Försvarsmaktens verksamhet vilar på struktur, tydlighet och en gemensam värdegrund. Därför är det anmärkningsvärt när enskilda beslutsfattare genomdriver förändringar utan att säkerställa att de är förankrade i organisationen. Ett tydligt exempel på detta är Försvarsmaktens utbildningschefs, generalmajor Michael Cherinets, beslut att ändra tidslinjalen för antagning till grundläggande officersutbildning, GOU. Beslutet har inte fått stöd inom organisationen utan framstår som ett eget påhitt och riskerar att leda till lägre antagningsgrad samt ökad arbetsbelastning för personalen.

En av grundpelarna i Försvarsmaktens effektivitet är att beslut fattas på ett strukturerat sätt och att det förankras i organisationen. När Försvarsmaktens utbildningschef nu genomdriver en förändring som inte är tydligt kommunicerad eller förankrad, skapar det förvirring och brist på samordning. Personal som arbetar med antagning och rekrytering måste anpassa sig till nya rutiner utan att ha fått en rimlig övergångsperiod eller en tydlig förklaring till varför förändringen sker.

Beslutet har även de facto lett till att många har fått nog och väljer att lämna sina befattningar inom rekrytering. Samtidigt har det länge funnits en uttalad ambition att förenkla och minska administrationen. Resultatet har dock blivit det motsatta – snarare än att effektivisera har processerna blivit mer komplexa och tidskrävande.

Längre ledtider för fönster ett, alltså att det är långt mellan ansökan och skolstart, riskerar att leda till färre antagna. När kandidater tvingas vänta för länge hinner de tappa intresset eller välja andra alternativ. Trots denna uppenbara risk har ingen ansträngning gjorts för att justera tidslinjen för att bättre passa rekryteringsbehoven.

Trots upprepade varningar från personalen drevs det igenom och resulterade i ineffektivitet och ett misslyckat antagningsutfall.

Dessutom var fönster två förra året, rent ut sagt, en fullständig flopp. Trots upprepade varningar från personalen drevs det igenom och resulterade i ineffektivitet och ett misslyckat antagningsutfall. Istället för att lyssna på dem som hanterar dessa processer dagligen, valde generalen att återkommande ignorera avrådan. Att gång på gång upprepa misstag och inte dra lärdom av tidigare erfarenheter underminerar både rekryteringen och ledarskapets trovärdighet.

Därtill är de tekniska systemen inte redo att hantera den nya tidslinjalen. Det så kallade ”stödsystemet” som finns är krävande. Det kräver manuell knappning, bidrar inte till effektivitet och är inte rättssäkert. Som det ser ut nu ligger ansvaret helt på individnivå och hur strikt anvisningarna och förordningarna ska tolkas. Detta skapar utrymme för subjektiva bedömningar och inkonsekvenser.

Sammanfattningsvis, försvarsgrenarna gör olika. ”Stödsystemet” leder till merarbete och ökad risk för fel. Det är ett oförsvarbart upplägg som direkt motverkar Försvarsmaktens ambition att effektivisera och förenkla administrativa processer.

Att införa en ny tidslinjal innebär en betydande administrativ påverkan på de som arbetar med rekrytering och utbildning. De får en högre arbetsbelastning, samtidigt som organisationen redan är pressad. Men istället för att ta personalens situation på allvar har generalen avfärdat kritik genom att säga att han ”inte accepterar nej-sägare.”

Detta uttalande rimmar illa med Försvarsmaktens uppförandekod, som betonar vikten av gott ledarskap och en arbetsmiljö där medarbetare kan framföra synpunkter utan rädsla för repressalier. Att avfärda invändningar på det här sättet är inte ledarskap – det är maktutövning utan ansvar.

Dessutom lutar allt åt att Försvarsmakten vill ta hem prövningen, men vem ska ha kapacitet att hantera det? Personalen har redan sina ordinarie uppgifter, och det är tveksamt om någon kommer att mäkta med den ökade arbetsbördan som det innebär med den nya tidslinjalen.

Varför ska Försvarsmakten uppfinna hjulet år efter år?

Vem tar ansvar för tidslinjalen? Vem utvärderar den grundläggande officersutbildningen? Varför ska Försvarsmakten uppfinna hjulet år efter år istället för att lära sig av hur civila skolor tillämpar antagning?

Om Försvarsmakten ska behålla sin trovärdighet och effektivitet måste beslut fattas genom tydliga och enhetliga processer. Godtyckliga förändringar som leder till ökad belastning på personalen och underminerar organisationens struktur kan inte accepteras. Försvarsmaktens värdegrund bygger på professionalism, integritet och ansvar – men dessa principer måste också upprätthållas i praktiken.

Slutligen måste vi ifrågasätta de otydliga skillnaderna mellan Officersprogrammet, OP, och Försvarsmaktens grundläggande officersutbildning, det vill säga att det krävs lägst gruppbefälsutbildning, GBU, för specialistofficersutbildningen, SOU, men inte för Officersprogrammet. Det bör ändå vara ett krav på OP då dessa ska vara chefer och ledare i vår framtida försvarsmakt. Men också, varför är kravet på förberedande officerskurs, FOK, olika mellan försvarsgrenarna?

Så länge dessa oklarheter kvarstår blir det svårt att skapa en enhetlig och rättvis process. Det är dags att ställa frågan: Ska en enskild general kunna fatta beslut som påverkar hela organisationen utan att behöva förankra dem? Om svaret är nej, måste Försvarsmakten agera – nu.