Senast publicerat
Senast publicerat:

Chefen för MP-enheten om beskedet från JO: ”Frågorna är många”

Militärpolisen får inte längre utreda brott. Det efter ett beslut av Justitieombudsmannen som menar att militärpolisen saknar rättslig grund för den sortens verksamhet. Försvarsmakten vill nu se en lagändring så att militärpolisen kan återuppta sitt brottsutredande arbete.

Redaktionen
Enligt en överenskommelse med Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten får militärpolisen ge biträde i en brottsutredning vid brott som begåtts inom Försvarsmakten. Enligt ett nytt beslut från JO får överenskommelsen inte tillämpas.

Foto: Svante Rinalder/Försvarsmakten.

Den 29 augusti kom beslutet att militärpolisen inte får ägna sig åt brottsutredande verksamhet. Det efter att Justitieombudsmannen, JO, på eget initiativ granskat militärpolisens rättsliga stöd för brottsutredande verksamhet. Exakt hur beslutet kommer att påverka militärpolisens verksamhet är ännu oklart, men handlingsutrymmet för förbandets personal har krympt.

– Redan i somras när vi såg att det här var på väg sa vi till vår personal att vara återhållsamma med utredningar och att de i stället skulle lämna över ärenden till civil polis. Nu håller vi på att analysera det JO skriver och vilka konsekvenser det kommer att få för oss, säger överstelöjtnant Rikard Bengtsson, chef för Försvarsmaktens militärpolisenhet.

Upprinnelsen till JO:s granskning är ett ärende från 2023, där Polismyndigheten gett militärpolisen i uppdrag att genomföra en husrannsakan och hålla ett förhör med en misstänkt. I ärendet framkom att det fanns en överenskommelse från 2017 mellan Försvarsmakten, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten om att militärpolisen kan bistå i förundersökningar av brott begångna inom Försvarsmakten. Enligt JO är den överenskommelsen fattad på felaktiga grunder.

Min slutsats är att det inte finns något författningsstöd som gör det möjligt för militärpolisen att biträda i en brottsutredning.

I ett pressmeddelande från JO säger Justitieombudsmannen Per Lennerbrant att: ”Militärpolisens uppgift är att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten inom Försvarsmakten. Att utreda begångna brott är en uppgift som inte finns med i militärpolisens uppdragsbeskrivning. Min slutsats är att det inte finns något författningsstöd som gör det möjligt för militärpolisen att biträda i en brottsutredning.”

Försvarsmakten gör dock en annan bedömning. I ett yttrande till JO skriver Försvarsmakten att ”… militärpolisen har samma rätt som en polisman att enligt rättegångsbalken under vissa förutsättningar besluta om utredningsåtgärder och tvångsmedel utan föregående beslut av förundersökningsledare”. Men myndigheten skriver också att man anser att militärpolisförordningen, som är från 1980, är föråldrad och behöver uppdateras. Rikard Bengtssons delar den inställningen.

– Förordningen behöver absolut överses, förtydligas och stärkas utifrån dagens behov. Det behövs även att ny lagstiftning kommer på plats. Försvarsmakten håller på med en hemställan till regeringen om att vi vill att de ser över lagstiftningen så att vi kan fortsätta arbeta som vi gjort hittills. Det kommer förstås ta lite tid, men vi hoppas att politiker och myndigheter förstår vikten av att prioritera den här frågan.  

Men om det inte blir någon lagändring, vad händer då?

– En risk kan alltid finnas. Samtidigt är vi med i en allians där alla länder har militärpoliser och det finns till exempel regleringar inom Nato som förutsätter att militärpolis kan vidta inledande utredningsåtgärder. Jag tror att det här kommer att lösa sig, säger Rikard Bengtsson.  

Liknande läsning:

En annan fråga som JO:s beslut väcker är vilka konsekvenser det får för militärpolisens arbete i internationella insatser.

– Om en svensk blir inblandad i en stöld i exempelvis Lettland, hur gör vi då? Det är också något vi håller på att analysera, säger Rikard Bengtsson.  

I väntan på en eventuell ny lagstiftning justerar militärpolisenheten sitt arbete efter de nya förutsättningar som råder.  

Det kan uppfattas som att man inte längre har mandat att göra det man gjorde i går och det känns förstås inte tillfredsställande.

– De flesta militärpoliser är också skyddsvakter eller har trafikposter så jobb finns det säkert. Men det kan uppfattas som att man inte längre har mandat att göra det man gjorde i går och det känns förstås inte tillfredsställande. Man är frustrerad över att inte längre kunna arbeta på ett lika ändamålsenligt och effektivt sätt som tidigare och frågorna är många, säger Rikard Bengtsson och fortsätter:

– Men vi måste se det här i ett längre perspektiv. När och om vi får till en starkare lagstiftning är vi på banan igen och bättre rustade.

Enligt Rikard Bengtsson ligger det i såväl Försvarsmaktens som allmänhetens intresse att militärpolisen har rätt att ägna sig åt brottsutredningar och bistå civil polis.

– Att lägga Försvarsmaktens brottmål och utredningar helt på den civila polisen är nog inte det bästa nyttjandet av totalförsvarets resurser. För civil polis är kanske en stöld av krigsmateriel till ett värde av låt säga 5 000 kronor inte något som ligger högst på deras prioriteringslista, men för oss är det mycket viktigt att den typen av brott utreds eftersom Försvarsmaktens verksamhet i stora delar är beroende av att rätt materiel finns tillgänglig i rätt tid. 

Fakta

Militärpolisen

Första militärpolisbataljonen har 1 600 tjänstgörande och är Försvarsmaktens enda militärpolisbataljon. Deras uppgift är att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten inom Försvarsmakten och vid övningar som myndigheten genomför tillsammans med andra myndigheter. Första militärpolisbataljonen har sin hemvist på Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm. Utbildningen till militärpolis sker vid Livgardet i samarbete med Polishögskolan.

Källa: Försvarsmakten.

Officerstidningen är Officersförbundets medlemstidning och bedriver självständig journalistisk bevakning av försvars- och säkerhetsfrågor.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Officerstidningens nyhetsbrev kommer två gånger i månaden och ger dig nyheter från Officerstidningen direkt till din inkorg.

    Jag godkänner att Officerstidningen sparar mina uppgifter.

    "Sverige har tagit på sig ett stort militärt ansvar. Försvarsmakten leder den multinationella markstyrkan i norra Finland och bidrar till Natos försvar av Lettland. Men svenska officerare riskerar samtidigt att hamna i situationer där de döms till fängelse i Sverige för att ha deltagit i försvaret av allierade länder i enlighet med dessa länders lagar. Det är inte hållbart", skriver debattskribenterna.

    Josefine Owetz

    Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

    Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen har lämnat Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, och återtar nu den förmågan. Skälet är inte att de värderar humanitär rätt lägre än Sverige, utan att de måste kunna stoppa ett ryskt genombrott på eget territorium. För frontstaterna är minor ett verktyg för att fördröja och kanalisera en angripare så att artilleri, drönare, pansarvärn får bättre verkan och inte minst minska sina egna förluster. Det ger också tid att evakuera och skydda civilbefolkningen.

    I Sverige kvarstår dock förbudet mot truppminor. Problemet är nu inte bara att vi saknar samma militära verktyg som våra grannar, utan också att förbudet har straffrättsliga konsekvenser i svensk lag. Enligt 22 kap. 6 b § brottsbalken kan befattning med truppminor leda till mycket stränga straff, lagstiftningen nämner utveckling, förvärv, innehav och överlåtelse av de förbjudna minorna. 

    Hur ska en svensk chef leda ett finskt förband som använder truppminor? Kan en svensk trängsoldat frakta minor åt ett lettiskt förband? Kan en svensk logistiker medverka till att planera och leda transporter? Kan svenska förband överta terräng där allierade redan lagt ut minor?

    Vid konkret gemensam operationsplanering kan det uppkomma frågor om vad medverkan vid planering, ordergivning och annat praktiskt bistånd innebär. ”Militära förberedelser” är inte kriminaliserade som en egen gärning, men konkret främjande av ett fullbordat minbrott kan vara medhjälp eller anstiftan enligt brottsbalken.

    En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland

    Svenska lagstiftare har också gjort undantag från det normala kravet på dubbel straffbarhet, att en gärning som görs utomlands måste vara olaglig i både Sverige och i det andra landet. En svensk officer kan alltså riskera svenskt åtal för en handling som är laglig i Finland eller Lettland. Det skapar en orimlig situation i alliansen vid såväl försvarsplanering som stridens genomförande.

    Kommer finska och lettiska förband acceptera att ledas av svenska chefer vilka inte får ge order som innebär användning av truppminor? Kommer det påverka Sveriges möjligheter att tillsätta viktiga chefsbefattningar i Natos befälshierarki i det nordisk-baltiska området? 

    Sådana frågor kan inte lösas med önsketänkande. Varje juridisk reservation i detta avseende kostar militär handlingsfrihet och effektivitet. Den skapar osäkerhet om order, ansvar och planering där Nato i stället behöver snabbhet, enkelhet och gemensamma ledningsprinciper.

    Överbefälhavaren Michael Claesson flaggade redan våren 2025 för behovet av en lösning för svenska officerare som tjänstgör utomlands, i januari upprepades detta med ordet skyndsamt. Svensk handlingskraft lyser ännu med sin frånvaro.

    Den bästa lösningen är att Sverige snarast lämnar Ottawakonventionen. Ett frånträde måste göras i fredstid och tar tid. Därefter krävs lagändringar, utbildning, doktrin, anskaffning och övning. Ukrainas erfarenhet visar faran med att vänta tills kriget redan har börjat, då man inte får frånträda konventionen om landet är i krig.

    Men svenska officerare kan inte vänta på att det till sist finns en politisk majoritet att lämna konventionen och sedan ha väntetid på sex månader efter att utträdet lämnats in.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade.

    Regering och riksdag bör därför omedelbart undanröja den straffrättsliga spärr som hindrar svenska officerare från att fullt ut tjänstgöra i allierade förband. Undantaget från kravet på dubbel straffbarhet för olovlig befattning med minor bör tas bort, så att svenska befäl inte riskerar åtal i Sverige för handlingar som är lagliga i värdlandet och nödvändiga för en gemensam Nato-operation.

    Detta är inte en teknisk juridisk detalj. Det handlar om svensk förmåga att ha frontansvar och att strida med allierade. Sverige kan inte å ena sidan lova Finland och de baltiska staterna att vi ska bidra till deras försvar och å andra sidan skicka svenska officerare med händerna bundna bakom ryggen. Det är osolidariskt, men också farligt för vår egen säkerhet.

    Först måste den akuta juridiska låsningen bort. Därefter bör Sverige lämna Ottawakonventionen medan det fortfarande kan ske under ordnade former. Handlingsfrihet som inte säkras i fred kan vara omöjlig att återta i krig.

     

    Patrik Oksanen, verksam som strategisk rådgivare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet vid Försvarshögskolan och resident senior fellow tankesmedjan Frivärld.

    Karlis Neretnieks, generalmajor (PA), tidigare rektor för Försvarshögskolan.

    Stefan Forss, docent vid finska Försvarshögskolan.

    Samtliga tre skribenter är ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademien

    Ur arkivet: