Klockan är åtta på lördagsmorgonen hos Rigmor Beck-Friis när hon kopplar upp sig för intervjun med Officerstidningen på Teams. Hon sitter i vardagsrummet i sin lägenhet, belägen i ett bostadsområde 25 minuters bilresa från Natohögkvarteret i Norfolk – Allied Joint Force Command, JFC, Norfolk – i delstaten Virginia i nordöstra USA. Fläkten i taket ovanför henne är avstängd för tillfället men hon berättar att värmen är krävande, trots att det bara är i början av maj.
– Just nu har vi 32 grader, men hur varmt det blir i sommar återstår att se. Jag är uppvuxen i Boden och är van vid ett helt annat klimat så jag har inte riktigt acklimatiserat mig ännu. Men som tur är har vi otroligt bra uniformer som gör att man inte svettas alltför mycket. Vintertid har vi våra gröna uniformer, men på sommaren har vi tropikuniformerna. Annars hade det blivit alldeles för varmt.
I januari påbörjade Rigmor Beck-Friis sin befattning som sektionschef för planeringssektionen vid Joint Intelligence Direction and Support, J25, på ett tre år långt kontrakt. Sektionen är en funktion inom ledningsstaben och har till uppgift att understödja J5 och J3 med underlag för operativ planering och genomförande av operationer. Hon vill inte berätta hur många de är på hennes sektion, men säger att det handlar om medarbetare från Norden och Europa och att fler individer från olika länder är planerade att påbörja sin tjänstgöring under året. Natokommandot i Norfolk är under uppbyggnad och tills dess att alla befattningar är tillsatta löser man uppgifter med stöd av tillrest personal som kommer dit tillfälligt för en kortare eller längre period.
Jag är uppvuxen i Boden och är van vid ett helt annat klimat så jag har inte riktigt acklimatiserat mig ännu.
– Den här veckan och nästa har vi personal från andra kommandon och nationer på besök som hjälper oss att planera. Det är väldigt välkommet, men det blir också intensivt med arbetsveckor på upp till 60 timmar. Vi försöker använda deras tid så bra som möjligt när de är här. Att låna ut människor till oss är ganska dyrt för nationerna. Det handlar om kostnader för resor och boenden i USA plus den tid som de är borta från sina ordinarie arbetsuppgifter hemma, så självklart vill vi vara effektiva, säger hon.
Rigmor Beck-Friis är ledningssystemofficer med inriktning mot underrättelse- och säkerhetstjänst. Intresset för internationell tjänstgöring väcktes när hon tjänstgjorde i den FN-ledda insatsen i Mali 2015 till 2016, som planerings- och projektansvarig på ledning- och sambandsavdelningen och under en tid som chef för avdelningen.
– Hemma är det så många olika uppgifter som behöver lösas, men när man är utomlands kan man fokusera på kärnuppgiften. Sedan är det intressant att jobba tillsammans med människor från andra länder och kulturer. Man lär sig mycket av varandra.
Sista helgen i april hölls en Natofestival i centrala Norfolk. Varje nation hade skapat sin egen vagn där sådant som symboliserar hemlandet visades upp.
Foto: Jason Scott / JFC Norfolk
Hon har dagliga kontakter med andra staber inom Natostrukturen. Främst med kommandot i Brunsuum i Nederländerna, som Sverige fortfarande tillhör, och JFC i Neapel. Kommunikationen mellan USA och Europa kräver en del planering med hänsyn till tidsskillnaden på sex timmar.
– Jag försöker lägga möten så tidigt som möjligt på dagen för att det ska bli bra för dem och om vi börjar ett möte när klockan är åtta på morgonen här så är den två på eftermiddagen i Brunsuum. Men det är inte alltid som staberna i Europa tar samma hänsyn till oss och när personal i flera länder deltar kan det bli möten klockan tre på natten för vår del, säger hon och fortsätter:
– Men samordningen är helt nödvändig, det skulle inte fungera annars. Och är det något som man är duktiga på inom Nato så är det att samordna. Ingen kan bara fatta ett beslut och säga att så här ska vi göra. Vi är 32 medlemsländer som gör det här tillsammans.
För Rigmor Beck-Friis innebär befattningen på JFC Norfolk att hon behöver anpassa sig till både livet i USA och till den kultur och struktur som råder inom Nato. Men hon säger att hon och hennes nordiska kollegor också gör avtryck hos övriga nationer genom sättet de leder och samverkar på.
– Vi är bra på att lyssna och ta in andras synpunkter och det tror jag är en styrka för oss. Ända tills ordern är påskriven har vi en dialog. Jag uppfattar att även de som kommer från länder utanför Norden uppskattar vårt sätt att arbeta. Men jag håller också på att lära mig hur Nato fungerar och en sak man måste kunna acceptera här är att man ibland landar i att I agree to disagree.
Ingen kan bara fatta ett beslut och säga att så här ska vi göra. Vi är 32 medlemsländer som gör det här tillsammans.
Rigmor Beck-Friis är fjärde generationens officer i rakt nedstigande led i familjen. Den första officeren i släkten som hon känner till är Carl Erik Andersson. Han var född 1889 och tjänstgjorde som korpral vid 4:e skvadron på Kronprinsens husarregemente, K 7, i Malmö. Själv är hon uppvuxen i Boden med en pappa som var officer vid Norrlands signalkår, som hade förbandsledningen förlagd till Bodens garnison. Hon säger att hon aldrig upplevde någon press hemifrån att söka sig till Försvarsmakten, men redan när hon som 16-åring gick med i Lottakåren beslutade hon sig för att bli officer. Eftersom hon ville ta sig fram på egna meriter sökte hon till Livregementes husarer, K 3, i Karlsborg istället för till Boden när det var dags för värnplikten 1995.
– Min pappa var en väldigt omtyckt officer på regementet i Boden och jag ville stå på egna ben. Sedan var Karlsborg närmare både Stockholm och Göteborg och det var platser som jag tyckte var roliga att besöka då.
Rigmor Beck-Friis säger att hon är genuint intresserad av sitt arbete och känner en stark tillhörighet med organisationen, men att familjen är det hon värderar högst. Hennes två tonårsdöttrar flyttar till USA i augusti för att börja skolan där, medan maken ansluter nästa år när sonen har gått ut gymnasiet. Hon säger att hon saknar familjen samtidigt som hon är tacksam för att de inte var med i januari när hon först anlände.
– De första nätterna övernattade jag hos en kollega och hans familj. Sedan blev det ett tillfälligt boende under tre veckor och jag sov på en madrass på golvet och satt på golvet och åt. Mig gjorde det ingenting, men om jag samtidigt hade behövt ta hänsyn till familjen med barn som skulle introduceras i nya skolor hade situation varit annorlunda.
Natos kommando JFC Norfolk är inhyst i en del av det som sägs vara världens största marina militärbas i delstaten Virginia i USA.
Foto: Jason Scott / JFC Norfolk
Hennes make är idag skvadronchef på K 3 i Karlsborg och även han hoppas bli erbjuden en militär befattning inom Nato när han flyttar hit. Att leva i USA är dyrt och att försörja en familj på bara en lön plus medföljandetillägg kan vara svårt.
– Allt utom bensinen är mycket dyrare än hemma och jag har tagit av mitt buffertsparande för att kunna köpa en bil här. Som lite äldre har man ju oftast hunnit spara ihop ett kapital, men för yngre som vill åka hit kan det nog vara svårare. Vi hoppas att det ska finnas en lämplig militär befattning till maken, annars kan han ta en civil tjänst i Nato. Här är man bra på att hjälpa till för att medföljande ska kunna arbeta, säger hon.
JFC Norfolk är placerat på det som sägs vara världens största militära marinbas med en fyrfilig motorväg in till basen. Beslutet om att Sverige tillsammans med övriga nordiska länder ska tillhöra Natokommandot i USA fattades i juli förra året och nu pågår en utbyggnad som ska ge plats åt alla nya befattningar med tillhörande faciliteter. Idag är Rigmor Beck-Friis och hennes kollegor grupperade i kontorsbaracker på en begränsad yta. Skrivborden är placerade i öppna kontorslandskap där det är lätt att störa varandra och det saknas utrymmen att äta och umgås i.
– Jag tycker att det funkar bra, men det gäller att kunna koppla bort bruset runtomkring. Kollegor som har varit här lite längre har införskaffat hörselskydd för att inte blir störda. Det jag kan sakna är dedikerade utrymmen för att äta lunch eller en mäss att samlas och dricka kaffe i. Äter gör man oftast vid skrivbordet eller i konferensen om den inte är bokad, säger hon.
En vanlig arbetsdag går Rigmor Beck-Friis upp klockan fem på morgonen för att vara på jobbet innan sju. Då brukar det finnas plats på parkeringen närmast stabsbyggnaden. Första koordineringsmötet med dem som deltar i planeringen börjar klockan åtta. Sedan är det ytterligare två koordineringsmöten under dagen, administration och skrivarbete innan hon tar bilen hem någon gång efter klockan 16.30. Hon säger att hon uppskattar pulsen som präglar internationella staber och umgänget med kollegorna. Ibland arrangeras det gemensamma evenemang för att främja det kulturella utbytet och öka sammanhållningen.
– Det är väldigt få röda dagar här, men jag tycker att det är viktigt att uppmärksamma våra högtider även om det är vanliga arbetsdagar. Den 22 maj firade Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige en gemensam nationaldag tillsammans. Det blev mycket lyckat och förhoppningsvis kommer det att bli en ny tradition.
Fakta
Rigmor Beck-Friis
Ålder: 49 år.
Familj: Make, officer och skvadronchef på K 3. Tre barn på 14, 16 och 18 år.
Karriär: Värnplikten i Karlsborg 1995–1996. Examen från officersutbildning med inriktning ledningssystem 1998. FMTM (idag FMTIS) 2013. Mali 2015–2016. Sedan januari i år sektionschef för J 25 vid Nato JFC Norfolk.
Fritid: Umgänge med familj och -vänner, att bygga saker (alltifrån kök till totalrenovering av gamla möbler) och fotografering. Skriver gärna med bläck och håller på att lära sig skriva med glaspenna.
I hörlurarna: ÖB:s podd Gå på marsch, och FMTIS Hörbarhet Femma. Gillar också Gräns i P1. Allra helst lyssnar hon på musik. ”Just nu går genren Epic Barock varm. Hur en våglängd kan uppfylla ett rum och påverka en -sinnesstämning – helt otroligt.”
