag har nog alltid fått gehör när jag kommit med synpunkter, men jag har också alltid grundat det i de föreskrifter som finns till exempel föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö (OSA). Sedan har jag inte arbetat fackligt på heltid och jag har emellanåt slitits mellan min befattning och mitt förtroendeuppdrag. Det kan vara tufft, säger han.

När han började arbeta med arbetsmiljöfrågor i slutet av 90-talet handlade arbetet främst om den fysiska miljön, men i dag handlar det mycket mer om den psykosociala miljön.

– Det är enkelt att lösa frågor kring den fysiska arbetsmiljön till exempel ombord på ett fartyg, men den psykosociala arbetsmiljön är svårare. Ta till exempel ÖB:s beslut om trebefälssystemet – det berör också skyddsorganisationen på så vis att det är många som är påverkade och som inte mår bra. Beslutet är fattat, men jag hoppas att vi på något vis kan hjälpa till och mildra det för de som är påverkade, säger Michael.

Han tycker att det borde vara karriärsfrämjande att värna arbetsmiljön och att faktiskt våga säga nej till högre chef när det behövs för att arbetsbelastningen blivit för hög för personalen. Nu under pandemin när smittspridningen är hög igen arbetar han hemma i garaget eller det så kallade ”pojkrummet” i det hus som han har byggt på ön Senoren utanför Karlskrona. 

– Både jag och min fru Mona jobbar hemifrån så jag har en jobbarkompis som jag äter lunch tillsammans med. Hon har sitt kontor i huset och jag har mitt – med alla bekvämligheter – i pojkrummet. Så jag stormtrivs, säger Michael och skrattar. 

FAKTA

Michael Lundström

Ålder: 60 år.
Fackliga uppdrag: Fartygsombud, skyddsombud, huvudskyddsombud, ledamot i lokala officersföreningar, suppleant i förbundsstyrelsen, suppleant i valberedningen, vice ordförande i fartygsnämnden och huvudskyddsombud marinen.
Bakgrund i korthet: Maskinist och maskinchef på olika fartygstyper. Plutonchef och instruktör för värnpliktiga, produktionsledare på basbataljonsstab, arbetsmiljöhandläggare. Maskinchef  ME01. Logistikofficer.
Bor: Karlskrona. 
Familj: Fru Mona, två barn, tre barnbarn.
På fritiden: Umgås med familjen och kompisar, snickrar och är intresserad av allt som involverar äldre amerikanska bilar.

Ur arkivet: